Browsed by
Kategori: Ledarskap

PEDAGOGERS UTVECKLING OCH LÄRANDE

PEDAGOGERS UTVECKLING OCH LÄRANDE

Jag och många med mig betonar ofta hur viktigt det är att man som pedagog försöker ta reda på barns perspektiv, för att kunna ge dem ökat inflytande och skapa goda förutsättningar för deras utveckling och lärande. Men precis lika viktigt är det att vi som har olika former av lednings- eller utvecklaruppdrag inom förskolans organisation diskuterar hur vi skapar goda förutsättningar för pedagogernas utveckling och lärande. Det är den mest framgångsrika vägen till reell utveckling av verksamheten. De inspirerande vindar som blåser upp i samband med stora satsningar upplevs av de flesta pedagoger inte ens som en stilla susning. Visst är det bra för mig som utvecklare att få input, men utkomsten av den inputen behöver mätas i vad den gör för skillnad för barnen i verksamheten. 
Min erfarenhet är att om man ska satsa på reell verksamhetsutveckling, i avseendet reell skillnad för barnen, är den bästa investeringen man kan göra att ge mer tid till kontinuerlig reflektion för pedagogerna. Förändring i verksamhet bygger på förändrade tankemönster hos den enskilde pedagogen. Därför behöver vi se varje pedagog som unik. Vad har hon/han för pedagogiskt bagage? Vad har gjort henne/honom till den pedagog denne är idag? Tidigare erfarenheter av utbildning, kollegor och chefer sätter sina spår. För att tänka nytt behöver man först få tid att tänka om det gamla. Finns tid att distansera sig till sina handlingsmönster genom reflektion över sin praktik finns också goda förutsättningar för utveckling och lärande hos såväl pedagog som verksamhet. 
/Martina L

Share This:

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

Jag har tillbringat fem dagar i ett nytt förskolesammanhang och verkligen blivit genuint utmanad i min syn på barns inflytande. Att jag verkligen måste tänka flera vändor till kring min syn på barns rättigheter är uppenbart. Det jag nu också funderar över är vad stor variation i förhållningssätt kring barns inflytande får för konsekvenser; dels för en likvärdig förskola och skola i stort, dels för de barn som får erfara denna stora variation. Vilket barn blir man i respektive miljö och hur blir det när dessa barn möts och ska fungera tillsammans i andra sammanhang?

Spelar det någon roll om man får äta hur många smörgåsar man vill till mellanmål eller om man bara får äta en mjuk och en hård beslutat av de vuxna? Handlar inflytande om att jag själv måste smöra min egen macka, den macka pedagogen begränsat mig till att välja, eller eller handlar inflytande om att jag kan få välja att just då avstå ifrån att lära mig smöra den macka jag själv valt?

Min erfarenhet är att vi skapar vårt interna system av normer och gränser inom vårt lilla förskole- resp skolsystem; normer och gränser som egentligen handlar mer om att fungera i just den miljön än i samhället i stort. Risken för att vi skapar små subvärldar baserade på våra egna värderingar är oerhört stor om vi inte klarar av att distansera oss och reflektera över oss själva.

Finns det gränser för barns inflytande och för vems skull sätter vi i så fall dessa gränser? Kan det vara så att den institutionaliserade barndomen begränsar barns inflytande snarare än säkerställer det?

Läs den här länken ur Pedagogiska magasinet och diskutera, diskutera, diskutera. Och håll denna diskussion levande! Den måste upp på bordet så ofta det bara går och i relation till allt som sker i vår verksamhet hela dagen, inte minst rutinsituationer.

/Martina L

Share This:

”JAG TYCKER!” – OM FRIÅKNING I FÖRSKOLAN

”JAG TYCKER!” – OM FRIÅKNING I FÖRSKOLAN

Det verkar som att vår Skollag och vår läroplan är tolkningsbar in absurdum. Att mejsla så till den milda grad i läroplanen för att den ska passar in i ens egna åsikter om vad förskolan ska vara för en plats har lett oss fram till en förskola som håller på att bli väldigt grumlig och suddig i konturerna. ”Jag tycker” har blivit synonymt med ”så är det”…

Att arbeta i förskolan innebär att man är tjänsteman på uppdrag av Utbildningsdepartementet. Det här uppdraget kan komma att förändras under ens tid i yrket. Förändras uppdraget så att det strider mot min personliga grundsyn måste jag ompröva mitt yrkesval. För egen del har jag gjort ställningstagandet att om det blir så att det införs uppnåendemål för enskilda barn i förskolan, då slutar jag. Att arbeta kvar i ett uppdrag som strider mot min grundsyn drabbar både mig, barnen och förskolan som institution.

Förskolan är ingen skola, lik den institution som de flesta av oss associerar till när vi hör skol-begreppet. Förskolan är barnens samhällsarena där deras röster ska tas på allvar, höras och synas, där deras rätt till utveckling och lärande ska främjas. Undervisning i förskolan är inte detsamma som den undervisning vi själva fått då vi gått i skola. Undervisning i förskola handlar om att lära sig hur man är tillsammans och utforskar kunskapsinnehåll, i skapande och lek med sinnen och kropp, i processer som man själv har inflytande över och kan påverka. Bedrivs undervisning på det här sättet innebär det både lustfylldhet och frihet. Här behövs det många tydliga exempel som synliggör hur detta går till, eftersom så många förväxlar undervisning med avsaknad av rättigheter, inflytande och frihet. En förskola som enbart har som mål att dagen här och nu ska vara rolig fullgör inte sitt uppdrag. En förskola ska både vara lustfylld här och nu, samtidigt som den lägger grunden för barnens förmåga att inhämta kunskaper när de börjar skolan. Förskolan har ett stort ansvar för att så många stigar som möjligt trampas upp i barnens formbara hjärnor, annars bidrar vi till ökade klyftor mellan barns förutsättningar att klara sig bra i skolan.

Jag undrar: Hur har skollag och läroplan implementerats när det forfarande, 5 resp 16 år senare, verkar vara allmänhetens fria åkning beträffande hur man tolkar dem? Vem tar ansvar när tolkningarna av läroplanen börjar bli så slappa att barnen inte får det inflytande de har rätt till? Vem försvarar barns rätt till meningsfullhet, utmaning och stimulans när detta helt felaktigt tolkas som motsättning till lustfylldhet och frihet. Vem värnar om kvaliteten i förskolan för barnens skull?

/Martina L

Share This:

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

I torsdags föreläste jag vid Förskolans Rikskonferens i Göteborg. Huvudbudskapet i min föreläsning var att pedagoger i förskolan bär ett ledarskap som bl a innefattar att man har ansvar för att skapa flerstämmighet för att stödja barnens lärandeprocesser. 

Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.

Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar.  I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa ”lydig kreativitet”, ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.

Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok – om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång – kort, smal – tjock, mjuk – hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte  en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet – vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att ”barnen tycker det är roligt” vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika ”roligt” med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.

På frågan om ”lydig kreativitet” bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?

Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej – det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; ”vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot – gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också – vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?” Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är ”roligt” är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart ”roligt” får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet – mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade ”roligt” varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.

/Martina L

PS. Märk väl…det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan…DS.

Share This:

TRÖTT PÅ EN DIKOTOMISERAD SKOLDEBATT

TRÖTT PÅ EN DIKOTOMISERAD SKOLDEBATT

Sedan PISA-resultaten presenterades för några veckor sedan så har skolfrågan dominerat den politiska debatten. Olika debattörer med mer eller mindre relevant bakgrund och motiv konkurrerar med såväl regionala som nationella skolpolitiker om utrymmet i media. Eftersom jag brinner för utbildningsfrågor så borde jag tycka detta är toppen. Äntligen! Men så är det inte. Jag blir besviken och frustrerad över allt detta tyckande som inte för skolans utveckling framåt. Jag blir besviken och frustrerad över att skolfrågan används för att vinna poäng, sälja böcker och slå varandra i skallen. Jag blir också besviken och frustrerad över den dikotomisering som debatten leder till.

När skolans bästa diskuteras i media så är det nästan alltid utifrån ett antingen/eller-perspektiv, s k katederundervisning ställs mot ett abdikerat ledarskap där eleverna regerar. Med ett sådant sätt att angripa skolfrågan kommer vi aldrig lyckas få någonting att hända. Jag skrev i november ett blogginlägg om pedagogiskt ledarskap i en förskolekontext, eftersom det är den pedagogiska myllan jag oftast befinner mig i. Som jag ser det så är förskolan på väg att lyckas hantera det komplexa pedagogiska uppdraget på ett sätt som skolan skulle behöva lära sig av. Därför vill jag uppmuntra även ”skolfolk” att läsa mitt inlägg:

Jag pratar i flera sammanhang om pedagogens roll på förskolan i termer av att man äger ett pedagogiskt ledarskap och att man själv väljer vad man gör av det. Inte så sällan ser jag pedagogen rygga tillbaka lite. Ledarskap? Det är väl chefens jobb? Eller?

Sedan jag började arbeta med att utbilda blivande och varande förskollärare i universitets och Skolverkets regi så har det blivit allt mer tydligt för mig att vilka förutsättningar som skapas för lärande kopplat till läroplanen beror på i vilken utsträckning pedagogerna på avdelningen axlat sitt ledarskap.
Jag läser just nu Arne Malténs bok ”Pedagogiskt ledarskap” (Studentlitteratur, 2000). Den belyser ledarskapet på ett sätt som identifierar en chefs ledarskap. Mycket av det han skriver ser jag även går att applicera på pedagogens roll i en förskolegrupp.
Att utöva ledarskap innebär, enligt Maltén, att man bedriver en påverkansprocess i syfte att få andra människor, indivier eller grupper att agera i riktning mot uppställda mål. Definitionen betonar inte bara måluppfyllelse utan även samspelet med andra människor.
”Ledaren har att intressera sig för uppgiften, men även för relationen till medarbetarna. Ledarskapet förutsätter såväl gruppdynamiska som problemlösande färdigheter. Ledaren kan uppnå resultat, men endast tillsammans med och genom andra människor. /—/ Ett gott ledarskap förmår att skapa mening med arbetet, står för utformningen av målen och strategierna samt förmedlar dessa till medarbetarna. Organisationen är dess människor.” (s 8 o 15)
Jag ser flera paralleller till arbetet inom en förskolegrupp och jag gillar bilden av barnen som pedagogens medarbetare.
Att vara ledare på förskolan är inte detsamma som att man bestämmer allt. Däremot innebär det att man ser till att saker händer, att barnen börjar agera. Det räcker ofta med att man ställer fram ett
material så börjar barnen agera och när barnen börjar agera börjar de också interagera – samspela – med tingen och människorna. Interagerandet är det som är essensen i lärandet. Börjar man tänka i de banorna så klarnar också bilden av det pedagogiska ledarskapet som varje pedagog har. De flesta barn interagerar utan någon vuxens inblandning. Men genom vår påverkan så får vi barnen att agera i riktning mot uppställda mål. Med den vetskapen kan man analysera sin egen förskolas miljö. Med och om vad inbjuder den barnen till att interagera? Med och om vad inbjuder den inte barnen till att interagera? Vad behöver vi lägga till? Vad behöver vi ta bort?
Genom att observera och lyssna till barnens interaktion får vi reda på vad det är som skapar mening för barnen och på vis får vi också reda på vägar vidare för det fortsatta arbetet. Processen blir en växelverkan mellan vuxnas barnperspektiv, d v s vad de vuxna antar kommer att locka barnen till att agera i riktning mot målen, och barnens egna perspektiv, d v s hur barnen själva väljer att agera och interagera. I denna växelverkan föds den utforskande processen, där jag som pedagog gör antaganden som jag sedan undersöker genom att observera och lyssna på barnen. En ledare, d v s pedagog, som intresserar sig för uppgiften blir därmed en förskoleverksamhets viktigaste faktor för utveckling.

Som pedagog i förskola och skola måste vi klara av att sätta upp mål för vårt pedagogiska arbete. Vi måste klara av att kritiskt granska vår undervisning och vi måste klara av att både förverkliga kunskapsuppdrag och demokratiuppdrag. Dessa två hänger ihop. Det är inte antingen eller.

Slutligen skulle jag vänligt men bestämt vilja uppmana alla som debatterar skolans utveckling med andra motiv än att skolan verkligen ska utvecklas att tiga. Det brus dessa skapar hindrar de som verkligen vill tänka tillsammans för att utveckla svensk skola till världens bästa skola från att få plats och höras i debatten.

 
/Martina L

Share This:

PEDAGOGISKT LEDARSKAP PÅ FÖRSKOLAN

PEDAGOGISKT LEDARSKAP PÅ FÖRSKOLAN

Jag pratar i flera sammanhang om pedagogens roll på förskolan i termer av att man äger ett pedagogiskt ledarskap och att man själv väljer vad man gör av det. Inte så sällan ser jag pedagogen rygga tillbaka lite. Ledarskap? Det är väl chefens jobb? Eller?
 
Sedan jag började arbeta med att utbilda blivande och varande förskollärare i universitets och Skolverkets regi så har det blivit allt mer tydligt för mig att vilka förutsättningar som skapas för lärande kopplat till läroplanen beror på i vilken utsträckning pedagogerna på avdelningen axlat sitt ledarskap.
 
Jag läser just nu Arne Malténs bok ”Pedagogiskt ledarskap” (Studentlitteratur, 2000). Den belyser ledarskapet på ett sätt som identifierar en chefs ledarskap. Mycket av det han skriver ser jag även går att applicera på pedagogens roll i en förskolegrupp.
 
Att utöva ledarskap innebär, enligt Maltén, att man bedriver en påverkansprocess i syfte att få andra människor, indivier eller grupper att agera i riktning mot uppställda mål. Definitionen betonar inte bara måluppfyllelse utan även samspelet med andra människor.
 
”Ledaren har att intressera sig för uppgiften, men även för relationen till medarbetarna. Ledarskapet förutsätter såväl gruppdynamiska som problemlösande färdigheter. Ledaren kan uppnå resultat, men endast tillsammans med och genom andra människor. /—/ Ett gott ledarskap förmår att skapa mening med arbetet, står för utformningen av målen och strategierna samt förmedlar dessa till medarbetarna. Organisationen är dess människor.” (s 8 o 15)
 
Jag ser flera paralleller till arbetet inom en förskolegrupp och jag gillar bilden av barnen som pedagogens medarbetare.
Att vara ledare på förskolan är inte detsamma som att man bestämmer allt. Däremot innebär det att man ser till att saker händer, att barnen börjar agera. Det räcker ofta med att man ställer fram ett
material så börjar barnen agera och när barnen börjar agera börjar de också interagera – samspela – med tingen och människorna. Interagerandet är det som är essensen i lärandet. Börjar man tänka i de banorna så klarnar också bilden av det pedagogiska ledarskapet som varje pedagog har. De flesta barn interagerar utan någon vuxens inblandning. Men genom vår påverkan så får vi barnen att agera i riktning mot uppställda mål. Med den vetskapen kan man analysera sin egen förskolas miljö. Med och om vad inbjuder den barnen till att interagera? Med och om vad inbjuder den inte barnen till att interagera? Vad behöver vi lägga till? Vad behöver vi ta bort?
 
Genom att observera och lyssna till barnens interaktion får vi reda på vad det är som skapar mening för barnen och på vis får vi också reda på vägar vidare för det fortsatta arbetet. Processen blir en växelverkan mellan vuxnas barnperspektiv, d v s vad de vuxna antar kommer att  locka barnen till att agera i riktning mot målen, och barnens egna perspektiv, d v s hur barnen själva väljer att agera och interagera. I denna växelverkan föds den utforskande processen, där jag som pedagog gör antaganden som jag sedan undersöker genom att observera och lyssna på barnen. En ledare, d v s pedagog, som intresserar sig för uppgiften blir därmed en förskoleverksamhets viktigaste faktor för utveckling.
 
/Martina L
 


Share This:

FÖRSKOLA I UTVECKLING

FÖRSKOLA I UTVECKLING

Under de senaste veckorna har jag handlett pedagoger från Norr- och Västerbotten i kvalitetsarbete och tolkning av styrdokument, som en avslutning på mitt nuvarande uppdrag åt Skolverket. Det är spännande att möta pedagoger från andra förskolor för att det ger en möjlighet att betrakta även sitt eget sammanhang med andra ögon. Man upptäcker likheter och skillnader i både dilemman och lösningar.

Förskolan har gått från att vara ett ställföreträdande hem till att idag vara en målorienterad verksamhet. Det finns pedagoger kvar i förskolan som har jättesvårt att axla sitt ”nya” uppdrag. Dagens arbete på förskolan kräver ett pedagogiskt ledarskap av var och en. Det räcker inte att se till att barnen är mätta, trygga, glada, torra och har roligt. Du ska också leda och driva verksamheten mot uppsatta mål. Det som framgår väldigt tydligt i mina möten med pedagoger från olika förskoleorganisationer är också chefens betydelse för organisationens utveckling. Ett tydligt ledarskap ger ofta en tydlig verksamhet, i alla fall när det gäller förskolan. Ett pådrivande ledarskap ger ofta en verksamhet i synlig utveckling. Att vara en förskola i utveckling kräver att både chefer och pedagoger vet vad de vill och hur de ska ta sig dit.

Hur ska barn och vuxna bli i den här organisationen?
Om tre år ska det se ut såhär…
Vad behöver göras för att nå dit?

Detta är några av de frågor som jag ställer när jag handleder förskolechefer och pedagoger i att formulera sin verksamhetsidé. Ett råd jag också brukar ge är att man sneglar på andra organisationer, d v s organisationer som inte är förskoleorganisationer. Räddningstjänsten Syd har t ex formulerat sig på följande sätt på sin hemsida:

”En definition av begreppet verksamhetsidé är att det är en övergripande beskrivning av vad verksamheten syftar till, och hur organisationen vill att den ska uppfattas av sina intressenter. Verksamhetsidén är inget mål, men ska utifrån uppdrag, vision och målbeskrivningar på ett kortfattat sätt beskriva hur förbundet vill uppnå visionen och lösa sina uppdrag. Verksamhetsidén ska vara enkel och tydligt formulerad och den ska kortfattat kunna beskriva förbundets ansvarsområde. Verksamhetsidén kan vara densamma även om målen byts ut och ändras allteftersom de uppnås eller blir inaktuella.”
För mig blir det genast intressant att tänka; vad händer med förskolan när vi hämtar influenser utifrån? Om vi t ex anammar hur man tänker om verksamhetsidé inom Räddningstjänsten Syd; vad händer då? Hur vi tänker om kunskap och lärande är också något vi måste tydliggöra. Naturligtvis med stöd i våra styrdokument men fyllt med vår vilja och mening.

@EkbergM skickade för några dagar sedan ut en tweet som löd: vad är en vision och ett mål om vi inte vet hur vi ska ta oss dit. Det gav mig ytterligare stöd i min övertygelse om att förskolechefer och pedagoger i förskolan behöver formulera sig kring vad man vill uppnå med sin verksamhet. Förskolans roll i samhället behöver tydliggöras och förstärkas; både inåt och utåt. Inåt; för att det fortfarande, 15 år efter att vi fick vårt nuvarande uppdrag, är alldeles för många personer som arbetar inom förskolan men ändå inte lärt sig hur man kör den ”nya maskinen” alt vägrar att köra den. Utåt; för att föräldrar ska veta vad de kan förvänta sig och för att journalister, politiker och andra ”tyckare” som uttrycker sig om förskolan i olika medier ska veta vad de pratar om.

Många förskolor behöver hjälp med detta idag. Ni som hittat strategier; dela med er, antingen här i kommentarsfältet eller via min mail info@martinalundstrom.se så sprider vi det vidare. Tillsammans kan vi göra förskolan ännu bättre.

/Martina L

Share This: