Browsed by
Kategori: Läroplan

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

När vi nu ska sätta undervisningsbegreppet i relation till vårt vardagsarbete med barnen behöver vi börja med att tänka kring oss själva i vår professionsutövning.  Vad av det jag gjort tidigare skulle kunna klassas som undervisning och hur ska jag göra i fortsättningen för att det jag gör ska klassas som undervisning? Undervisning innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning, står det i den tilltänkta läroplanstexten (2018, s 4), men vad innebär det att utmana och stimulera? Pedagogikprofessor Gert Biesta menar att idén om utbildning, vare sig det gäller barn eller vuxna eller andra nykomlingar är ett ingrepp i någons liv  vilket motiveras utifrån föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre (ur ”Bortom lärandet”, 2006, s 13). Men alla delar inte uppfattningen att barnen i förskolan ska påverkas, åtminstone inte utifrån någon generell agenda, likt läroplanen. Därför utgör de samtal vi för med varandra och med läroplanen kring påverkan och vårt ansvar för påverkan en betydelsefull del i processen med att djupare förstå undervisning.

 

ATT VILJA PÅVERKA

Varje vecka deltar jag i arbetslags planeringar av sitt arbete med barnen. Att komma på idéer om vad man vill göra är inget vi lider brist på inom svensk förskola, men att förklara varför man vill göra det man föreslår är desto svårare. ”Man vill ju inte påverka barnen”, sa en pedagog till mig så sent som i förra veckan. Jag och många med mig utgick under många år i vårt arbete ifrån synsättet att barnen inte skulle behöva göra något de inte själva valde eller ville, förutom vid rutinsituationer. De skulle få leka i fred och störas så lite som möjligt i allt vad de företog sig. Vårt uppdrag var att se till att barnen var trygga, mätta, torra, pigga och glada. De barn som exempelvis inte ville måla behövde inte måla och lockades därmed aldrig till att göra det, förutom i samband med olika händelser eller högtider. Så tänkte vi då och det var också vår övertygelse om att det var det rätta och bästa för barnen. Men det fanns också områden där vi ville påverka barnen. Att få alla att kunna äta med kniv och gaffel, kunna sitta still på en bestämd plats i samlingen eller vilja leka med alla var sådant vi försökte påverka dem till att göra. För att kunna planera för påverkan behöver vi dels orientera oss i vad det är vi förväntas påverka samt hur påverkan går till. Den kunskap vi idag har om hjärnan och hjärnans påverkbarhet, neuroplasticitet, kan hjälpa oss att förstå betydelsen av det vi erbjuder respektive inte erbjuder barnen i förskolan. Påverkan sker såväl genom det man möter men också genom det man förhindras att möta men framför allt sker den hela tiden, eller som psykolog David Edfelt beskriver det i Förskolepodden:

www.pixabay.se

Hjärnan formas av alla erfarenheter. Det sker ca en miljonsynapsbildningar/sekund hos en 2-åring. Synapser är de kopplingar som sker mellan hjärncellerna vilka utgör grunden för en människas utveckling.  En hjärna är med andra ord inte densamma vid dagens slut som vid dagens början. Kopplingar som upprepas och sker kontinuerligt bidrar till fördjupade spår i hjärnan, likt hur en stig trampas upp på en gräsmatta. Christian Eidevald har uttryckt det som att hjärnan formas och förfinas genom varje interaktion (intraaktion) vilket innebär att bemötande i kombination med rums utformning och material påverkar hur hjärnan formas, hjärnans arkitektur (ur ”Berättande i förskolan”, 2014, s 232)

 

 

ATT ERKÄNNA DET RELATIONELLA PERSPEKTIVET

Det vi ger barnen möjlighet att möta  eller inte möta kommer påverka vilka förutsättningar barnen får för att utvecklas och lära sig. Att skapa relationer till det som finns omkring dem blir därför av stor betydelse. Där barnet inte själv söker relation till människor, material, dokumentationer mm behöver vi, genom våra planeringar, stimulera och locka dem till att söka kontakt.   Barn lär sig hela tiden, frågan är vad. Blir gruppen stökig kan vi påverka det genom att erbjuda dem material som är intressant och/eller organisera inom gruppen genom att dela in barnen i mindre grupperingar. Hur vi möter barnen är också en oerhört stor påverkansfaktor. Hur vi talar till dem, men också hur vi tar emot vad de kommunicerar till oss.

Den politiska ambitionen med vad barn ska  stimuleras att vara i relation till finns formulerad i läroplanen. I den pekas de målområden ut som vi ska styra vår verksamhet mot, så att alla barn får möjlighet att utvecklas och lära sig inom dessa områden. Men den politiska ambitionen behöver omvandlas till personliga och professionella avsikter i vardagsarbetet. På så vis undviker vi den snedvridning som annars leder till för stora variationer mellan förskolor, det som annars leder till ojämlika förutsättningar för barnen. Man behöver inte kliva in genom särskilt många förskoledörrar för att inse att det blir väldigt olika att vara barn på det ena eller andra stället redan från början. Lokalers utformning och om väggar är nymålade eller inte kan vi inte göra något åt. Men vad vi placerar på väggarna, hur vi placerar möbler och hur vi möter barnen vilar helt och hållet på oss. Från det kan vi aldrig svära oss fria. Barnen väljer inte sin förskola. De ska ha samma rättigheter till möjligheter var de än blir placerade. Tyvärr ser det inte ut så i praktiken. Där jag möter de torftigaste miljöerna möter jag också ett oförstående för eller avståndstagande från det relationella perspektiv som läroplanen grundar sig på – att utveckling och lärande sker i relation till det man möter. Där existerar också ofta ett frånsägande av ansvar, där man skyller det som inte erbjuds barnen på andra;  politiker, IT-avdelningen, lokalvårdarna, andra kollegor eller vårdnadshavare. Ibland även barnen. ”Vi kan inte med den här barngruppen som är så små/livliga/okoncentrerade/ovana/okunniga i språket/så många med särskilt behov stöd.” osv. Att ta itu med

Bild: www.pixabay.se

undervisningsuppdraget kräver därför att varje medarbetare erkänner det relationella perspektivet och sitt ansvar i det. Vad ett barn möter när det kliver in genom förskolans dörrar innebär att hon eller han påverkas, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi tänkt igenom det eller inte. Kopplingarna i barnens hjärnor går inte att bromsa, bara att påverka. Det vi behöver diskutera är vilka kopplingar vi vill eller inte vill påverka. Finns det läroplansområden vi själva känner oss främmande inför eller som vi anser viktigare än andra? Vad främjar vi gärna?  Vad främjar vi helst inte? Saknar vi något i läroplanen som vi vill påverka hos barnen? Hur hanterar vi det? Vad spelar det för roll för barnet ifall vi främjar eller avstår från påverkan inom olika områden? På kort sikt? På lång sikt? Vad spelar det för roll för förskolans utveckling? Vad spelar det för roll för ett samhälle?

Läs gärna mitt förra blogginlägg i serien. Du hittar det här.

/Martina L

 

 

 

 

Share This:

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Den 1 juli 2019 träder en reviderad läroplan för förskolan i kraft och vi har nu nästan ett helt år på oss att börja samtala med den om vart den ska leda oss. För det är så jag tänker att vi behöver ta oss an våra styrdokument; inte ingnorera dem men inte heller låta dem få oss att gå i blindo. Vi behöver göra dem till våra vägvisare, som en röst vid de vägval vi ställs inför när vi ritar våra gemensamma kartor över det vi håller på med.

 

Bild: www.pixabay.se

 

VARIATIONER

Förskolan har en historia som sträcker sig ända tillbaks till mitten av 1800-talet. Dess föregångare har haft olika målgrupper och olika avsikter, alla skapade utifrån individers idéer om vad samhället och olika samhällsklasser behöver. Att ge omsorg, fostra och bidra till någon form av utbildning har varit genomgående, med varierande fokus, och alla dessa lämnar idag avtryck i såväl var och en av oss som i vår gemensamma läroplan. En annan variation som påverkar oss är för vem vi tänker att förskolan är till. Är den till för barnen, för föräldrarna, för samhället eller för alla tre? Här är variationen större än vad många vill erkänna. Jag minns exempelvis hur provocerande det var för många medarbetare när det blev möjligt för arbetslösa och föräldralediga att lämna sina barn på förskolan, särskilt för dem som ansåg att förskolan främst var till för föräldrarna; att de skulle kunna lämna sina barn någonstans där de visste att barnen var trygga och fick den omvårdnad de själva inte kunde ge. Även om det gått många år sedan dess kan man höra det ligga kvar som en klangbotten när vi idag ska ta oss an det reviderade uppdraget. Vi dras nämligen med två dålig vanor inom förskolan – vi har för bråttom och vi blundar. Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt och glömmer att vi inte per automatik tänker lika om något bara för att vi får gemensamma styrdokument. Alla har inte ens landat i idén om att förskolan är en rättighet för alla barn, en plats som är avsedd att ge ett mervärde i barnens liv, och att den därför ska vara likvärdig var den än bedrivs. Det får inte spela någon roll var man tillbringar sin förskoletid och det måste vara allas angelägenhet. Idag ser det inte ut så. Jag möter förskolor där barnen vandrar in i ett landskap av mötesplatser, där rummen används ungefär som golvytan i ett varuhus. Med material som ”ropar”: ”Stanna här! Ta på mig! Pröva!” Där erbjudandena till barnen aldrig tar slut. Jag möter också förskolor där erbjudanden skriker med sin frånvaro; där golvytan är nästintill tom. Möbler står efter väggarna och plastbackar ofta med lock, utom räckhåll för barnen. I mitten finns matbord svävandes över barnens huvud. Där finns också ofta pedagoger som säger att gruppen är stökig, dåliga på att lyssna och på att samarbeta men sällan eller aldrig sätter det i relation till vad man själv ger barnen för erbjudanden och möjligheter.

 

EN FÖRSKOLA FÖR ALLA

1985 la den dåvarande socialministern, Sten Andersson (s), fram det som kom att kallas den historiska propositionen:

Förskolan föreslås nu inte endast knytas till föräldrars behov av barnomsorg för att kunna förvärvsarbeta och studera utan dessutom bli en rättighet för barnet självt – något som alla barn oavsett familjesituation ska kunna få del av. Förskolans pedagogiska roll för barns utveckling och lärande från tidig ålder får därmed status av en egen politisk fråga. Regeringens förslag till riksdagen lägger fast principerna om en förskola för alla barn. Innebörden av förslaget var att alla barn från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan ska ha rätt att gå i förskolan. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Förslaget röstades igenom med bred politisk majoritet. Parallellt med detta, 1981-1985, hade en förskola-skolakommité där bl a Göran Persson (som då var kommunalråd) ingick, undersökt frågan om sänkt skolpliktsålder. Allting landade i att skolpliktsåldern inte sänktes, men att man såg möjligheter i att sammanföra en förskola för alla med skolan genom någon form av gemensamma måldokument. Det kom dock att dröja några år innan det blev verklighet:

I mars 1996 avger den nytillträdande statsministern Göran Persson (s) sin regeringsförklaring i riksdagen. Den innehåller några rader som kommer att innebära en stor förändring för förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen; ”Det livslånga lärandet ska vara en hörnsten i regeringens politik mot arbetslösheten. Sverige ska kunna konkurrera med hög kompetens, vars förutsättningar ska ges genom en hög kvalitet i alla skolformer, från förskolan till högskolan. Förskolan ska bidra till att förbättra grundskolans första viktiga år”. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt, utan att ha samtalat om varför vi ska göra det vi gör. Andra anpassar sig inte alls. Man flyger helt under radarn när styrdokument tillkommer eller ändras och tillåts att fortsätta så av sina chefer. Det är alltså inte så enkelt att vi kan lita på att en gemensam läroplan leder till en likvärdig förskola för alla barn. Vi måste ta oss tid att samtala med den och med varandra om vart den ska få leda oss.  Dessa samtal behöver börja med självinsikt och fortsätta i respekt; respekt för den andre och att vi tänker olika. Respekt för att vi valt förskolan av olika skäl. Men också en plan för hur vi ska gå vidare tillsammans. Vilken förskola ska vi skapa och för vem? Där läggs grunden för vår undervisning. För undervisningen börjar aldrig i ett tomrum, utan i våra avsikter med förskolan.

 

FRÅGOR FÖR SJÄLVREFLEKTION:

Vem tänker jag att förskolan är till för?

Hur ser jag på uppdraget att skapa en förskola för alla?

Har jag förändrat mitt sätt att tänka om detta under de år jag arbetat inom förskolan? I så fall; hur?

Hur påverkar mitt tänkande om förskolan mig i mitt arbete? Hur syns det i min arbete?

 

/Martina L

 

 

 

 

 

Share This:

OLIKHETEN SOM ETT VÄRDE, ELLER?

OLIKHETEN SOM ETT VÄRDE, ELLER?

I dagarna skickade Skolverket ut utkastet till den revidering av förskolans läroplan som är att vänta. De ger oss möjlighet att lämna synpunkter via en enkät och jag hoppas verkligen att alla ni som uttrycker åsikter om läroplanen använder möjligheten att få dem att nå ända fram till de som ansvarar för formuleringarna.

En punkt under det nya avsnittet 2.7 Undervisning som väckt uppmärksamhet är riktlinjen Förskolläraren ska i sin undervisning rikta och hålla kvar barnens uppmärksamhet mot ett gemensamt lärandeobjekt. Det utmanar oss som strävar efter att hålla oss inom post-teorierna i vår pedagogiska praktik, eftersom det formulerar ett olikt sätt att tänka om kunskap och undervisning. Jag måste erkänna att det knastrar lite väl mycket även för mig att tugga i mig, nästan så att det ilar i tänderna, och jag funderar verkligen mycket på hur jag ska framföra det till Skolverket. Samtidigt är en betydelsefull del av det postmoderna tänkandet att inte göra uppdelningar och avgränsningar, utan se hur allt hela tiden flyter samman och bildar nya helheter. Kan det vara så att dessa nya helheter blir ännu mer intressanta och dynamiska ju mer olika det som flyter samman är? Jag letar efter exempel där jag faktiskt använder mig av lärandeobjekt i min post-teoretiskt grundade praktik; när jag vill att alla barn ska upptäcka kamerafunktionen i iPaden, den projicerade bilden på väggen eller maten som står på bordet.  Men jag identifierar också när det i min praktik skulle vara helt otänkbart att försöka rikta och hålla kvar barns uppmärksamhet mot ett gemensamt lärandeobjekt och, framför allt, varför det är otänkbart. Det är där vi generellt måste bli skarpare och tydligare.

Alla kommer aldrig att tänka lika om hur världen och människan är beskaffad och därmed kommer aldrig alla pedagogiska praktiker utformas på samma sätt. Ett moment 22 i sammanhanget är när man som pedagogisk post-praktiker anser sig ha hittat svaret. Hur stor är då olikheten, egentligen?  Vår gemensamma utmaning är att hålla dörrarna öppna, att förhålla oss nyfikna på det vi ser som olikt och se hur det berikar; om inte min handling så åtminstone min tanke. Det behöver inte betyda att vi kommer bli överens. Vi kommer troligtvis inte att bli överens eftersom vi sannolikt bär på olika föreställningar. Men kanske är det i det mötet min blick blir ännu skarpare?

/Martina L

Share This:

VEMS BERÄTTELSE OM BARN ÄR DET SOM BERÄTTAS?

VEMS BERÄTTELSE OM BARN ÄR DET SOM BERÄTTAS?

 

Vilket inflytande har barnen på er förskola över dokumentationen; hur den görs, vad som berättas och hur den används? I förskolans läroplan står det att arbetslaget SKA utveckla barns inflytande och delaktighet i dokumentationen. En förutsättning för det är att barnen involveras i framställningen av dokumentationen.

IMG_0576

Akademi Valand har en fotoskola för barn som kan vara användbar. Om barnen får möjlighet att bli dokumentatörer ger ni dem inte bara tillgång till ytterligare en uttrycksform, ni får också tillgång till deras berättelser och perspektiv OCH får avlastning i dokumentationsarbetet. En win-win-win alltså 🙂

Lycka till!

/Martina L

Share This:

MED FOKUS PÅ FÄRDEN…

MED FOKUS PÅ FÄRDEN…

”Det händer något med mig när jag kommer in på den här förskolan! Jag blir liksom lugn inombords men sugen på att hålla på med grejer samtidigt.”

14215618_10154296769421480_1343556939_o

Funderar du någon gång vad som händer med dig när du kliver in i ett rum? Hur tänkte jag och kände innan jag gick in här? Hur tänker och känner jag nu när jag är här? Efter att under lång tid ha övat mig på att vara medveten om detta hos mig själv är jag helt övertygad. Vi ÄR inte färdiga. Vår utveckling är inte förutbestämd. Vi och vår utveckling skapas och BLIR till i mötet. Min teoretiska utgångspunkt är därmed konstruktionistisk och det påverkar hur jag tänker och agerar; inte bara i det pedagogiska rummet utan i livet som helhet. Hur jag är i mötet med den andre påverkar såväl mig som den andre. Man kan alltså välja i vilken riktning man vill påverka den andre. Om man tar det som utgångspunkt för utformandet av den pedagogiska miljön och hur man väljer att förhålla sig i den öppnas många möjligheter och dörrar. Material, aktiviteter och regler som varit självklara tidigare blir inte längre självklara. Man börjar vandra på ifrågasättandets väg, vilket är både läskigt men också vägen för sitt eget upptäckande och lärande.

”Jag vill känna, pröva, flytta grejer och vandra runt.”

14191646_10154296769461480_1683296577_o

Som pedagog har man i uppdrag att skapa förutsättningar för lärande. Tänker man då att lärande är att ta sig från punkt A till punkt B får det konsekvenser för hur man utformar miljön, aktiviteter och regler. Det påverkar också hur man förhåller sig till detta. Jag är en förespråkare för ordning och reda. Ju fortare man vet var grejer finns desto fortare kan man sätta igång. Men ordning och reda balanserar också på gränsen till att döda och kväva lust och kreativitet. Idén som föddes i ett rum och i mötet med ett material kan slockna på en tusendels sekund av en regel eller en pedagog som säger att man inte får flytta saker ur sin ”zon”. Begreppet ”zon” måste för övrigt vara ett av dagens förskolas största modeord. Det signalerar att här finns något genomtänkt, men balanserar också på gränsen till att här har någon tillrättalagt vad som ska kunna hända. Men reflekterar vi någon gång över vad denna uppdelning, ordning och reda ställer till med för begränsningar? Vilka idéer som aldrig fick bränsle? Vilka förbindelser som aldrig kunde ske?

Alla dessa tankar bollar jag med förskolläraren Mona Petersson. Hon arbetar på den avdelning där jag känner precis så som jag beskriver i citaten ovan. Hon är också ateljerista och konstnär och har lång erfarenhet av arbete med de yngsta barnen.

”Iakttar man de yngsta barnen länge så upptäcker man att de är vandrare”, säger hon. ”De går från plats till plats, men det mest intressanta händer inte på de olika platserna utan på deras färd emellan.”

 Plötsligt förstår jag vad det är som händer i mig varje gång jag kommer in på den avdelningen. Den är utformad just så att man ska se, lockas och bli sugen på att förflytta sig mellan platser och gärna ta med saker från den ena platsen till den andra. Ingen har bestämt vilka material som hör ihop. De röda trådarna i miljöerna skapas inte av pedagogernas förtanke utan av barnen själva. De vandrar från sandlådan, till den magiska sanden, till leran osv som om det inte fanns några rum eller avgräsningar. Allt är möjligt. Idéer som uppstår kan slå rot och breda ut sig, eftersom de kan se och bli sugna på att förflytta sig.

14163568_10154296769416480_482998851_o

Det är det här lärande handlar om…eller? I alla fall är det så jag tolkar synsättet att lärande sker genom undersökande lek men också genom att iaktta och reflektera, som det står i våra styrdokument. Vi pedagoger kanske vill skapa organisatorisk ordning och reda genom att schemalägga reflektionstid för barnen utanför leken. Men tänk om det här är barnens sätt och möjlighet att återta sitt initiativ och sina rättigheter över sin reflektionstid? Vad händer med vårt förhållningssätt om vi börjar se deras vandrande och förflyttande av grejer som deras egeninitierade stund för reflektion? För den franske filosofen och poeten Édouard Glissant (2011) är kunskap något rörligt som uppstår i resandet mellan öarna. ”Kunskap uppstår inte främst på fasta land utan i rörelsen mellan landytor”, som Anna Larsén och Erika Lewis skriver i boken ”Pedagogisk miljö i tanke och handling” (Lärarförlaget, 2016).

Min utmaning blir att fortsätta fundera över ”ordning och reda” i relation till mitt uppdrag att skapa goda förutsättningar för lärande. Vilken blir din?

/Martina L

Share This:

”VARFÖR HÄNDER DET INGENTING!?”

”VARFÖR HÄNDER DET INGENTING!?”

Den frustrerade kommentaren får jag av Margareta Öhman vid vårt samtal efter min SETT-föreläsning om barns rätt till inflytande. Jo, det är The Margareta Öhman. Hon som skrivit den hyllade boken ”Hissad och dissad” och som genom sitt arbete gjort skillnad för så många barn genom åren. Hon har åkt ut till Kista enbart för att lyssna till min föreläsning, vilket i sig gjorde mig enormt hedrad, men framför allt exalterad över de gnistor som slår inom en när man möter en människa som verkligen brinner för det man själv brinner för. Sådana möten är så viktiga för att man själv ska orka behålla glöden. Trots en trött post-SETT-kropp så känner mitt inre sig nu fulladdat för att vi måste ta tag i det här med barns rätt till inflytande i förskolan, på riktigt…IGEN! ”Det här har pågått i över 40 år”, säger Margareta, och vi konstaterar att det går alldeles för långsamt. I vissa fall har utvecklingen till och med gått bakåt.

Idag varvar jag ner med vardagssysslor och umgänge med mina egna barn. Det är ett fantastiskt sätt för mig att distansera mig och reflektera för att tankarna ska ledas in i nya banor och sätta igång nya idéer om hur vi verkligen ska kunna göra något åt det.

Vid min föreläsning igår knöt jag vid några tillfällen an till boken jag skrivit och som Lärarförlaget kommer att ge ut i början av hösten. Nästan all återkoppling jag fick av åhörarna efteråt handlade om de tankar ur boken som jag delgav. Det känns hoppfullt. Samtidigt blir jag beklämd över alla dessa pedagoger som verkligen brinner för att barn ska få det inflytande de har rätt till i förskolan, men möter så mycket motstånd från kollegor. Var finns deras chefer? Ingen pedagog som förstått demokratiuppdraget ska lämnas ensam med att få sina kollegor att ta sig an det. Någon frågade mig om tips på forskning. Mitt svar blev: ”Det behövs ingen forskning för att motivera barns rätt till inflytande i förskolan. Det räcker att läsa de första formuleringarna i läroplanen…”

/Martina L

Share This:

LUCKA NR 24 – #STAFETTJULKALENDERN2015

LUCKA NR 24 – #STAFETTJULKALENDERN2015

Så har det blivit dags för sista luckan i årets stafettjulkalender. Jag vill börja med att tacka alla er som bidrar till att inspirera oss som arbetar i förskolan genom att dela med er. Utan er hade det blivit en väldigt trist och ensidig kalender. Årets nyhet var att kalendern utökats med filmklipp, vilket visade sig vara en riktig höjdare.

Nu har turen kommit till mig och jag tänker dela med mig av mina tankar kring en tunn liten skrift som är mitt verktyg i arbetet som pedagogista varje dag. Tyvärr har den kommit att bli föraktad i vissa sammanhang. Jag möter föraktet hos såväl lärarutbildare som pedagoger. Jag har även blivit ifrågasatt av kursledare i andra utbildningssammanhang för att jag försvarar den här skriften.

Skriften jag syftar på är Läroplan för förskolan 98/10 och jag väljer alltid att skriva ut båda årtalen för jag tycker att vi behöver påminna oss om att den är över 17 år gammal vid det här laget. Ändå möter jag kontinuerligt förskolor där barn hindras från att lära sig. För det är så jag ser på det när barn inte har tillgång till pennor, musikinstrument, media- och informationsteknik och så vidare… Lärande handlar om kommunikation och de exempel jag precis räknade upp är verktyg för att kommunicera. För barn som ännu inte utvecklat sitt talspråk är det särskilt viktigt att man får möjlighet att kommunicera på andra sätt. Många gånger möter jag precis motsatsen; ju yngre barn, desto färre verktyg för kommunikation. Därför behöver förskolan en läroplan. Inte främst för att förskolan ska förbereda barnen för skolan. Inte främst för att förskolan ska vara föremål för politisk styrning. Förskolan behöver sin läroplan för att säkerställa alla barns rätt till möjligheten att lära sig i en verklighet där det finns pedagoger som gör precis tvärtom.

Med det vill jag önska er alla en fridfull jul.

/Martina L

Ps. Loris Malaguzzi formulerade en gång en dikt som handlade om precis detta. Den är värd att läsas och reflekteras över dagligen. Hur undviker vi att beröva barnen sina språk? Ds. 

Ett barn är gjort av hundra språk
Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankarhundra 
sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundra att tycka om
hundra lustar att sjunga och förstå
hundra världar att uppfinna
hundra världar att drömma fram
Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.
Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.
Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio
Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop.
Man säger dem:
att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.

Share This:

ÄR INFLYTANDE NÅGOT MAN HAR ELLER FÅR?

ÄR INFLYTANDE NÅGOT MAN HAR ELLER FÅR?

I år är det 22 år sedan jag påbörjade min förskollärarutbildning vid Lärarhögskolan i Stockholm (Solna), en utbildning som lämnade många avtryck i mig. Ett av de starkaste avtrycken lämnade föreläsaren Gunilla Dahlberg när hon pratade om förskolan som en av barnens ”arenor”. Det var ett annat sätt att prata om förskolan än vad jag var van sedan tidigare och den synen på förskolan bär jag fortfarande med mig. På alla andra platser i samhället måste barnen dela på utrymmet med andra grupper, men platsen förskolan är barnens. Utifrån det perspektivet ter det sig väldigt märklig när vi som arbetar i förskolan pratar om ”inflytande” som något vi ger barnen. Något vi delar ut i lagom portion, på vuxnas villkor. Hur kan vi som har till uppdrag att främja barnens perspektiv i samhället låta det vara så på barnens egen arena? 
Ibland hör jag pedagoger i förskolan prata om barns inflytande ungefär som om det är en hemlig låda man bär in på avdelningen ibland. ”Jo, förstår ni, vi har den här gulstenen som barnen får turas om att hålla i. Barnet som håller i stenen får berätta något…Så jobbar vi med barnens inflytande.” Eller ”på fredagar är det barnen som får välja…” Jag, som i vanliga fall är en stark förespråkare av förskolans läroplan, undrar ändå om det är läroplanen som fått oss att tänka så märkliga tankar om barns inflytande? Som något som inte finns förrän vi plockar in den hemliga lådan. ”Här kommer jag med kapitel 2.3. Få se vad vi har för spännande i lådan idag.”
Nu vill jag att vi prövar att vända på steken för att se vad som händer med synen på oss själva och på innehållet i vår verksamhet på förskolan. Vi leker med tanken att förskolan verkligen är barnens arena. Inte bara något vi säger att den är… Från första steget barnet tar på förskolan äger barnet i så fall rätten till sitt liv och sin tid till 100%.  När vi vuxna går in och försöker reglera den här rätten…oavsett om avsikterna är goda…då tar vi något från barnen. Vi tar ifrån dem makten över sitt liv och sin tid, sitt inflytande. Så istället för att fråga varandra. ”Hur ger ni barnen inflytande på er förskola?” Pröva att istället fråga: ”När tar ni ifrån barnen sitt inflytande på förskolan och vad är syftet med att ni gör det?”.
/Martina L

Share This: