Browsed by
Kategori: Verksamhetsutveckling

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

När vi nu ska sätta undervisningsbegreppet i relation till vårt vardagsarbete med barnen behöver vi börja med att tänka kring oss själva i vår professionsutövning.  Vad av det jag gjort tidigare skulle kunna klassas som undervisning och hur ska jag göra i fortsättningen för att det jag gör ska klassas som undervisning? Undervisning innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning, står det i den tilltänkta läroplanstexten (2018, s 4), men vad innebär det att utmana och stimulera? Pedagogikprofessor Gert Biesta menar att idén om utbildning, vare sig det gäller barn eller vuxna eller andra nykomlingar är ett ingrepp i någons liv  vilket motiveras utifrån föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre (ur ”Bortom lärandet”, 2006, s 13). Men alla delar inte uppfattningen att barnen i förskolan ska påverkas, åtminstone inte utifrån någon generell agenda, likt läroplanen. Därför utgör de samtal vi för med varandra och med läroplanen kring påverkan och vårt ansvar för påverkan en betydelsefull del i processen med att djupare förstå undervisning.

 

ATT VILJA PÅVERKA

Varje vecka deltar jag i arbetslags planeringar av sitt arbete med barnen. Att komma på idéer om vad man vill göra är inget vi lider brist på inom svensk förskola, men att förklara varför man vill göra det man föreslår är desto svårare. ”Man vill ju inte påverka barnen”, sa en pedagog till mig så sent som i förra veckan. Jag och många med mig utgick under många år i vårt arbete ifrån synsättet att barnen inte skulle behöva göra något de inte själva valde eller ville, förutom vid rutinsituationer. De skulle få leka i fred och störas så lite som möjligt i allt vad de företog sig. Vårt uppdrag var att se till att barnen var trygga, mätta, torra, pigga och glada. De barn som exempelvis inte ville måla behövde inte måla och lockades därmed aldrig till att göra det, förutom i samband med olika händelser eller högtider. Så tänkte vi då och det var också vår övertygelse om att det var det rätta och bästa för barnen. Men det fanns också områden där vi ville påverka barnen. Att få alla att kunna äta med kniv och gaffel, kunna sitta still på en bestämd plats i samlingen eller vilja leka med alla var sådant vi försökte påverka dem till att göra. För att kunna planera för påverkan behöver vi dels orientera oss i vad det är vi förväntas påverka samt hur påverkan går till. Den kunskap vi idag har om hjärnan och hjärnans påverkbarhet, neuroplasticitet, kan hjälpa oss att förstå betydelsen av det vi erbjuder respektive inte erbjuder barnen i förskolan. Påverkan sker såväl genom det man möter men också genom det man förhindras att möta men framför allt sker den hela tiden, eller som psykolog David Edfelt beskriver det i Förskolepodden:

www.pixabay.se

Hjärnan formas av alla erfarenheter. Det sker ca en miljonsynapsbildningar/sekund hos en 2-åring. Synapser är de kopplingar som sker mellan hjärncellerna vilka utgör grunden för en människas utveckling.  En hjärna är med andra ord inte densamma vid dagens slut som vid dagens början. Kopplingar som upprepas och sker kontinuerligt bidrar till fördjupade spår i hjärnan, likt hur en stig trampas upp på en gräsmatta. Christian Eidevald har uttryckt det som att hjärnan formas och förfinas genom varje interaktion (intraaktion) vilket innebär att bemötande i kombination med rums utformning och material påverkar hur hjärnan formas, hjärnans arkitektur (ur ”Berättande i förskolan”, 2014, s 232)

 

 

ATT ERKÄNNA DET RELATIONELLA PERSPEKTIVET

Det vi ger barnen möjlighet att möta  eller inte möta kommer påverka vilka förutsättningar barnen får för att utvecklas och lära sig. Att skapa relationer till det som finns omkring dem blir därför av stor betydelse. Där barnet inte själv söker relation till människor, material, dokumentationer mm behöver vi, genom våra planeringar, stimulera och locka dem till att söka kontakt.   Barn lär sig hela tiden, frågan är vad. Blir gruppen stökig kan vi påverka det genom att erbjuda dem material som är intressant och/eller organisera inom gruppen genom att dela in barnen i mindre grupperingar. Hur vi möter barnen är också en oerhört stor påverkansfaktor. Hur vi talar till dem, men också hur vi tar emot vad de kommunicerar till oss.

Den politiska ambitionen med vad barn ska  stimuleras att vara i relation till finns formulerad i läroplanen. I den pekas de målområden ut som vi ska styra vår verksamhet mot, så att alla barn får möjlighet att utvecklas och lära sig inom dessa områden. Men den politiska ambitionen behöver omvandlas till personliga och professionella avsikter i vardagsarbetet. På så vis undviker vi den snedvridning som annars leder till för stora variationer mellan förskolor, det som annars leder till ojämlika förutsättningar för barnen. Man behöver inte kliva in genom särskilt många förskoledörrar för att inse att det blir väldigt olika att vara barn på det ena eller andra stället redan från början. Lokalers utformning och om väggar är nymålade eller inte kan vi inte göra något åt. Men vad vi placerar på väggarna, hur vi placerar möbler och hur vi möter barnen vilar helt och hållet på oss. Från det kan vi aldrig svära oss fria. Barnen väljer inte sin förskola. De ska ha samma rättigheter till möjligheter var de än blir placerade. Tyvärr ser det inte ut så i praktiken. Där jag möter de torftigaste miljöerna möter jag också ett oförstående för eller avståndstagande från det relationella perspektiv som läroplanen grundar sig på – att utveckling och lärande sker i relation till det man möter. Där existerar också ofta ett frånsägande av ansvar, där man skyller det som inte erbjuds barnen på andra;  politiker, IT-avdelningen, lokalvårdarna, andra kollegor eller vårdnadshavare. Ibland även barnen. ”Vi kan inte med den här barngruppen som är så små/livliga/okoncentrerade/ovana/okunniga i språket/så många med särskilt behov stöd.” osv. Att ta itu med

Bild: www.pixabay.se

undervisningsuppdraget kräver därför att varje medarbetare erkänner det relationella perspektivet och sitt ansvar i det. Vad ett barn möter när det kliver in genom förskolans dörrar innebär att hon eller han påverkas, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi tänkt igenom det eller inte. Kopplingarna i barnens hjärnor går inte att bromsa, bara att påverka. Det vi behöver diskutera är vilka kopplingar vi vill eller inte vill påverka. Finns det läroplansområden vi själva känner oss främmande inför eller som vi anser viktigare än andra? Vad främjar vi gärna?  Vad främjar vi helst inte? Saknar vi något i läroplanen som vi vill påverka hos barnen? Hur hanterar vi det? Vad spelar det för roll för barnet ifall vi främjar eller avstår från påverkan inom olika områden? På kort sikt? På lång sikt? Vad spelar det för roll för förskolans utveckling? Vad spelar det för roll för ett samhälle?

Läs gärna mitt förra blogginlägg i serien. Du hittar det här.

/Martina L

 

 

 

 

Share This:

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

Den här veckan kommer jag mestadels arbeta ute på förskolor. Det innebär att jag lyssnar in pedagogerna, ser mig omkring på avdelningarna och sätter mig in i verksamheten genom dokumentationen som gjort sedan jag var där förra gången. Dokumentation berättar inte bara vad som gjorts eller vad som hänt. Dokumentation berättar också vad pedagoger väljer att lägga tid på att lyfta fram och synliggöra. Dokumentation, och inte minst dokumentationens placering, berättar också en hel del om för vem man gör dokumentationen; vem den vänder sig till.

Att bryta dokumentationsmönster har visat sig lättare sagt än gjort. Därför förespråkar jag att man sätter dokumentationspraktiken på paus och gör en inventering av den dokumentation som finns, snarare än att man fortsätter som man alltid har gjort samtidigt som man ska försöka skapa nya mönster. Att pausa hela dokumentationsapparaten kräver mod, men också en plan för hur man ska komma vidare. Att göra en inventering av nuvarande dokumentation är första steget och blir inte bara en djupdykning i dokumentationen som sådan. Den blir också en kartläggning när det gäller pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Att utveckla såväl verksamhet som dokumentationen av den handlar inte främst om ändrade sätt att göra, utan om att pedagoger utvecklar ny förståelse och nya tankemönster. Min utgångspunkt när jag ska samarbeta med ett arbetslag är alltid att bilda mig en uppfattning om pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Är det begripligt för dem? Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är nyckelbegrepp i Aaron Antonovskys KASAM-teori. KASAM står för ”Känslan av sammanhang” vilket utgör en betydelsefull grund i en människas hälsa och välmående. Dokumentationspraktik som utlöser stress och förvirring eller upplevs som meningslös – sådana mönster måste brytas. Annars riskerar det att bidra till ohälsa hos pedagogerna. Min erfarenhet är att det inte finns några genvägar och att det inte går att säga till pedagogerna att sluta dokumentera vissa saker med ena handen samtidigt som man ber dem svara på utvärderingar och kartläggningar med den andra.

En dokumentation i sig är inte meningsfull. Den gör inte skillnad, vare sig för organisation, pedagogen eller barnen förrän den sätts i relation till någon. Först då börjar den ingå i ett sammanhang och bli en del av en berättelse. Den behöver kopplas ihop med ett före och/eller ett efter, som också behöver vara dokumenterat. Den behöver reflekteras öv17121973_10154852901216480_1082549763_oer och de tankar som uppkommer vid reflektionen behöver sättas i bruk i praktiken. Först när pedagogerna själva börjar se dokumentationsuppdragets meningsskapande funktion, som kittet mellan och skapandet av nya tankar och handlingar, börjar hjulet att snurra. Fram tills dess är det vi; förskolechefer, pedagogistor, pedagogiska handledare m fl som måste reflektera och kanske förändra våra tankemönster för att förbättra förutsättningarna för pedagogerna att utveckla sin förståelse för dokumentationsuppdraget. Veckans möten med arbetslag kommer till stor del att handla om att kartlägga den nuvarande dokumentationen. I de reflekterande samtalen omkring den framkommer pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Vilka delar av det är begripligt/obegripligt för dem och vad får det för konsekvenser för hur vi ska gå vidare?

/Martina L

Share This:

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

För några år sedan arbetade jag på en förskola där vi åt luncherna i skolans matsal. Dagligen möttes barnen från förskolan och förskoleklassen i matkön och vid ett tillfälle passade jag på att sätta mig och äta vid samma bord som förskoleklasspedagogen. ”Ni måste dricka ett glas mjölk till maten innan ni får ta vatten”, sa hon med uppmanande stämma till barnen vid bordet. ”Jaha”, sa jag. ”Våra barn får välja själv vad de tycker passar bäst till maten.” Pedagogen såg snarare ut som ett utropstecken än som ett frågetecken i ansiktet när hon tittade på mig, sedan mumlade hon något om att det är viktigt att barnen får i sig mjölk.

I det här läget skulle man kunna diskutera mjölkens vara eller inte vara i våra dagliga dricksglas, men det är inte dit jag vill komma med mitt exempel. Istället vill jag att vi stannar upp och funderar över vad som händer med barnen i övergången mellan förskoleavdelningar eller mellan förskola och skola om pedagogerna tar ifrån dem rättigheter, möjligheter och förtroenden som de haft i lägre åldrar. I vår förskola fick de barn som ville ta körkort för limpistol fr o m att de började på 3-5 årsavdelningen. När de kom till förskoleklass och fritids låg limpistolerna gömda där bara pedagogerna kunde få tag på dem. Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?

Jag har förmånen att känna skickliga förskoleklassutvecklaren Annika Andréasson. I hennes klassrum användes aldrig Bornholmsmodellen. Där utvecklades barnens språk genom deras lekar och pedagogernas medvetna användande av dem som meningsskapande sammanhang för lärande. Ändå klarade alla hennes elever de centralt reglerade screeningarna, baserade på just Bornholmsmetoden. Nästan varje vecka får jag höra berättelser från förtvivlade föräldrar vars barn inte tycker det är roligt i skolan. Redan innan jul deras första termin tappade de lusten. De flesta visar eller säger inget, utan gör vad som förväntas av dem. För en del kommer bakslaget senare. Det är ett ödesdigert misslyckande, inte bara för de som tagit emot barnet, utan också för de som skickat iväg det och det gör mig förtvivlad. Vi måste prata mycket mer om övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Vilka pedagogiska erfarenheter har barnen med sig från sitt tidigare sammanhang? Vad har lust och meningsfullhet för betydelse lärandet och vad innebär det att verksamheten i både förskola och skola ska vila på demokratins grund?

Vid ett tillfälle då jag handledde förskoleklasspedagoger hände det magiska. De sänkte plötsligt sina garder och så tittade de på varandra samtidigt som den ena sa: ”Varför går vi egentligen ut på rast samtidigt som skolan? Det passar ju inte alls våra barn att bli avbrutna just då.” Det var förresten samma pedagog som jag träffade vide lunchen. Sådana tillfällen är Halleluja-moments för en pedagogista. All utveckling börjar med ifrågasättandet av sin egen praktik och om det håller i sig så tror jag att hennes elever idag både får limma med limpistol och dricka vatten till lunch…om de vill.

/Martina L

Share This:

PEDAGOGERS UTVECKLING OCH LÄRANDE

PEDAGOGERS UTVECKLING OCH LÄRANDE

Jag och många med mig betonar ofta hur viktigt det är att man som pedagog försöker ta reda på barns perspektiv, för att kunna ge dem ökat inflytande och skapa goda förutsättningar för deras utveckling och lärande. Men precis lika viktigt är det att vi som har olika former av lednings- eller utvecklaruppdrag inom förskolans organisation diskuterar hur vi skapar goda förutsättningar för pedagogernas utveckling och lärande. Det är den mest framgångsrika vägen till reell utveckling av verksamheten. De inspirerande vindar som blåser upp i samband med stora satsningar upplevs av de flesta pedagoger inte ens som en stilla susning. Visst är det bra för mig som utvecklare att få input, men utkomsten av den inputen behöver mätas i vad den gör för skillnad för barnen i verksamheten. 
Min erfarenhet är att om man ska satsa på reell verksamhetsutveckling, i avseendet reell skillnad för barnen, är den bästa investeringen man kan göra att ge mer tid till kontinuerlig reflektion för pedagogerna. Förändring i verksamhet bygger på förändrade tankemönster hos den enskilde pedagogen. Därför behöver vi se varje pedagog som unik. Vad har hon/han för pedagogiskt bagage? Vad har gjort henne/honom till den pedagog denne är idag? Tidigare erfarenheter av utbildning, kollegor och chefer sätter sina spår. För att tänka nytt behöver man först få tid att tänka om det gamla. Finns tid att distansera sig till sina handlingsmönster genom reflektion över sin praktik finns också goda förutsättningar för utveckling och lärande hos såväl pedagog som verksamhet. 
/Martina L

Share This: