Browsed by
Kategori: Undervisning

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

När vi nu ska sätta undervisningsbegreppet i relation till vårt vardagsarbete med barnen behöver vi börja med att tänka kring oss själva i vår professionsutövning.  Vad av det jag gjort tidigare skulle kunna klassas som undervisning och hur ska jag göra i fortsättningen för att det jag gör ska klassas som undervisning? Undervisning innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning, står det i den tilltänkta läroplanstexten (2018, s 4), men vad innebär det att utmana och stimulera? Pedagogikprofessor Gert Biesta menar att idén om utbildning, vare sig det gäller barn eller vuxna eller andra nykomlingar är ett ingrepp i någons liv  vilket motiveras utifrån föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre (ur ”Bortom lärandet”, 2006, s 13). Men alla delar inte uppfattningen att barnen i förskolan ska påverkas, åtminstone inte utifrån någon generell agenda, likt läroplanen. Därför utgör de samtal vi för med varandra och med läroplanen kring påverkan och vårt ansvar för påverkan en betydelsefull del i processen med att djupare förstå undervisning.

 

ATT VILJA PÅVERKA

Varje vecka deltar jag i arbetslags planeringar av sitt arbete med barnen. Att komma på idéer om vad man vill göra är inget vi lider brist på inom svensk förskola, men att förklara varför man vill göra det man föreslår är desto svårare. ”Man vill ju inte påverka barnen”, sa en pedagog till mig så sent som i förra veckan. Jag och många med mig utgick under många år i vårt arbete ifrån synsättet att barnen inte skulle behöva göra något de inte själva valde eller ville, förutom vid rutinsituationer. De skulle få leka i fred och störas så lite som möjligt i allt vad de företog sig. Vårt uppdrag var att se till att barnen var trygga, mätta, torra, pigga och glada. De barn som exempelvis inte ville måla behövde inte måla och lockades därmed aldrig till att göra det, förutom i samband med olika händelser eller högtider. Så tänkte vi då och det var också vår övertygelse om att det var det rätta och bästa för barnen. Men det fanns också områden där vi ville påverka barnen. Att få alla att kunna äta med kniv och gaffel, kunna sitta still på en bestämd plats i samlingen eller vilja leka med alla var sådant vi försökte påverka dem till att göra. För att kunna planera för påverkan behöver vi dels orientera oss i vad det är vi förväntas påverka samt hur påverkan går till. Den kunskap vi idag har om hjärnan och hjärnans påverkbarhet, neuroplasticitet, kan hjälpa oss att förstå betydelsen av det vi erbjuder respektive inte erbjuder barnen i förskolan. Påverkan sker såväl genom det man möter men också genom det man förhindras att möta men framför allt sker den hela tiden, eller som psykolog David Edfelt beskriver det i Förskolepodden:

www.pixabay.se

Hjärnan formas av alla erfarenheter. Det sker ca en miljonsynapsbildningar/sekund hos en 2-åring. Synapser är de kopplingar som sker mellan hjärncellerna vilka utgör grunden för en människas utveckling.  En hjärna är med andra ord inte densamma vid dagens slut som vid dagens början. Kopplingar som upprepas och sker kontinuerligt bidrar till fördjupade spår i hjärnan, likt hur en stig trampas upp på en gräsmatta. Christian Eidevald har uttryckt det som att hjärnan formas och förfinas genom varje interaktion (intraaktion) vilket innebär att bemötande i kombination med rums utformning och material påverkar hur hjärnan formas, hjärnans arkitektur (ur ”Berättande i förskolan”, 2014, s 232)

 

 

ATT ERKÄNNA DET RELATIONELLA PERSPEKTIVET

Det vi ger barnen möjlighet att möta  eller inte möta kommer påverka vilka förutsättningar barnen får för att utvecklas och lära sig. Att skapa relationer till det som finns omkring dem blir därför av stor betydelse. Där barnet inte själv söker relation till människor, material, dokumentationer mm behöver vi, genom våra planeringar, stimulera och locka dem till att söka kontakt.   Barn lär sig hela tiden, frågan är vad. Blir gruppen stökig kan vi påverka det genom att erbjuda dem material som är intressant och/eller organisera inom gruppen genom att dela in barnen i mindre grupperingar. Hur vi möter barnen är också en oerhört stor påverkansfaktor. Hur vi talar till dem, men också hur vi tar emot vad de kommunicerar till oss.

Den politiska ambitionen med vad barn ska  stimuleras att vara i relation till finns formulerad i läroplanen. I den pekas de målområden ut som vi ska styra vår verksamhet mot, så att alla barn får möjlighet att utvecklas och lära sig inom dessa områden. Men den politiska ambitionen behöver omvandlas till personliga och professionella avsikter i vardagsarbetet. På så vis undviker vi den snedvridning som annars leder till för stora variationer mellan förskolor, det som annars leder till ojämlika förutsättningar för barnen. Man behöver inte kliva in genom särskilt många förskoledörrar för att inse att det blir väldigt olika att vara barn på det ena eller andra stället redan från början. Lokalers utformning och om väggar är nymålade eller inte kan vi inte göra något åt. Men vad vi placerar på väggarna, hur vi placerar möbler och hur vi möter barnen vilar helt och hållet på oss. Från det kan vi aldrig svära oss fria. Barnen väljer inte sin förskola. De ska ha samma rättigheter till möjligheter var de än blir placerade. Tyvärr ser det inte ut så i praktiken. Där jag möter de torftigaste miljöerna möter jag också ett oförstående för eller avståndstagande från det relationella perspektiv som läroplanen grundar sig på – att utveckling och lärande sker i relation till det man möter. Där existerar också ofta ett frånsägande av ansvar, där man skyller det som inte erbjuds barnen på andra;  politiker, IT-avdelningen, lokalvårdarna, andra kollegor eller vårdnadshavare. Ibland även barnen. ”Vi kan inte med den här barngruppen som är så små/livliga/okoncentrerade/ovana/okunniga i språket/så många med särskilt behov stöd.” osv. Att ta itu med

Bild: www.pixabay.se

undervisningsuppdraget kräver därför att varje medarbetare erkänner det relationella perspektivet och sitt ansvar i det. Vad ett barn möter när det kliver in genom förskolans dörrar innebär att hon eller han påverkas, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi tänkt igenom det eller inte. Kopplingarna i barnens hjärnor går inte att bromsa, bara att påverka. Det vi behöver diskutera är vilka kopplingar vi vill eller inte vill påverka. Finns det läroplansområden vi själva känner oss främmande inför eller som vi anser viktigare än andra? Vad främjar vi gärna?  Vad främjar vi helst inte? Saknar vi något i läroplanen som vi vill påverka hos barnen? Hur hanterar vi det? Vad spelar det för roll för barnet ifall vi främjar eller avstår från påverkan inom olika områden? På kort sikt? På lång sikt? Vad spelar det för roll för förskolans utveckling? Vad spelar det för roll för ett samhälle?

Läs gärna mitt förra blogginlägg i serien. Du hittar det här.

/Martina L

 

 

 

 

Share This:

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Den 1 juli 2019 träder en reviderad läroplan för förskolan i kraft och vi har nu nästan ett helt år på oss att börja samtala med den om vart den ska leda oss. För det är så jag tänker att vi behöver ta oss an våra styrdokument; inte ingnorera dem men inte heller låta dem få oss att gå i blindo. Vi behöver göra dem till våra vägvisare, som en röst vid de vägval vi ställs inför när vi ritar våra gemensamma kartor över det vi håller på med.

 

Bild: www.pixabay.se

 

VARIATIONER

Förskolan har en historia som sträcker sig ända tillbaks till mitten av 1800-talet. Dess föregångare har haft olika målgrupper och olika avsikter, alla skapade utifrån individers idéer om vad samhället och olika samhällsklasser behöver. Att ge omsorg, fostra och bidra till någon form av utbildning har varit genomgående, med varierande fokus, och alla dessa lämnar idag avtryck i såväl var och en av oss som i vår gemensamma läroplan. En annan variation som påverkar oss är för vem vi tänker att förskolan är till. Är den till för barnen, för föräldrarna, för samhället eller för alla tre? Här är variationen större än vad många vill erkänna. Jag minns exempelvis hur provocerande det var för många medarbetare när det blev möjligt för arbetslösa och föräldralediga att lämna sina barn på förskolan, särskilt för dem som ansåg att förskolan främst var till för föräldrarna; att de skulle kunna lämna sina barn någonstans där de visste att barnen var trygga och fick den omvårdnad de själva inte kunde ge. Även om det gått många år sedan dess kan man höra det ligga kvar som en klangbotten när vi idag ska ta oss an det reviderade uppdraget. Vi dras nämligen med två dålig vanor inom förskolan – vi har för bråttom och vi blundar. Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt och glömmer att vi inte per automatik tänker lika om något bara för att vi får gemensamma styrdokument. Alla har inte ens landat i idén om att förskolan är en rättighet för alla barn, en plats som är avsedd att ge ett mervärde i barnens liv, och att den därför ska vara likvärdig var den än bedrivs. Det får inte spela någon roll var man tillbringar sin förskoletid och det måste vara allas angelägenhet. Idag ser det inte ut så. Jag möter förskolor där barnen vandrar in i ett landskap av mötesplatser, där rummen används ungefär som golvytan i ett varuhus. Med material som ”ropar”: ”Stanna här! Ta på mig! Pröva!” Där erbjudandena till barnen aldrig tar slut. Jag möter också förskolor där erbjudanden skriker med sin frånvaro; där golvytan är nästintill tom. Möbler står efter väggarna och plastbackar ofta med lock, utom räckhåll för barnen. I mitten finns matbord svävandes över barnens huvud. Där finns också ofta pedagoger som säger att gruppen är stökig, dåliga på att lyssna och på att samarbeta men sällan eller aldrig sätter det i relation till vad man själv ger barnen för erbjudanden och möjligheter.

 

EN FÖRSKOLA FÖR ALLA

1985 la den dåvarande socialministern, Sten Andersson (s), fram det som kom att kallas den historiska propositionen:

Förskolan föreslås nu inte endast knytas till föräldrars behov av barnomsorg för att kunna förvärvsarbeta och studera utan dessutom bli en rättighet för barnet självt – något som alla barn oavsett familjesituation ska kunna få del av. Förskolans pedagogiska roll för barns utveckling och lärande från tidig ålder får därmed status av en egen politisk fråga. Regeringens förslag till riksdagen lägger fast principerna om en förskola för alla barn. Innebörden av förslaget var att alla barn från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan ska ha rätt att gå i förskolan. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Förslaget röstades igenom med bred politisk majoritet. Parallellt med detta, 1981-1985, hade en förskola-skolakommité där bl a Göran Persson (som då var kommunalråd) ingick, undersökt frågan om sänkt skolpliktsålder. Allting landade i att skolpliktsåldern inte sänktes, men att man såg möjligheter i att sammanföra en förskola för alla med skolan genom någon form av gemensamma måldokument. Det kom dock att dröja några år innan det blev verklighet:

I mars 1996 avger den nytillträdande statsministern Göran Persson (s) sin regeringsförklaring i riksdagen. Den innehåller några rader som kommer att innebära en stor förändring för förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen; ”Det livslånga lärandet ska vara en hörnsten i regeringens politik mot arbetslösheten. Sverige ska kunna konkurrera med hög kompetens, vars förutsättningar ska ges genom en hög kvalitet i alla skolformer, från förskolan till högskolan. Förskolan ska bidra till att förbättra grundskolans första viktiga år”. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt, utan att ha samtalat om varför vi ska göra det vi gör. Andra anpassar sig inte alls. Man flyger helt under radarn när styrdokument tillkommer eller ändras och tillåts att fortsätta så av sina chefer. Det är alltså inte så enkelt att vi kan lita på att en gemensam läroplan leder till en likvärdig förskola för alla barn. Vi måste ta oss tid att samtala med den och med varandra om vart den ska få leda oss.  Dessa samtal behöver börja med självinsikt och fortsätta i respekt; respekt för den andre och att vi tänker olika. Respekt för att vi valt förskolan av olika skäl. Men också en plan för hur vi ska gå vidare tillsammans. Vilken förskola ska vi skapa och för vem? Där läggs grunden för vår undervisning. För undervisningen börjar aldrig i ett tomrum, utan i våra avsikter med förskolan.

 

FRÅGOR FÖR SJÄLVREFLEKTION:

Vem tänker jag att förskolan är till för?

Hur ser jag på uppdraget att skapa en förskola för alla?

Har jag förändrat mitt sätt att tänka om detta under de år jag arbetat inom förskolan? I så fall; hur?

Hur påverkar mitt tänkande om förskolan mig i mitt arbete? Hur syns det i min arbete?

 

/Martina L

 

 

 

 

 

Share This:

VAD HÄNDER NÄR BARNEN MÖTER…?

VAD HÄNDER NÄR BARNEN MÖTER…?

Isklot i glascylinder på ljuskub, Överby förskolas sinneslabb (2017)

I dagarna möter många barn förskolan för första gången i sitt liv. Vi vill att de ska känna sig välkomna. Vi vill att de ska trivas. Men förutsättningarna för att vi ska lyckas kan te sig tuffa. Barnen kliver in i ett sammanhang de inte valt själva och där mycket är tillrättalagt redan när de kommer. Var de ska vara och när. Vad de ska göra och med vem. Tänk dig att barnet står mitt i en dörröppning. Bakom sig har hon/han sina djupt älskade föräldrar. Och framför sig har hon/han…vadå? Vad är det första man ser när man kliver in på en förskola och är ca 85 cm lång? Många av arbetslagen jag samarbetat med har fått en chock när de sett bilderna jag fotograferat i den höjden. Då har de börjat förstå varför så många inskolningar krånglat eller varför så många barn mest gått runt och verkat ofokuserade. Finns det något att fokusera på? Finns det något att bli sugen på? Finns det något att undersöka länge?  En mix mellan välbekant och obekant som man får blanda ihop och förflytta på sina egna villkor brukar vara ett vinnande koncept för att få våra yngsta medmänniskor att välja att trivas på just vår förskola. Kan vi dessutom beskriva våra avsikter med det vi erbjuder och dokumentera vad som händer när barnen möter det vi erbjuder, ja, då är vi en bra bit på väg när det gäller att erövra undervisningsuppdraget. Även om den reviderade läroplanen inte träder i kraft förrän hösten 2019 kan vi börja öva oss på just det:

  • Att sätta ord på våra avsikter med det vi erbjuder.
  • Att försöka se och dokumentera vad som händer när barnen möter våra erbjudanden.

Att se vad som händer när barnen möter är inte enkelt. Det kräver nyfikenhet, uthållighet och reflektion. Jag minns så väl när jag och en pedagog skulle se vad som hände några barn mötte en kubkonstruktion (120 x 120 x 120 cm) som vi ställt mitt i rummet. ”De springer bara runt runt, ju”, sa pedagogen. Och delvis hade hon rätt. Två barn sprang runt, men när vi tittade på HUR de sprang kunde man se att en sprang runt en stolpe. En sprang runt hela kuben. En tredje stod under en av de överliggande ribborna och sträckte upp armarna, som om hon försökte att nå ända upp. Vi kunde inte på den stundens observation dra några långtgående slutsatser för att få ledtrådar om hur vi skulle gå vidare; vad vi skulle lägga till eller ta bort. Den enda slutsats vi kunde dra var att vi behöver titta mer på det här. Vi behöver se hur barnen fortsätter. Vad upprepar de? Vad förändrar de? Vilka möten blir betydelsefulla, med materialen, med människorna? Så småningom kommer vi börja upptäcka vad det är barnen håller på att upptäcka, men för det behöver både vi och barnen tid. Tid att pröva. Tid att pröva igen. Tid att pröva när jag själv vill. Tid att pröva när någon annan lockar dit mig. Tid att pröva själv. Tid att pröva tillsammans. Att ge barnen tid ger också oss tid. Tid att skärpa blicken. Tid att öva vårt öga och vår tanke. Vi behöver se bortom det vi först ser. Barnen springer inte bara runt runt. De håller på att undersöka och upptäcka. Frågan är vad?

Jag har i många år varit förtjust i Paula Strozzis kapitel Det dagliga livet i förskolan: Att upptäcka det märkliga i det vardagliga i boken Att göra lärande synlig (HLS Förlag, 2006) i allmänhet och henne beskrivning av deras miljöer i synnerhet:

Våra miljöer är som landskap av möjligheter och uppslag. Hela förskolan befrämjar relationer mellan barnen själva och barnen och materielen. Eftersom vi sätter högst värde på barnens egna önskningar och på deras tillfredställelse när de utför sina undersökningar (antingen själva eller i grupper) så måste vi var säkra på att den sorts materiel vi tillhandahåller ger barnen just ett sådant utrymme. Om vi t ex föreslår barnen ett experiment med overheadprojektorn, så måste de kunna finna och använda material som är genomskinligt, ogenomskinligt, färgat och ofärgat – dvs material som inte tvingar dem i en viss riktning utan som ställer frågor och lockar fram hypoteser och en önskan att experimentera. (s 67)

Man behöver egentligen inte krångla till det så mycket. Sex rör på ett ljusbord är en bra början för att det ska börja hända märkliga saker, medan sex rör i en plastback kan se väldigt ensamma och trista ut. Ibland inbillar vi oss att barnen inte ska påverkas, att de ska ta första initiativen och leda oss rätt. Men där behöver vi tänka om. Jag säger som Gert Biesta, professor i pedagogisk teori: Utbildning är ett ingrepp i någons liv som motiveras med föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre  (Studentlitteratur, 2006, s 13). Så våga duka upp och bjuda in. Välkomna barnen till förskolan och var nyfikna på att se vad som händer när de möter den.

/Martina L

 

 

 

Share This: