Browsed by
Kategori: matematik

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

I torsdags föreläste jag vid Förskolans Rikskonferens i Göteborg. Huvudbudskapet i min föreläsning var att pedagoger i förskolan bär ett ledarskap som bl a innefattar att man har ansvar för att skapa flerstämmighet för att stödja barnens lärandeprocesser. 

Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.

Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar.  I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa ”lydig kreativitet”, ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.

Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok – om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång – kort, smal – tjock, mjuk – hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte  en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet – vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att ”barnen tycker det är roligt” vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika ”roligt” med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.

På frågan om ”lydig kreativitet” bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?

Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej – det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; ”vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot – gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också – vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?” Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är ”roligt” är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart ”roligt” får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet – mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade ”roligt” varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.

/Martina L

PS. Märk väl…det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan…DS.

Share This:

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

”Vi vill att du kommer hit och hjälper oss att tänka kring vårt byggrum. Vi vet inte vad vi behöver lägga till för material för att vi ska kunna arbeta med temat därinne.” Detta önskemål från ett arbetslag är ett ganska vanligt förekommande inslag i min inbox och de hör till mina favoriter. Mitt jobb handlar mycket om att tänka kreativt, ”utanför boxen”, men det handlar också väldigt mycket om att behålla fokus och fråga pedagogerna ”Varför? Vad är syftet?”.

Inför förra veckan hade jag fått exakt ett sådant mail som jag skriver om i inledningen och i torsdags var det dags att besöka dem för några timmars gemensam reflektion kring temat ”Lika-Olika” och deras byggrum. Det är sällan tal om att sitta och reflektera i slutna rum. Idag sker den oftast på stående fot, med fullt av barn runtomkring och dokumentationen i händerna. Så även denna gång. I vår iver att hitta nya vägar och lösningar gick vi direkt in i byggrummet och började spåna, utan att titta på några dokumentationer, utan att fokusera på temat. Det blev en massa spretiga tankar om allt möjligt som man skulle kunna stoppa in i byggrummet, helt ofokuserat. Ingen idé kändes särskilt het och jag började ställa frågan ”Varför?” till mig själv. Stanna upp. Backa bandet. Gå tillbaka till syftet. Där finns svaret.

Vi lämnade byggrummet och tog istället fram dokumentationen från det temaarbete som redan var gjort. Vad är det för likheter och olikheter som barnen redan gett uttryck för att de kan och förstår? Vad är det för likheter och olikheter de redan börjat utforska? Sakta men säkert börjar det utkristallisera sig att ”stor och liten” är en olikhet som barnen ofta uppmärksammar och ger uttryck för att förstå. Utifrån det har pedagogerna försökt ge dem möjlighet att undersöka detta i både lera och bygg. Stor och liten kan vara: lång-kort, högt-lågt, tung-lätt. Det är inom detta område man befunnit sig i sitt utforskande. När vi börjar få syn på detta så klarnar det också vad vi ska tillföra för material i byggrummet. Det ger oss nya tankar och ett nytt seende på materialet, som vi inte tidigare hade. Till att börja med blir det olika material i varierande längder: tygband, gummislangar och papprör i fyra olika längder (1 1/2 m, 1 m, 1/2 m och 1 dm). Vi vill skapa en tydlig variation mellan olika längderna och att samma längd ska finnas i olika material, för att barnen ska kunna leta lika och olika kopplat till längd och inte enbart till material. Som inspiration och vetenskaplig grund för hur vi förstår små barns matematiska undersökande har vi Camilla Björklunds forskning som man kan läsa om i böckerna ”En, två, många” och ”Bland bollar och klossar”.

 
 
 
 
Begreppet ”reflektion” är ett utslitet begrepp och ibland även missförstått. Reflektion skiljer sig från vanligt tänkande och jag brukar använda Tomas Emsheimers (2005) definition för att förklara hur jag använder mig av reflektion över förskolans vardagsarbete. Dels är den påtagligt målinritad (har ett fokus), dels genomförs den med någon form av systematik och struktur och syftet är att distansera sig från gamla tankemönster för att utveckla nya samt söka lösningar på olika frågeställningar. Man ser två olika sätt att förhålla sig till reflektion i mitt exempel ovan och med dessa vill jag synliggöra skillnaden på ofokuserad och fokuserad/målinriktad reflektion.

Vår organisations utvecklingsmodell och systematiska kvalitetsarbete bygger på reflektion. Reflektion över arbetet med barnen, vilka lärandeprocesser som sker och hur man skapar förutsättningar för lärandet att ske är det som gör oss till en förskola i utveckling.  Då är det extremt viktigt att man ger reflektionen struktur, utan att för den skull använda samma mallar för alla, så att den inte sker helt ofokuserat och planlöst. Våra arbetslag utvecklar sina egna mallar för hur de skriver ner sina reflektioner, men alla har samma vetenskapliga grund och ställer sig ungefär samma frågor vid samma faser under ett arbetsår.

/Martina L

Share This:

NÄR ÄR DET FÖR SENT ATT BLI ETT MATTEGENI?

NÄR ÄR DET FÖR SENT ATT BLI ETT MATTEGENI?

”Ditt barn kommer inte att bli något geni i matte. Vårt mål nu är att han i alla fall ska klara det som krävs för att ta sig igenom grundskolan.” Denna nyhet fick en förälder jag känner höra om sin 9-åring. Jag har funderat mycket på om det är en god eller en dålig nyhet. Vad tänker ni?
Anna Palmers nyutkomna bok kommer i alla fall som ett brev på posten till mig för att, förhoppningsvis, stilla mina funderingar.
Hur blir man matematisk? : att skapa nya relationer till matematik och genus i arbetet med yngre barn
”Matematisk – är det något man kan bli? Den här boken visar hur vi kan förändra vår inställning till ämnet och bli mer matematiska. För vi föds inte som matematiker utan vi upplever oss själva som mer eller mindre matematiska beroende på situation, miljö och sammanhang. Och inte minst, vi kan utveckla matematisk förmåga hela livet.

Läs mer
Många lärare för barn i förskolan och skolans första år känner motvilja mot matematik. Varför? Anna Palmer visar hur ämnet genom århundraden formats som en manlig domän som har varit svår att koppla samman med den feminina och omvårdande yrkesrollen som lärare för yngre barn. Författaren analyserar även i ett genusperspektiv hur matematiker framställs i film och modern litteratur.
Om man som lärare själv upplever sig som potentiell matematiker smittar den känslan av sig på barnen. I bokens andra halva beskriver och analyserar författaren en rad matematiska utforskande situationer med barn. Här möter du ett levande matematiserande – präglat av lust och nyfikenhet. Författaren visar hur man med pedagogisk dokumentation kan skapa en rörelse som driver arbetet med barnen framåt. Hon visar även hur denna metod kan synliggöra det egna agerandet i lärarrollen och därmed öka den pedagogiska kompetensen.
Boken vänder sig till blivande och yrkesverksamma förskollärare och grundlärare.

Om författarna
Anna Palmer är lektor i barn och ungdomsvetenskap och undervisar på lärarutbildningen vid Stockholms universitet.
Läs en artikel i tidningen Magasin 360 där Anna Palmer intervjuas om matematikundervisningen i skolan.

Recensioner
”En viktig bok för alla som arbetar med barn eller som ska. Huvudbudskapet är att vi kan utveckla matematisk förmåga hela livet!” BTJ, häfte 11121033, Lektör Gunilla Essén”
(Gunilla gick pedagogistautbildningen med mig.)

/Martina L

Share This: