Browsed by
Kategori: Barnsyn

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

Juni. En månad präglad av avslut, men också av förberedelse och upptakt. Inom utbildningsväsendet följer ett arbetsår inte kalenderåret, d v s att det nya året startar i januari. Verksamheten startar i augusti, men förberedelserna startar ofta redan i juni. När utvärderingarna av det gångna året är klara vet man vad verksamheten kommer att behöva fokusera på att utveckla under kommande arbetsår. Att utveckla verksamheten innebär att man som pedagog kommer behöva lära sig mer samt utveckla sina arbetsprocesser inom givet område, oavsett vad man får för barngrupp. Det är en utmaning för många att hålla fokus på verksamhetens utveckling även när barnen är på plats. För de flesta verksamheter innebär ett nytt arbetsår även nya barn i gruppen och som pedagog vill man naturligtvis göra allt man kan för att ”få ihop gruppen” och då är det lätt hänt att man frikopplar både lärandet och barnen från det som är värdegrundens själva poäng. Det finns idag en uppsjö av metodmaterial som lockar pedagoger till tunnelseende. Men det finns inget quick fix när det gäller värdegrund och det går inte heller att lära barnen om värdegrund utan att man som pedagog själv gör sig till en del av gruppen man ska försöka få ihop.

Värdegrundsarbete sker överallt och hela tiden, skriver Skolverket på sin hemsida. Läser man vidare framgår det direkt att värdegrundsarbete inte främst handlar om hur barnen ska förhålla sig till varandra, utan om hur vi ska förhålla oss till barnen. Värdegrundsarbete handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Barn och elever lär sig om demokrati och mänskliga rättigheter genom att ha inflytande över sin situation. När barn och elever hindras att ha inflytande över sin situation p g a sin ålder sker diskriminering. Som pedagog har man ansvar för att se till att barn och elever får utrymme att vara med och besluta om sin situation, tillsammans med andra (både vuxna och barn). Redan från första dagen man är tillsammans behöver alla få möjlighet att ingå i sammanhang där man förhandlar fram regler och rutiner för samvaron.

Värdegrunden omfattar:

  • människolivets okränkbarhet
  • individens frihet och integritet
  • alla människors lika värde
  • jämställdhet mellan könen
  • solidaritet mellan människor

(Källa: Skolverket)

När vi på förhand exempelvis bestämmer hur barns födelsedagar ska firas, var barnen ska sitta, hur och när värdegrundsarbete ska ske är vi inne och naggar värdegrunden i kanten. Skillnaden mellan att ta ansvar respektive utöva makt är hårfin och behöver diskuteras. Pedagoger har exempelvis rätt att fatta beslut om firande av födelsedagar ska ske eller ej. OM man däremot beslutar att födelsedagar ska firas har barn och elever rätt att såväl vara med och besluta om hur firandet ska ske samt ha inflytande över själva genomförandet. Och med risk för att trampa på en och annan öm tå vill jag ändå lyfta att jag genom åren sett och hört säkert hundratals pedagoger ödsla (och då menar jag verkligen ÖDSLA) reflektions- och planeringstid till att tillverka födelsedagskort för att i nästa andetag klaga på att man inte har tillräckligt med tid till systematiskt kvalitetsarbete. Vad står det för? Och varför är det inte självklart att barn och elever ska involveras i firandet av födelsedagar? Är inte det det optimala tillfället för värdegrundsarbete?

I mitt arbete möter jag förskolor där man arbetar med att öka pedagogernas kunnande och medvetenhet kring demokrati samt hur man praktiserar demokrati tillsammans med barnen. Efterfrågan på särskilt metodmaterial minskar när man inser att det viktigaste arbetet med värdegrunden sker i pedagogens möte med barnet. Barn och elever speglar sig i de vuxna de möter.  Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/16).  Till genuint värdegrundsarbete behövs därför inget metodmaterial. Viktigaste investeringen är istället att satsa på modiga pedagoger som vågar möta barn och elever i ögonhöjd genom att bjuda in dem i vardagligt beslutsfattande om hur man ska ha det när man är tillsammans om dagarna.

/Martina L

Share This:

VAD VÄLJER DU ATT SE?

VAD VÄLJER DU ATT SE?

Han hade byggt något som såg ut som en långtradare. Jag iakttog honom på avstånd från en annan del av rummet. När han hade kört någon meter kom ett av de yngre barnen i gruppen och slet av en del som stack upp. ”Nej, sluta!” utbrast han och slet tillbaks delen ur handen på det yngre barnet. Pedagogerna stod tre meter därifrån, med ryggen mot honom. Någon minut senare trampade ett annat barn på hans bygge. ”Näää!” Nästan gråtfärdig lagade han bygget. Barnet som trampat sönder det gick vidare därifrån. Pedagogerna stod fortfarande med ryggen mot honom och pratade om något som verkade viktigt för dem. Ytterligare någon minut senare befann han sig bara någon meter bakom dem. Då böjde sig ett yngre barn ner och slet itu hela hans bygge. Den här gången nöjde han sig inte med att utbrista en protest. Han reste sig och knuffade det yngre barnet så att hon började gråta. Då vänder sig plötsligt båda pedagogerna om. En lyfter upp den gråtande flickan. Den andra böjer sig ner mot honom, spänner blicken i honom och säger med förhöjd röst: ”Man får inte knuffas på det där sättet!”.  Han säger ingenting.

Jag har mött Teo tidigare, för ungefär ett år sedan. Då ville han leka med en annan pojke som cyklade ute på gården. Då hade han inte så många ord, och gick ideligen fram för att försöka stoppa cykeln. När pojken på cykeln skrek kom en av pedagogerna springande och förmanade Teo att sluta störa pojken på cykeln. Pojken på cykeln klev av och gick till sandlådan för att gräva. Pedagogen hade nu vänt ryggen till. Teo följde efter till sandlådan och försökte sätta sig på samma grävskopa som pojken han ville leka med. Pojken på grävskopan skrek. Pedagogen kom springande och tog Teo därifrån med orden: ”Man får inte slåss!” När pappan kom för att hämta Teo berättade pedagogen att Teo slagit sin kompis.


Många förbereder och genomför utvecklingssamtal nu. Föräldrar ska delges berättelsen om barnet och barnets utveckling. Men vad innebär det att vara ett förskolebarn och vad är det som påverkar hur barnet blir på förskolan? Vilket utrymme finns det för barnet att skapa sin berättelse i förskolan och vilka krav på anpassning till förskolan ställs redan från då barnet är ny i förskolan? Linda Palla skriver följande i sin avhandling Blicken på barnet; Om olikheter inom förskolan som diskursiv praktik (2011):


”Med blicken på vad det kan innebära att bli ett förskolebarn visar Gars studie (2002) om föräldraskap och förskolläraruppgift i den offentliga barndomen, att då förskollärarna vill rusta barnet inför framtida skolgång tenderar ”barnens problem” att ta stort utrymme i samtal med barnens föräldrar. I Gars material synliggörs hur det inom den dominerande föreställningen om barnet fokuseras på barnets förmåga att anpassa sig till rådande mönster och verksamhetens krav, även om föreställningar om barnet med mer hänsyn till det individuella finns representerade. Lutz (2009) studie beträffande styrning och administrativa processer pekar bland annat på att inte heller i administrativa processer blir miljön problematiserad. Istället är det barnets anpassning till verksamheten som blir det centrala. Problem och tillgångar kopplas till barnet och verksamhetsperspektivet saknas, såväl i beskrivningar i ansökningsblanketter för extra resurser, som i de genomförda intervjuerna.
Studierna ovan visar hur och vilka kategoriseringar och konstruktioner av barn som kan skapas inom förskolans ramar. Studierna visar också hur det oftast eller uteslutande, och måhända med en
något polariserande effekt, är barnet som ses som avvikare liksom att tydligare fokus mot miljö- och omgivningsaspekter i diskussioner runt svårigheter behövs.” 

Vem barnet blir beror på ditt agerande och vad du väljer att se. Vem blir man på din förskola?

/Martina L

Share This:

ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR…

ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR…

Tänk er en gammal skola…på kvällstid…mörkt, tyst, uppställda stolar…

Och så tänker ni er ett 30-tal pedagoger som arbetat i förskolan hela dagen…och nu ska de ta plats i den gamla skolan, på kvällstid, bland uppställda stolar…det är dags för arbetsplatsträff och ämnet för kvällen är Skollagen…

Händelsen är hämtad från en av mina gamla arbetsplatser och trots att jag tycker Skollagen är intressant och trots att jag inte hade arbetat i barngrupp alls den dagen höll till och med jag på att somna.

Att miljön har betydelse för barnens lärande, det är ingen nyhet längre. Men hur är det med pedagogerna? Hur skapar vi dynamiska lärmiljöer för dem? Hur gör vi möten och nätverksträffar energifyllda? Vad triggar de igång? Jag har ofta fått husera med arbetslag och nätverksgrupper i lånade eller delade rum, där inget får sättas upp på väggarna och allt måste lämnas precis som man fann det.  Den tröghet jag upplever i systemet när det gäller pedagogers utveckling tror jag delvis hänger ihop med att vi som har som uppdrag att bidra till deras utveckling ofta får dåliga förutsättningar för det, såväl tidsmässigt som miljömässigt, och långa perioder har det känts som om jag trampat vatten.

Vill vi ha förändring måste vi se till att skapa förutsättningar för förändring.

Min dröm är fler kreativa mötesrum för pedagogerna; där sinnena väcks till liv, där händerna har svårt att hålla sig borta från materialen och där nya konstruktiva tankar kan födas…jamen, det är ju precis sådana miljöer barnen har rätt till. Vi är kanske inte så olika ändå 😉

/Martina L

Share This:

LUCKA NR 7 – #STAFETTJULKALENDERN2015

LUCKA NR 7 – #STAFETTJULKALENDERN2015



Dagens lucka kommer från Johan Fjellman, förskollärare i Huddinge. Han bjuder oss på en delikat länk från Sveriges Radios arkiv:

Ska barn få ställa till?

– Ja, vart tror ni att ni är? Tror ni att ni är nere i en gruva under jorden och att det är stöttorna som ramlar samman? Nä, det är ni inte riktigt. Ni är i S:t Görans daghem.

Med dom orden vill jag ta med er tillbaka till år 1946. Samma år som Carl XVI Gustaf föddes på Haga Slott. Men det är inte till Haga vi ska.

Jag vill ta er med till S.t Görans daghem och ett reportage av kulturjournalisten Gunnar Helén. Reportern besöker bland annat S.t Görans daghem i Stockholm. Där möter reporten Gunnar Helén assistenten fröken Törnkvist.
Bland annat säger fröken Törnkvist på frågan om barn ska få ställa till: 

Ställa till, ja, dom arbetar. Det är ju deras sätt att arbeta. Att bygga stora saker till exempel och att sen riva ner dom. Man får ju respektera deras arbetsformer som man respekterar andras yrke.

Med det innebär väl i alla fall att ni har vissa krav att de ska göra ordning efter sig?

– Ja absolut och det tror jag barn tycker om för de är nog i grund och botten små ordningsmänniskor.

Alla?

– Nja, jag tror att barn från början är det, Men sen beror det på uppfostran, att till exempel inte få lov att hinna lägga in, dom får inte lov att klä på sig ordentligt. För mamman har så bråttom. Det är miljön som gör det.
Fröken Törnblom visar på den barnsyn och en människosyn som jag beundrar.  Hon står verkligen på barnens sida och försvarar deras rättigheter att få vara barn. Rättigheter som inte alltid är självklara. Var går gränsen? Får barn i den svenska förskolan 2015 ställa till?
Sedan jag för första gången lyssnade på fröken Törnbloms klokheter har jag burit dem med mig.
Att inte ha så bråttom i mitt värderande av barns lek och utforskande. Att inte vara den som kommer och säger nej eller stopp till något som jag inte har en aning om. Vem är jag egentligen att värdera barns lek, utforskande och lärande?
Fredhällsparken

Istället vill jag vara den som genom att lyssna på barnet vinner dess förtroende, att få vara den som får chansen att ta del av barnens lek på djupet och kanske få följa med till barnens allra hemligaste platser i såväl fantasin som i den verkliga leken.

Jag vill vara den som tillsammans med barnen skapar miljöer som är estetiskt tilltalande, genomtänkta och erbjuder många valmöjligheter. 
Miljöer som bjuder in till möten, samarbete och lärande.

Lyssna gärna på det 20 minuter långa avsnittet och förundras över en svunnen tid som i tanken inte är allt för långt borta. I radioprogrammet möter du förutom Gunnar Helén och fröken Törnblom även fru Svensson, fru Romell och stadsträdgårdsmästaren Holger Blom.

Som avslutning blir det en liten tanke om att det kanske var fröken Törnblom som med sina kloka resonemang fick reporten Gunnar Helén att senare sadla om från reporter till skolpolitiker och riksdagsman. 
/Johan Fjellman

Share This:

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

Vi kan aldrig veta vad ett barn tänker, men vi kan försöka förstå vad barnet är upptaget med just nu genom att se på det barnen tittar på. Förr tittade vi inom förskolan på själva barnen, jaget och den egna personlighetsutvecklingen var i centrum. Idag är det genom att rikta blicken och kameran på det barnet har framför sig som vi kan få syn på vad barnen är i färd med att upptäcka och undersöka. 
Igår umgicks jag med Johannes, ni vet han som jag bar stegen med i det här blogginlägget. Han har hunnit bli 3 1/2 år nu och han ville visa mig någonting. ”Kom”, sa han, och så följde jag med honom till husgrunden på mina föräldrars hus, huset som jag bodde i tills jag var 20 år. Huset som jag tillbringat alla mina 44 somrar i, i varierande utsträckning. När vi kom fram till huset visade han mig att det satt fast små små fina stenar i grunden. Vi tittade nära och upptäckte att de hade olika färg. En del blänkte. En del var vassa. Vi kände efter om några gick att peta loss.
Just i stunden försökte jag se det Johannes gjorde mig uppmärksam på, men senare på kvällen hände något. När jag tittade på bilderna som jag tagit insåg jag att precis den fascinationen av de små stenarna som Johannes gav uttryck för hade jag själv för samma stenar när jag var barn. Men på väldigt väldigt många år har jag inte sett dem. Jag vet inte när det hände, när jag slutade se. Men en sak vet jag. Jag vet att barn kan äga förmågor som vi vuxna sedan länge har tappat, t ex förmågan att se och fascineras över detaljer i vår omvärld. Det är den vetskapen som får mig att tjata om att vi ska se barn som likvärdiga oss vuxna. Det är den som får mig att jobba för att barnens perspektiv ska betraktas som tillräckligt intressanta och viktiga för oss att utgå ifrån i förskola och skola.

/Martina L

Share This:

HAN ÄR FYRA ÅR. VI KAN KALLA HONOM FILIP…

HAN ÄR FYRA ÅR. VI KAN KALLA HONOM FILIP…

…Jag mötte honom på hans förskola. Förskolläraren bad barnen berätta för mig om vad man kunde göra ute på deras förskola. Han tittade på mig med allvarlig blick. ”Man måste stå i kö till gungorna. Jag är dålig på att stå i kö.” I den sekunden brister mitt hjärta för första gången. 
När vi väl kommer ut bestämmer jag mig för att finnas nära Filip. För att kunna se allt han är bra på och berätta det för honom. Idag behövde han inte stå i kö till gungorna. Han får en direkt. Medan han sitter där och gungar sitt högsta ser han tvärs över hela gården. Ett barn skrämmer hans bästa kompis när hon gömmer sig under en rutschkana. Kompisen blir rädd och slår till honom som skrämt henne. Förskolläraren ser detta, går dit: ”Man får inte slå.” Filip ser också detta…från sin gunga…Men Filip har också sett det som hände innan, att flickan blev skrämd, och i hans värld finns det ett barn till som förskolläraren skulle behöva säga till. För han har lärt sig att när han slår eller skräms blir han tillsagd. Men han ser att det gör hon inte. Han ser också sin ledsna kompis under rutschkanan. Detta får honom att hoppa ner från gungan och springa i riktning mot barnet som ”slapp undan”. Han ska skipa rätt. Förskolläraren, som anser sig veta hur Filip är…det har både avdelningen som hade honom innan och specialpedagogen berättat för henne…ser inte att hon har en roll i det som håller på att hända. Hon såg inte det han såg. Hon tog inte tag i situationen, vilket han nu måste göra. Det slutar med att han får en tillsägelse av förskolläraren. Då brister mitt hjärta för andra gången.
Fem minuter senare…
Filip har förflyttat fokus till sandlådan. Där börjar vi skapa vägar i sanden…vägar som går ända fram till det andra barnet i sandlådan. Min plan är att via vägarna i sanden också bygga en väg för kommunikation och samspel. På 90-talet lärde Birgitta Knutsdotter-Olofsson mig att vi pedagoger behöver vara medskapare av lekrelationer då barnen inte lyckas med detta själva. Det var precis det som skedde nu. Filip…som enligt pedagoger och expertis endast kommunicerar med inövade fraser…kommunicerade om bilar och vägar, med kropp och med ord och mitt hjärta börjar kännas helt igen. Åtminstone för en stund.
Jag kliver ur leken och sandlådan. Utan att släppa Filip med blicken försöker jag inleda ett samtal med förskolläraren, som står två meter utanför sandlådan med blicken någon helt annanstans. ”Vad roligt det var att se hur kompetent han blev i leken när man fanns där som stöd.”, försökte jag lite trevande. ”Ja, han klarar ju inte att kommunicera.”, blev svaret jag fick. Då brister mitt hjärta för tredje gången.
Jag har burit på den här berättelsen några månader. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Den är tung och otymplig. Jag känner mig maktlös. Hur många som Filip finns det där ute? Hur många som förskolläraren finns det där ute? 
Marie Eriksson, också skolad i Knutsdotters anda, skriver om den livsviktiga leken:

”Nu sitter jag här 20 år senare och läser om leken igen. Den här gången är det Margareta Öhman som fångar mitt intresse med sina tankar om att leken är viktig för att barnen ska få en känsla av kompetens och en god självkänsla. Om vi genom leken kan ge näring till barnens självkänsla, så är bara det skäl nog att ge tid och utrymme till lek. En lek där vi vuxna finns nära barnen och ger dem stöd i att lyssna till sina egna och andras känslor och behov samt grundlägger ett mod att gå sina egna vägar i livet.” 

Jag hör ofta pedagoger bekymra sig över att barn slutat leka.
Jag bekymrar mig över något mycket allvarligare…
/Martina L

Share This:

GENUINT NYFIKEN PÅ BARNET

GENUINT NYFIKEN PÅ BARNET

När jag är ute och föreläser eller håller kurser i pedagogisk dokumentation brukar jag prata om vikten av att vara nyfiken på barnets perspektiv. Vid måndagens föreläsning fick jag en fråga om relationskompetens och hur man utvecklar den. Ofta när jag får frågor sätter de igång tankar och nya frågor hos mig snarare än att jag har svaret klart för mig. Så också denna gång. 
Att vara genuint nyfiken på barns perspektiv är kanske det mest självklara men också det mest komplexa att komma åt när man handleder pedagoger. Jag har många gånger bevittnat ett nyfiket och lyssnande förhållningssätt i tema- och projektsamlingar, som sedan inte lever kvar under andra delar av dagen. Ungefär som om man går in i en nyfiken roll som man träder ur när samlingen är över. Det är kanske här det är så viktigt att lyfta relationskompetensen, det genuina intresset för den andra människan oavsett dennes ålder…
Pedagogisk dokumentation är inte bara en metod eller ett arbetssätt. Det är ett förhållningssätt. Det är inget man bara tillämpar mellan nio och elva på förmiddagar tre dagar i veckan. Att läsa en bok eller lyssna på en föreläsning om detta kan sätta igång tankar, men förändringen börjar i mötet med barnet. 
Frågeställaren vid föreläsningen tipsade mig om serien Ditt kompetenta barn på YouTube. Kanske att ta del av den kan vara en början för någon…
/Martina L

Share This:

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

Jag har tillbringat fem dagar i ett nytt förskolesammanhang och verkligen blivit genuint utmanad i min syn på barns inflytande. Att jag verkligen måste tänka flera vändor till kring min syn på barns rättigheter är uppenbart. Det jag nu också funderar över är vad stor variation i förhållningssätt kring barns inflytande får för konsekvenser; dels för en likvärdig förskola och skola i stort, dels för de barn som får erfara denna stora variation. Vilket barn blir man i respektive miljö och hur blir det när dessa barn möts och ska fungera tillsammans i andra sammanhang?

Spelar det någon roll om man får äta hur många smörgåsar man vill till mellanmål eller om man bara får äta en mjuk och en hård beslutat av de vuxna? Handlar inflytande om att jag själv måste smöra min egen macka, den macka pedagogen begränsat mig till att välja, eller eller handlar inflytande om att jag kan få välja att just då avstå ifrån att lära mig smöra den macka jag själv valt?

Min erfarenhet är att vi skapar vårt interna system av normer och gränser inom vårt lilla förskole- resp skolsystem; normer och gränser som egentligen handlar mer om att fungera i just den miljön än i samhället i stort. Risken för att vi skapar små subvärldar baserade på våra egna värderingar är oerhört stor om vi inte klarar av att distansera oss och reflektera över oss själva.

Finns det gränser för barns inflytande och för vems skull sätter vi i så fall dessa gränser? Kan det vara så att den institutionaliserade barndomen begränsar barns inflytande snarare än säkerställer det?

Läs den här länken ur Pedagogiska magasinet och diskutera, diskutera, diskutera. Och håll denna diskussion levande! Den måste upp på bordet så ofta det bara går och i relation till allt som sker i vår verksamhet hela dagen, inte minst rutinsituationer.

/Martina L

Share This:

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

Igår kväll var jag tillsammans med Linda Linder och Erika Kyrk Seger och lyssnade på Harold Göthson som föreläste vid Göteborgs universitet. Ämnet var ”Att verka för förskolans och skolans demokratiska uppdrag”. Det finns få människor som lyckas säga så många viktiga grejer på så kort tid som Harold. Flera av dem har jag hört honom säga förut, men de behöver upprepas om och om och om igen. En av dem är…
…dialogen med det som är olika…

Hur hanterar ni olikheter i er barngrupp? Låter ni barn som det ofta uppstår friktion emellan få mötas ofta och mycket eller delar ni på dem för att de ska få en ”paus” ifrån varandra?  För vems skull gör ni det? Om vi tänker oss att vi inom förskola och skola formar samhällsmedborgare – vad får vårt sätt att hantera olikheter för konsekvenser och när tänker vi att barn ska möta det som är olika om inte i vår verksamhet?
Grundantagandet i våra läroplaner är att människor föds nyfikna. Det kan vi liksom inte bara förhandla bort. Barn är nyfikna på varandra. Även på de som är olika. 

Vårt uppdrag är att hitta sätt att arbeta så att barnen hittar till varandra. Även de som är olika. När vi inte lyckas med det organiserar vi så att vissa barn inte behöver vara ihop. 

I en sådan organisation finns bara förlorare.
/Martina L

Share This:

LEKTIONER – FÖRVIRRANDE BEGREPP

LEKTIONER – FÖRVIRRANDE BEGREPP

Jag arbetar som bekant bland annat med att administrera Lektionsbanken för förskolan och förskoleklassen. Det ledde till att jag fick en förfrågan om att föreläsa vid förskolans rikskonferenser i Stockholm, Göteborg och Malmö under november 2014 (och i Umeå den 10 mars 2015. Anmälan görs här.). Rubriken jag fick var ”Lektioner i förskolan – tankemässig återvändsgränd eller förskolepedagogisk möjlighet?”. Jag kan inte släppa på hela innehållet än eftersom alla konferenser ännu inte är genomförda. Men både Linda Linder och Erika Kyrk Seger har bloggat om min föreläsning.
Förra fredagen föreläste jag i ett mindre sammanhang under samma rubrik. 
Efteråt kom en åhörare fram till mig och sa: 
”När jag läste rubriken tänkte jag vad: Vad skönt att jag snart ska gå i pension. Men nu när jag har lyssnat på dig önskar jag att jag hade fler år kvar i yrket.”
Begreppet lektion i förskolan är problematiskt om vi utgår från att man menar den typen av lektioner i skolan som vi alla har erfarenhet av. Därför vill jag istället fokusera på begreppet undervisning och vad som är kärnan i den förskolepedagogiska undervisningen. 

Helt avgörande är att pedagogen axlar sitt pedagogiska ledarskap och använder det till att göra barnen till meddesigners av undervisningen. Det är där jag anser att allting börjar och dessa två delar går inte att skilja åt…

Ur tidningen ”Förskolan” nr 1/2015
/Martina L

Share This: