Browsed by
Kategori: Kunskapssyn

OLIKHETEN SOM ETT VÄRDE, ELLER?

OLIKHETEN SOM ETT VÄRDE, ELLER?

I dagarna skickade Skolverket ut utkastet till den revidering av förskolans läroplan som är att vänta. De ger oss möjlighet att lämna synpunkter via en enkät och jag hoppas verkligen att alla ni som uttrycker åsikter om läroplanen använder möjligheten att få dem att nå ända fram till de som ansvarar för formuleringarna.

En punkt under det nya avsnittet 2.7 Undervisning som väckt uppmärksamhet är riktlinjen Förskolläraren ska i sin undervisning rikta och hålla kvar barnens uppmärksamhet mot ett gemensamt lärandeobjekt. Det utmanar oss som strävar efter att hålla oss inom post-teorierna i vår pedagogiska praktik, eftersom det formulerar ett olikt sätt att tänka om kunskap och undervisning. Jag måste erkänna att det knastrar lite väl mycket även för mig att tugga i mig, nästan så att det ilar i tänderna, och jag funderar verkligen mycket på hur jag ska framföra det till Skolverket. Samtidigt är en betydelsefull del av det postmoderna tänkandet att inte göra uppdelningar och avgränsningar, utan se hur allt hela tiden flyter samman och bildar nya helheter. Kan det vara så att dessa nya helheter blir ännu mer intressanta och dynamiska ju mer olika det som flyter samman är? Jag letar efter exempel där jag faktiskt använder mig av lärandeobjekt i min post-teoretiskt grundade praktik; när jag vill att alla barn ska upptäcka kamerafunktionen i iPaden, den projicerade bilden på väggen eller maten som står på bordet.  Men jag identifierar också när det i min praktik skulle vara helt otänkbart att försöka rikta och hålla kvar barns uppmärksamhet mot ett gemensamt lärandeobjekt och, framför allt, varför det är otänkbart. Det är där vi generellt måste bli skarpare och tydligare.

Alla kommer aldrig att tänka lika om hur världen och människan är beskaffad och därmed kommer aldrig alla pedagogiska praktiker utformas på samma sätt. Ett moment 22 i sammanhanget är när man som pedagogisk post-praktiker anser sig ha hittat svaret. Hur stor är då olikheten, egentligen?  Vår gemensamma utmaning är att hålla dörrarna öppna, att förhålla oss nyfikna på det vi ser som olikt och se hur det berikar; om inte min handling så åtminstone min tanke. Det behöver inte betyda att vi kommer bli överens. Vi kommer troligtvis inte att bli överens eftersom vi sannolikt bär på olika föreställningar. Men kanske är det i det mötet min blick blir ännu skarpare?

/Martina L

Share This:

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?
Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?
Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: ”Vad ska barnen göra?” än ”Varför ska barnen göra det?”. Den didaktiska frågan ”varför” är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten ”Kultur och estetik i skolan” (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: ”Vad kan vi göra för pyssel om…?”. Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: ”Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?”

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om…egentligen?


/Martina L

Share This:

PEDAGOGISK DOKUMENTATION SOM EN DEL I ETT SAMMANHANG

PEDAGOGISK DOKUMENTATION SOM EN DEL I ETT SAMMANHANG

Högsommar och semester ger tid åt nya tankar att vakna och växa. De senaste dagarna har jag använt till att läsa och förbereda en del av höstens föreläsningsuppdrag. Det kommer att handla mycket om pedagogisk dokumentation och systematiskt kvalitetsarbete i relation till bl a föräldrasamverkan. Jag dyker upp i flera sammanhang på orterna Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Skellefteå och jag kommer att återkomma till det här:

Pedagogisk dokumentation är en del i ett pedagogiskt och filosofiskt system, som bygger på en vision om förskolans plats i samhälle och som en del av barns rättigheter som medborgare i detta samhälle. Därför går det inte att beskriva hur man arbetar med pedagogisk dokumentation utan att beskriva hur hela sammanhanget ser ut… 
Fritt ur Elfström (2013)

En fortsatt skön sommar önskar jag dig.

/Martina L

Share This:

HUR VET VI ATT BARNEN LÄRT SIG?

HUR VET VI ATT BARNEN LÄRT SIG?

Frågan har jag fått av pedagoger oändligt många gånger. Ja, hur vet vi att barnen lärt sig? Det beror på, brukar jag svara. Det beror på vad du tänker att ”att lära sig” är för någonting.

Som jag berättat om tidigare här så är matematik vårt utvecklings- eller fokusområde under 2013 och våren 2014. Flera gånger under den här resans gång så har vi hamnat i diskussioner om när man ska ge barnen det ”rätta svaret”. Återigen blir mitt svar: Det beror på…Det beror på syftet med att ge barnen de ”rätta svaren”. Är syftet att sätta en slags punkt, att ta dem ”i mål” eller är syftet att fakta ibland behövs för att föra processen vidare? Fakta utgör nämligen en av våra kunskapsformer i förskolan, så vi kan inte helt bortse ifrån den. Däremot så har vi inga uppnåendemål för vad barnen ska kunna och då gäller det att inte betrakta faktakunskaperna som en slutstation i deras lärande.

Det står i förskolans läroplan att kunskap inte är något entydigt begrepp. ”Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra.” (s 6). Dessa kallas för de fyra F:n. Lägg dessa fyra F på minnet. Lär dig att rabbla dem och lär dig framför allt att urskilja deras egenskaper. Det märks så tydligt i våra reflektioner över dokumentationer att när pedagogerna lär sig identifiera dessa fyra typer av kunskaper så händer någonting. Vi får ett genombrott i försöken att hitta lärandet. Pedagogerna flyttar fokus från att leta efter ”rätta svaren” till att leta efter utforskande och strategier.

Vill man arbeta fördjupat med sina pedagoger, som vi gör på våra nätverksträffar, så rekommenderar jag att pedagogerna tar med sig egna dokumentationer. Läs s 47-49 ur bakgrundstexten till läroplanen ”Jord för växande”  tillsammans och öva er i att identifiera olika typer av lärande i dokumentationerna. Jag lova er både aha-upplevelser och Halleluja-moments.

/Martina L

Share This:

LETA EFTER KUNSKAPSSYNEN

LETA EFTER KUNSKAPSSYNEN

Under de senaste två åren har jag mött enormt många förskoleverksamheter, men också en del fritids- och förskoleklassverksamheter, via mina olika uppdrag. Det sägs att pedagoger inom förskolan är snabba på att ta till sig förändringar och nya direktiv och ett visst mått av sanning ligger det nog i det. Men det jag tycker mig se är att det man är snabb på är att börja ”göra” annorlunda. Att börja ”tänka” annorlunda är desto svårare. Jag ska ta matematiken som exempel.

Ingen inom branschen lär ha missat att vi fått ett förtydligat och förstärkt uppdrag när det gäller matematik. I grund och botten handlar det om att man vill komma till rätta med elevers sjunkande resultat när det gäller matematik, vilket med dagens utbildningssystem spiller över även på förskolan. Det som ofta händer i förskolan och som jag har sett otaliga exempel på är att pedagogerna genast börjar göra matematik snarare än att man först börjar tänka och tala matematik inom kollegiet. Vad är matematik? Vilken matematisk kunskap är värdefull? Hur tillägnar man sig denna kunskap om man är 1 år? Om man är 5 år?

När det gäller matematik börjar man t ex genast hålla på med siffror, almanackor, cirklar, kvadrater, rektanglar och trianglar – d v s väldigt abstrakt matematik. Trots att vår erfarenhet säger oss att små barn lär sig genom upplevelser och erfarenheter, med sina kroppar och sina sinnen, så börjar vi i en helt annan ände så fort det handlar om mer mer faktabaserade lärandeområden än de mer socialt orienterade som vi traditionellt är vana vid att ägna oss åt. Varför blir det så? Varför antar vi att det är enklare för små barn att börja lära sig om cirklar och kvadrater innan de lär sig om klot och kuber, trots att de omges av bollar och klossar? Eller för att ta ett annat klassiskt förskoleexempel: Varför antar vi att det är enklare för små barn att lära sig att använda grundfärgerna först, trots att de lever i en lika nyanserad värld som oss vuxna? Jo, för att allt pedagogisk praktik bottnar i vilken kunskapssyn man har och om man aldrig medvetandegörs om detta så kommer man heller aldrig att kunna börja göra annorlunda i sin pedagogiska praktik.

Trots att vi försöker komma ifrån den hierarkiskt ordnade barnsynen i förskolan så har vi oerhört svårt att bryta oss loss ur den hierarkiskt ordnade kunskapssynen och jag tror att skolan brottas med samma problem. Är det inte så att eleverna i skolan först måste lära sig Sveriges alla landskap innan man kan lära sig om länder i världen? Detta trots att många elever har fler kroppsliga och sinnliga erfarenheter av Thailand och Turkiet än av Kiviks marknad. Vad händer om man inte kan namnen på de största sjöarna i Sverige? Är det värsta som kan hända att man förlorar en match i Quizkampen? Eller är det så att man faktiskt kan lära sig namnen på de största sjöarna i Sverige genom sin smartphone så att den pedagogledda undervisningen kan inriktas på att eleverna ska skaffa sig den fördjupade förståelsen för vad det innebär att leva sitt liv på olika platser i världen? Kan befrielsen från den faktaöverförande undervisningen vara det som ger pedagogen den tid som krävs för att lyckas stimulera eleverna till att beskriva och förklara, göra jämförelser, dra slutsatser och lösa problem, se och förstå sammanhang, delta aktivt i diskussioner, får möjlighet att undersöka något och dra egna slutsatser utifrån egnas och andras kunskaper och erfarenheter?

En stor svårighet med att arbeta som pedagog i dagens föränderliga samhälle är att våga vara i det man själv inte vet allt om. Det innebär inte att man ska abdikera från sitt pedagogiska ledarskap. Tvärtom så måste man var oerhört tydlig med sina syften och mål, sätta de pedagogiska ramarna man ska hålla sig inom, men våga låta barnen/eleverna vara med och måla själva tavlan. Låta dem sätta sin prägel utifrån sina unika perspektiv. För de barn/elever som saknar egna förstahandserfarenheter av lärandeobjektet måste vi tillföra sådana. Annars blir det slagsida och de redan marginaliserade eleverna hamnar ännu mer i utkanten än de redan är. Inom förskolan börjar allt fler hitta till denna undersökande form av undervisning. Det kräver modiga pedagoger och det krävs ett ledarskap som kan stötta och uppmuntra den pedagog som vågar. I förskolan finns vi pedagogistor och andra med utvecklaruppdrag för att stötta och synliggöra. Vi har den pedagogiska dokumentationen att utgå ifrån för att ta oss tid och stanna upp och fråga oss vad som är värdefullt och meningssfullt i de lärandesituationer vi skapar. De barn som lämnar dessa kunskapsskapande miljöer för att komma till skolan betraktas i en del sammanhang som besvärliga, just för att de inte inordnar sig i systemet. De är vana vid att, ivrigt påhejade av pedagogen, lägga till sitt perspektiv som kanske leder till att undervisningen hittar ett nytt spår att undersöka. Flera av dessa barn/elever har redan värdefulla förmågor när det gäller att kunna orientera sig i skolans kunskapsuppdrag. De har lärt sig att tänka stort och fritt och att någon annan vill veta hur de tänker. Men trots att det är just dessa förmågor som våra styrdokument anger att man ska få möjlighet att utveckla så krossas de ofta av ett standardiserat akademiskt system.

Att diskutera kunskapssyn är viktigt. Men att leta efter kunskapssynen i dokumentation av den pedagogiska praktiken är ännu viktigare. Det är först då vi kan upptäcka vilka synsätt vi faktiskt lever och påbörja ett förändringsarbete.

/Martina L

Share This: