I dagarna skickade Skolverket ut utkastet till den revidering av förskolans läroplan som är att vänta. De ger oss möjlighet att lämna synpunkter via en enkät och jag hoppas verkligen att alla ni som uttrycker åsikter om läroplanen använder möjligheten att få dem att nå ända fram till de som ansvarar för formuleringarna.
En punkt under det nya avsnittet 2.7 Undervisning som väckt uppmärksamhet är riktlinjen Förskolläraren ska i sin undervisning rikta och hålla kvar barnens uppmärksamhet mot ett gemensamt lärandeobjekt. Det utmanar oss som strävar efter att hålla oss inom post-teorierna i vår pedagogiska praktik, eftersom det formulerar ett olikt sätt att tänka om kunskap och undervisning. Jag måste erkänna att det knastrar lite väl mycket även för mig att tugga i mig, nästan så att det ilar i tänderna, och jag funderar verkligen mycket på hur jag ska framföra det till Skolverket. Samtidigt är en betydelsefull del av det postmoderna tänkandet att inte göra uppdelningar och avgränsningar, utan se hur allt hela tiden flyter samman och bildar nya helheter. Kan det vara så att dessa nya helheter blir ännu mer intressanta och dynamiska ju mer olika det som flyter samman är? Jag letar efter exempel där jag faktiskt använder mig av lärandeobjekt i min post-teoretiskt grundade praktik; när jag vill att alla barn ska upptäcka kamerafunktionen i iPaden, den projicerade bilden på väggen eller maten som står på bordet. Men jag identifierar också när det i min praktik skulle vara helt otänkbart att försöka rikta och hålla kvar barns uppmärksamhet mot ett gemensamt lärandeobjekt och, framför allt, varför det är otänkbart. Det är där vi generellt måste bli skarpare och tydligare.
Alla kommer aldrig att tänka lika om hur världen och människan är beskaffad och därmed kommer aldrig alla pedagogiska praktiker utformas på samma sätt. Ett moment 22 i sammanhanget är när man som pedagogisk post-praktiker anser sig ha hittat svaret. Hur stor är då olikheten, egentligen? Vår gemensamma utmaning är att hålla dörrarna öppna, att förhålla oss nyfikna på det vi ser som olikt och se hur det berikar; om inte min handling så åtminstone min tanke. Det behöver inte betyda att vi kommer bli överens. Vi kommer troligtvis inte att bli överens eftersom vi sannolikt bär på olika föreställningar. Men kanske är det i det mötet min blick blir ännu skarpare?
/Martina L
