Browsed by
Kategori: Skola

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

Vi kan aldrig veta vad ett barn tänker, men vi kan försöka förstå vad barnet är upptaget med just nu genom att se på det barnen tittar på. Förr tittade vi inom förskolan på själva barnen, jaget och den egna personlighetsutvecklingen var i centrum. Idag är det genom att rikta blicken och kameran på det barnet har framför sig som vi kan få syn på vad barnen är i färd med att upptäcka och undersöka. 
Igår umgicks jag med Johannes, ni vet han som jag bar stegen med i det här blogginlägget. Han har hunnit bli 3 1/2 år nu och han ville visa mig någonting. ”Kom”, sa han, och så följde jag med honom till husgrunden på mina föräldrars hus, huset som jag bodde i tills jag var 20 år. Huset som jag tillbringat alla mina 44 somrar i, i varierande utsträckning. När vi kom fram till huset visade han mig att det satt fast små små fina stenar i grunden. Vi tittade nära och upptäckte att de hade olika färg. En del blänkte. En del var vassa. Vi kände efter om några gick att peta loss.
Just i stunden försökte jag se det Johannes gjorde mig uppmärksam på, men senare på kvällen hände något. När jag tittade på bilderna som jag tagit insåg jag att precis den fascinationen av de små stenarna som Johannes gav uttryck för hade jag själv för samma stenar när jag var barn. Men på väldigt väldigt många år har jag inte sett dem. Jag vet inte när det hände, när jag slutade se. Men en sak vet jag. Jag vet att barn kan äga förmågor som vi vuxna sedan länge har tappat, t ex förmågan att se och fascineras över detaljer i vår omvärld. Det är den vetskapen som får mig att tjata om att vi ska se barn som likvärdiga oss vuxna. Det är den som får mig att jobba för att barnens perspektiv ska betraktas som tillräckligt intressanta och viktiga för oss att utgå ifrån i förskola och skola.

/Martina L

Share This:

OM MOBILER I SKOLAN OCH TROLL PÅ TWITTER

OM MOBILER I SKOLAN OCH TROLL PÅ TWITTER

Igår visade sig Twitter från sin värsta och sin bästa sida. Mitt förra blogginlägg, om mobiler och människosyn, har väckt mer blandade känslor än något av mina tidigare inlägg. På Twitter råder lite ”djungelns lag” om man väljer att uttrycka sin åsikt. Innan jag skriver eller delar något där måste jag tänka: ”Ger jag mig in i leken måste jag leken tåla. Orkar jag det idag?” Tonen är stundtals skrämmande hård även i de kretsar där vi tror att det ska vara precis tvärtom. Jag läste exempelvis i förra veckan att en lärare skrev typ: ”Ingen talar om för mig vad jag får eller inte får säga. Följ eller avfölj. Jag säger vad jag vill.” Jag kan inte låta bli att undra hur en sådan lärare undervisar sina elever i värdegrund och nätetik…

Under gårdagen fick jag mängder av hyllningar för mitt inlägg i mobilförbuds-debatten men jag fick också möta lärare som kände sig kränkta av att jag påstod att de hade dålig människosyn. Ett fåtal uttryckte det med en god och konstruktiv ton vilket gav mig väldigt mycket. Jag förstod att min text börjat leva sitt eget liv, och ta vägar jag inte hade kunnat förutse, när den tog sig in i människors hjärnor och uppenbarligen även i deras hjärtan. Därför behöver jag skriva en fortsättning.

Jag vill börja med att förtydliga att jag skriver ingenting om ”de andra” lärarna.  Jag skriver om de jag ser lyckas med sin undervisning utan att se elevernas mobiltelefoner som problem och det jag ser som den gemensamma nämnaren hos dem. Det finns lärare som delar denna människosyn men ändå sällar sig till skaran som applåderar ett mobilförbud i klassrummet. Min tes är att det egentligen inte är ett mobilförbud de behöver eller vill ha. De har ett stort problem i sitt klassrum där mobiler blivit konkurrenter till undervisningen hos en mindre grupp elever. Tiden är knapp. En del lärare har bara ett år på sig innan de ska kunna sätta betyg. De behöver en quick fix. Då kan jag förstå att förbud lockar och det är detta våra politiker lockas att svara upp mot. Men om vi går till botten med det här och försöker identifiera det verkliga problemet behöver vi istället för generella förbud hitta lösningar som är långsiktigt hållbara och främjar lärande på samma gång. Det handlar om att skapa goda förutsättningar inte bara för eleverna att lyckas, utan för att även våra lärarkollegor högre upp i stadierna ska lyckas. Jag ska försöka förklara hur jag tänker, med risk för att det tolkas på andra sätt…

Väldigt förenklat kan man säga att debatten om mobiltelefoner i klassrummet har två sidor, för eller emot. Båda sidorna förespråkar sin ståndpunkt ur ett lärandeperspektiv:

  • Ett förbud mot mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande då elevernas uppmärksamhet flyttas från mobilen till lärandeobjektet.
  • Att använda mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande om mobilen används som ett verktyg för lärande. 
Det vi behöver för att dessa sidor ska kunna mötas är en långsiktig strategi och samsyn mellan stadier och skolformer. Det är omöjligt för gymnasieläraren att bedriva sin undervisning med mobiler i klassrummet om eleverna inte redan har med sig förmågan att förhålla sig till den digitala tekniken som verktyg för sitt lärande. I det akuta läget och i extremfallen (där enstaka elever faktiskt utvecklat ett sjukligt beroende) ger ett förbud lite andrum. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte en hållbar strategi. Det synliggör snarare att vi behöver bli mer solidariska med både eleverna och våra kollegor som ska ta vid där vi slutat. Vi måste börja redan i de lägre åldrarna, inte genom att förbjuda och undvika, utan genom att vägleda, stötta och visa på alternativa användningsområden av de verktyg eleverna redan lockas av och behärskar. Vi kommer även behöva involvera hemmen, vilket är helt i enlighet med läroplanerna. Frida Monséns inlägg tycker jag kan vara en bra utgångspunkt för detta. 
Den mörka sidan av min gårdag på Twitter handlar om mitt möte med trollen. De som kastar skit och har en elak ton. De som skippar att vara konstruktiva och inte söker efter att försöka förstå något annat perspektiv än sin egen ”sanning”. De som inte för en sekund är ute efter att vi tillsammans ska försöka lära av varandra för att lösa viktiga problem. Så fort man ställer en motfråga märker man att de börjar skruva på sig, diskussionen blir ointressant och de svarar arrogant att de inte har tid för trångsynta som jag och mina idiotiska och värdelösa texter. Till er vill jag säga:  Jag tror att troll spricker i solen. Därför gömmer ni er i Twitters mörkaste hålrum. Men jag tror också gott om er och jag är helt övertygad om att ni skulle bli på ett helt annat sätt om jag fick bjuda på en kopp kaffe och ni tvingades se mig i ögonen. Det är min människosyn. Tills dessa att ni vågar er ut i solen kan ni fundera över vilka som verkligen är det största hotet mot skolan…
/Martina L

Share This:

DET HANDLAR INTE OM MOBILER…

DET HANDLAR INTE OM MOBILER…

Här följer viktig samhällsinformation. Jag vill utfärda en särskild varning till er läsare som inte vill att skolan ska utgå ifrån eleverna och till er som tycker det är oviktigt att skolan ligger i framkant när det gäller att följa samhällsutvecklingen: 
Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.

Du läste rätt, men för säkerhets skull tar jag det igen:
Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.
Va?! Hur är det möjligt?!
Nu ska du få veta hemligheten: Det handlar om människosyn. 
De här lärarna ser eleverna som medmänniskor med rättighet att vara delaktiga i att lära om sitt eget lärande (för övrigt en av EUs nyckelkompetenser för framtidens samhällsmedborgare).
De här lärarna ser eleverna som kompetenta nog att vara med i beslutsfattandet kring hur man utformar en lärmiljö som fungerar för alla i gruppen.
De här lärarna ser eleverna som medarbetare i klassrummet.
Jag önskar att alla ni som skriker om mobilförbud lyssnade på dessa lärare. Helst önskar jag att ni besökte deras klassrum. Det är de som är skolans hopp och framtid. Det är de som borde få vara skolans ambassadörer i jakten på nya lärare.

/Martina L

PS. Tack Petter och Micke Gunnarsson för att ni fick mig att skriva det här inlägget. Jag har burit på det länge. DS. 

Share This:

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?
Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?
Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: ”Vad ska barnen göra?” än ”Varför ska barnen göra det?”. Den didaktiska frågan ”varför” är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten ”Kultur och estetik i skolan” (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: ”Vad kan vi göra för pyssel om…?”. Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: ”Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?”

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om…egentligen?


/Martina L

Share This:

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

Igår kväll var jag tillsammans med Linda Linder och Erika Kyrk Seger och lyssnade på Harold Göthson som föreläste vid Göteborgs universitet. Ämnet var ”Att verka för förskolans och skolans demokratiska uppdrag”. Det finns få människor som lyckas säga så många viktiga grejer på så kort tid som Harold. Flera av dem har jag hört honom säga förut, men de behöver upprepas om och om och om igen. En av dem är…
…dialogen med det som är olika…

Hur hanterar ni olikheter i er barngrupp? Låter ni barn som det ofta uppstår friktion emellan få mötas ofta och mycket eller delar ni på dem för att de ska få en ”paus” ifrån varandra?  För vems skull gör ni det? Om vi tänker oss att vi inom förskola och skola formar samhällsmedborgare – vad får vårt sätt att hantera olikheter för konsekvenser och när tänker vi att barn ska möta det som är olika om inte i vår verksamhet?
Grundantagandet i våra läroplaner är att människor föds nyfikna. Det kan vi liksom inte bara förhandla bort. Barn är nyfikna på varandra. Även på de som är olika. 

Vårt uppdrag är att hitta sätt att arbeta så att barnen hittar till varandra. Även de som är olika. När vi inte lyckas med det organiserar vi så att vissa barn inte behöver vara ihop. 

I en sådan organisation finns bara förlorare.
/Martina L

Share This:

#STAFETTJULKALENDERN 2014 – VILL DU VARA MED?

#STAFETTJULKALENDERN 2014 – VILL DU VARA MED?

Adventstid närmar sig med stormsteg och det finns fortfarande möjlighet att haka på Stafettjulkalendern 2015.

Stafettjulkalendern startades förra året och innebär att olika personer varje dag tipsar om en bok, relaterad till sitt arbetet på förskolan/skolan, som betytt mycket för en. Har man en blogg kan man t ex skriva ett blogginlägg som jag länkar till. Annars går det bra att skicka titel och motivering till varför boken är läsvärd, så gör jag ett blogginlägg om den i ditt namn. Förra årets kalender hittar du här.

Årets anmälda deltagare är:

1/12 Linda Thomsson
2/12 Martina Lundström
3/12 Malin Ekberg
4/12 Gudrun Alda Hardardottir
5/12 Fredrik Larsson
6/12 Maria Samrell
7/12 Jenny Henriksson
8/12 Linda Linder
9/12 Markus Bergenord
10/12 Camilla Svedberg
11/12 Tessan Åkerblom
12/12 Marie Carlsson
13/12 Hanna Rylander
14/12 Ann Kronberg Larsson
15/12 Ingela Åström
16/12 Gunilla Bohman
17/12 Ida Alnervik
18/12 Malin Jonason
19/12 Ingela Martinez-Löfgren
20/12 Anne-May Fiedler
21/12 Tomas Lundsgaard
22/12 Ann Kronberg Larsson
23/12 Maria Samrell
24/12 Martina Lundström

Som du ser finns det 1 plats kvar. Vill du vara med?

/Martina L

Share This: