Browsed by
Kategori: Reflektion

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

Den här veckan kommer jag mestadels arbeta ute på förskolor. Det innebär att jag lyssnar in pedagogerna, ser mig omkring på avdelningarna och sätter mig in i verksamheten genom dokumentationen som gjort sedan jag var där förra gången. Dokumentation berättar inte bara vad som gjorts eller vad som hänt. Dokumentation berättar också vad pedagoger väljer att lägga tid på att lyfta fram och synliggöra. Dokumentation, och inte minst dokumentationens placering, berättar också en hel del om för vem man gör dokumentationen; vem den vänder sig till.

Att bryta dokumentationsmönster har visat sig lättare sagt än gjort. Därför förespråkar jag att man sätter dokumentationspraktiken på paus och gör en inventering av den dokumentation som finns, snarare än att man fortsätter som man alltid har gjort samtidigt som man ska försöka skapa nya mönster. Att pausa hela dokumentationsapparaten kräver mod, men också en plan för hur man ska komma vidare. Att göra en inventering av nuvarande dokumentation är första steget och blir inte bara en djupdykning i dokumentationen som sådan. Den blir också en kartläggning när det gäller pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Att utveckla såväl verksamhet som dokumentationen av den handlar inte främst om ändrade sätt att göra, utan om att pedagoger utvecklar ny förståelse och nya tankemönster. Min utgångspunkt när jag ska samarbeta med ett arbetslag är alltid att bilda mig en uppfattning om pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Är det begripligt för dem? Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är nyckelbegrepp i Aaron Antonovskys KASAM-teori. KASAM står för ”Känslan av sammanhang” vilket utgör en betydelsefull grund i en människas hälsa och välmående. Dokumentationspraktik som utlöser stress och förvirring eller upplevs som meningslös – sådana mönster måste brytas. Annars riskerar det att bidra till ohälsa hos pedagogerna. Min erfarenhet är att det inte finns några genvägar och att det inte går att säga till pedagogerna att sluta dokumentera vissa saker med ena handen samtidigt som man ber dem svara på utvärderingar och kartläggningar med den andra.

En dokumentation i sig är inte meningsfull. Den gör inte skillnad, vare sig för organisation, pedagogen eller barnen förrän den sätts i relation till någon. Först då börjar den ingå i ett sammanhang och bli en del av en berättelse. Den behöver kopplas ihop med ett före och/eller ett efter, som också behöver vara dokumenterat. Den behöver reflekteras öv17121973_10154852901216480_1082549763_oer och de tankar som uppkommer vid reflektionen behöver sättas i bruk i praktiken. Först när pedagogerna själva börjar se dokumentationsuppdragets meningsskapande funktion, som kittet mellan och skapandet av nya tankar och handlingar, börjar hjulet att snurra. Fram tills dess är det vi; förskolechefer, pedagogistor, pedagogiska handledare m fl som måste reflektera och kanske förändra våra tankemönster för att förbättra förutsättningarna för pedagogerna att utveckla sin förståelse för dokumentationsuppdraget. Veckans möten med arbetslag kommer till stor del att handla om att kartlägga den nuvarande dokumentationen. I de reflekterande samtalen omkring den framkommer pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Vilka delar av det är begripligt/obegripligt för dem och vad får det för konsekvenser för hur vi ska gå vidare?

/Martina L

Share This:

SOMMARFÖRSKOLA DEL 3

SOMMARFÖRSKOLA DEL 3

Förra året skrev jag två blogginlägg där jag lyfte vår satsning på att säkerställa att vår sommarförskola verkligen höll god kvalitet. Inför sommaren utarbetade jag kvalitetsdokument som pedagogerna skulle använda sig av vid planering och reflektion under sommaren. De liknade de dokument som vi använder under hela året. Den största skillnaden ligger i att man inte kan bygga upp riktigt samma kontinuitet kring rutiner för reflektion och planering i och med att såväl barn som pedagoger byts ut flera gånger under sommaren.

Kvalitetsdokumenten + den hållbara lådan skapade goda förutsättningar för pedagogerna att bedriva en riktigt bra verksamhet under sommaren. När vi efter sommaren tog del av dokumentationen blev jag oerhört stolt och berörd över det utförda arbetet. Det synliggjorde den viktigaste länken i att skapa förskola av god kvalitet – pedagoger som tog sitt ansvar och ville få saker att hända. Här ser ni ett exempel, hämtat från Infjärdens förskolor sommaren 2014 (under en av årets varmaste veckor):


/Martina L

PS. Till sommaren slutar jag som pedagogista i Infjärdens förskolor. Det har varit några fantastiska år och än har jag inte berättat allt jag har att berätta från den här tiden. Fr o m i nästa vecka kommer jag att ha min verksamhetsbas i några av Västra Göteborgs förskolor. Nya möten och nya möjligheter väntar. DS.

Share This:

#HAROLD DEL 2 – PEDAGOGISTANS TILLÄGG I EN ORGANISATION

#HAROLD DEL 2 – PEDAGOGISTANS TILLÄGG I EN ORGANISATION

Under fikapausen vid Harold Göthsons föreläsning vid Göteborgs universitet för en vecka sedan tog jag tillfället att växla några ord med honom om pedagogistarollen och hur vi används av våra organisationer. Har vi blivit det tillägg som pedagogistan är ämnad att vara eller har vi blivit chefernas förlängda arm? Förmodligen ser det väldigt olika ut. 

”Pedagogistan är inte en handledare av pedagoger utan en som tillför ett annat teoretiskt perspektiv. Den dagen pedagogistan/ateljeristan tänker som ni är det kört.”

När jag berättar om mitt arbete som pedagogista för andra sammanhang möts jag ofta av reaktionen ”Men hur ska vi göra som jobbar i en organisation som inte har en pedagogista?” Ett verktyg som jag använder i mitt arbete är överkryssandets praktik, med inspiration från den franske filosofen Derrida. När jag sitter med ett arbetslag och reflekterar över dokumentation bruka vi, bildligt talat, kryssa över tidigare tolkningar. Det innebär att man inte får säga det någon annan redan har sagt och/eller att man måste tillföra ett nytt perspektiv på dokumentationen. Det kan gälla såväl annat fokus som annan teori. Det är ett sätt för mig som pedagogista att inte behålla äganderätten på mandatet att lägga till ett nytt perspektiv. Istället blir jag den som ser till att fler perspektiv läggs till och tillhandahåller på så vis verktyg till arbetslagen som de kan använda även då jag inte har möjlighet att närvara. Det blir funktionen och inte personen som blir skillnaden. Det finns annars en risk att det blir pedagogistan som sitter på mandatet att vara den som tänker olika i relation till en i övrigt homogent tänkande grupp. När fler röster och perspektiv hörs blir också reflektionen rikare och djupare.

/Martina L

Share This:

REFLEKTION – MOTORN I KVALITETSARBETET

REFLEKTION – MOTORN I KVALITETSARBETET

I vårt förskoleområde håller vi på att bygga upp ett systematiskt kvalitetsarbete med pedagogisk dokumentation som grund. Det innebär att den kollegiala reflektionen är central för att verksamheten ska utvecklas. När jag kom till organisationen, för ca ett år sedan, svarade de flesta pedagoger att man reflekterade med någon kollega regelbundet men i princip ingen av dem skrev ner sin reflektion. Det fanns alltså ingen dokumentation som visade på vilket sätt reflektionen förde utvecklingen framåt. Reflektion är ett välanvänt begrepp, på gott och ont. För mig har det varit viktigt att dels ge den reflektion som äger rum i organisationen stöd och riktning, dels se till att den synliggörs d v s dokumenteras.

Att få ihop systematiskt kvalitetsarbete och pedagogisk dokumentation kan vara en utmaning. Det ena kan tolkas representera någon form av ordning och reda. Det andra representerar lite mer rhizomatiskt tänkande där lärandeprocesser inte äger rum linjärt utan i de möten som sker. Jag har sett det som en utmaning att förena dessa två och vi tycker oss vara på god väg att hitta en form för detta. Utgångspunkten är det ramverk som jag har byggt upp, i viss samverkan med andra naturligtvis och i en process som pågått i drygt två år. Ramverket illustreras i bilden nedan där varje färgat fält representerar ett led i det systematiska kvalitetsarbetet men navet är det som sker i mitten, i de gröna fälten.

De gröna fälten symboliserar det arbete som bedrivs dagligen ute på förskoleavdelningarna där planering/genomförande växelverkan och reflektionen (det gröna fältet i mitten) utgör ”kittet” mellan dem. Medans ramverket som helhet försöker stödja någon form av ordning och reda så finns det i det gröna navet utrymme för rhizomatiska processer. 
För att kunna reflektera behövs någon att reflektera tillsammans med, pedagog och/eller barn. Hos oss äger reflektionen rum ute på avdelningarna, i barngrupp och vid s k PUT-tid (pedagogisk utvecklingstid som ersatt bl a det som tidigare kallats ”planeringstid”). Reflektionen äger även rum i nätverk med pedagoger från andra avdelningar. Reflektionen dokumenteras i dokument där man förutom själva reflektionen skrivit ner syfte, vilka som deltog, vad som hände och hur man väljer att gå vidare. 
För att reflektionstiden verkligen ska användas till reflektion, d v s att man tittar bakåt för att ta sig framåt, så använder vi en R-figur, hämtad ur ”Teaching and Learning through Reflective Practice” av professor Tony Ghaye. Figuren bygger på ”uppskattningens kraft”, skulle man kunna sammanfatta det med, d v s att man uppmärksammar det man ser som positivt och framgångsrikt i kollegans arbete.
                                           
Reflektionen sker i fyra steg:
1. Uppskattning
2. Föreställning om hur man skulle kunna gå vidare (brainstorm där man försöker tänka utanför ”boxen”)
3. Urval från steg 2 för att designa och konkretisera vägar vidare.
4. Genomförande av det man valt under steg 4.
/Martina L

Share This:

HUR VET VI ATT BARNEN LÄRT SIG?

HUR VET VI ATT BARNEN LÄRT SIG?

Frågan har jag fått av pedagoger oändligt många gånger. Ja, hur vet vi att barnen lärt sig? Det beror på, brukar jag svara. Det beror på vad du tänker att ”att lära sig” är för någonting.

Som jag berättat om tidigare här så är matematik vårt utvecklings- eller fokusområde under 2013 och våren 2014. Flera gånger under den här resans gång så har vi hamnat i diskussioner om när man ska ge barnen det ”rätta svaret”. Återigen blir mitt svar: Det beror på…Det beror på syftet med att ge barnen de ”rätta svaren”. Är syftet att sätta en slags punkt, att ta dem ”i mål” eller är syftet att fakta ibland behövs för att föra processen vidare? Fakta utgör nämligen en av våra kunskapsformer i förskolan, så vi kan inte helt bortse ifrån den. Däremot så har vi inga uppnåendemål för vad barnen ska kunna och då gäller det att inte betrakta faktakunskaperna som en slutstation i deras lärande.

Det står i förskolans läroplan att kunskap inte är något entydigt begrepp. ”Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra.” (s 6). Dessa kallas för de fyra F:n. Lägg dessa fyra F på minnet. Lär dig att rabbla dem och lär dig framför allt att urskilja deras egenskaper. Det märks så tydligt i våra reflektioner över dokumentationer att när pedagogerna lär sig identifiera dessa fyra typer av kunskaper så händer någonting. Vi får ett genombrott i försöken att hitta lärandet. Pedagogerna flyttar fokus från att leta efter ”rätta svaren” till att leta efter utforskande och strategier.

Vill man arbeta fördjupat med sina pedagoger, som vi gör på våra nätverksträffar, så rekommenderar jag att pedagogerna tar med sig egna dokumentationer. Läs s 47-49 ur bakgrundstexten till läroplanen ”Jord för växande”  tillsammans och öva er i att identifiera olika typer av lärande i dokumentationerna. Jag lova er både aha-upplevelser och Halleluja-moments.

/Martina L

Share This:

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

”Vi vill att du kommer hit och hjälper oss att tänka kring vårt byggrum. Vi vet inte vad vi behöver lägga till för material för att vi ska kunna arbeta med temat därinne.” Detta önskemål från ett arbetslag är ett ganska vanligt förekommande inslag i min inbox och de hör till mina favoriter. Mitt jobb handlar mycket om att tänka kreativt, ”utanför boxen”, men det handlar också väldigt mycket om att behålla fokus och fråga pedagogerna ”Varför? Vad är syftet?”.

Inför förra veckan hade jag fått exakt ett sådant mail som jag skriver om i inledningen och i torsdags var det dags att besöka dem för några timmars gemensam reflektion kring temat ”Lika-Olika” och deras byggrum. Det är sällan tal om att sitta och reflektera i slutna rum. Idag sker den oftast på stående fot, med fullt av barn runtomkring och dokumentationen i händerna. Så även denna gång. I vår iver att hitta nya vägar och lösningar gick vi direkt in i byggrummet och började spåna, utan att titta på några dokumentationer, utan att fokusera på temat. Det blev en massa spretiga tankar om allt möjligt som man skulle kunna stoppa in i byggrummet, helt ofokuserat. Ingen idé kändes särskilt het och jag började ställa frågan ”Varför?” till mig själv. Stanna upp. Backa bandet. Gå tillbaka till syftet. Där finns svaret.

Vi lämnade byggrummet och tog istället fram dokumentationen från det temaarbete som redan var gjort. Vad är det för likheter och olikheter som barnen redan gett uttryck för att de kan och förstår? Vad är det för likheter och olikheter de redan börjat utforska? Sakta men säkert börjar det utkristallisera sig att ”stor och liten” är en olikhet som barnen ofta uppmärksammar och ger uttryck för att förstå. Utifrån det har pedagogerna försökt ge dem möjlighet att undersöka detta i både lera och bygg. Stor och liten kan vara: lång-kort, högt-lågt, tung-lätt. Det är inom detta område man befunnit sig i sitt utforskande. När vi börjar få syn på detta så klarnar det också vad vi ska tillföra för material i byggrummet. Det ger oss nya tankar och ett nytt seende på materialet, som vi inte tidigare hade. Till att börja med blir det olika material i varierande längder: tygband, gummislangar och papprör i fyra olika längder (1 1/2 m, 1 m, 1/2 m och 1 dm). Vi vill skapa en tydlig variation mellan olika längderna och att samma längd ska finnas i olika material, för att barnen ska kunna leta lika och olika kopplat till längd och inte enbart till material. Som inspiration och vetenskaplig grund för hur vi förstår små barns matematiska undersökande har vi Camilla Björklunds forskning som man kan läsa om i böckerna ”En, två, många” och ”Bland bollar och klossar”.

 
 
 
 
Begreppet ”reflektion” är ett utslitet begrepp och ibland även missförstått. Reflektion skiljer sig från vanligt tänkande och jag brukar använda Tomas Emsheimers (2005) definition för att förklara hur jag använder mig av reflektion över förskolans vardagsarbete. Dels är den påtagligt målinritad (har ett fokus), dels genomförs den med någon form av systematik och struktur och syftet är att distansera sig från gamla tankemönster för att utveckla nya samt söka lösningar på olika frågeställningar. Man ser två olika sätt att förhålla sig till reflektion i mitt exempel ovan och med dessa vill jag synliggöra skillnaden på ofokuserad och fokuserad/målinriktad reflektion.

Vår organisations utvecklingsmodell och systematiska kvalitetsarbete bygger på reflektion. Reflektion över arbetet med barnen, vilka lärandeprocesser som sker och hur man skapar förutsättningar för lärandet att ske är det som gör oss till en förskola i utveckling.  Då är det extremt viktigt att man ger reflektionen struktur, utan att för den skull använda samma mallar för alla, så att den inte sker helt ofokuserat och planlöst. Våra arbetslag utvecklar sina egna mallar för hur de skriver ner sina reflektioner, men alla har samma vetenskapliga grund och ställer sig ungefär samma frågor vid samma faser under ett arbetsår.

/Martina L

Share This:

TEMA – ETT VERKTYG FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

TEMA – ETT VERKTYG FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

De dagar då jag får möta barn och dokumentationer av pedagogernas arbete med barnen känner jag livet i mig 🙂 Det är där jag hämtar näring och inspiration till stora delar av mitt övriga arbete. I mitt förskoleområde finns det tio avdelningar. Några av dessa träffar jag regelbundet för att tänka tillsammans med dem om arbetet med barnen.

I fredags var jag på en av våra avdelningar för att tillsammans med pedagogerna gå igenom temadokumentationen. Man tyckte att man hade kört fast. Då kommer jag och tillför ett utifrånperspektiv och försöker se helheten – Vad var det tänkt att detta skulle handla om från början? Hur gör ni det meningsfullt för barnen? Vilket kunnande uttrycker barnen redan nu? Vilka hypoteser uttrycker barnen? Hur utmanar ni detta på ett undersökningsbart sätt? Detta är en rad av de frågor vi samtalar om, utifrån dokumentationerna.

Ett temarbete är avsett för att göra lärandet sammanhängande och kan därför aldrig avgränsas till att handla om bara ett av läroplanens målområden. Hela Piteå kommun utvecklar under tre år framåt sitt arbete med och för hållbar utveckling. Inom ramen för hållbar utveckling ryms alla förskolans läroplansmål, och hållbar utveckling kommer i Infjärden att genomsyra det systematiska kvalitetsarbetet i både förskola och skola. På sikt handlar det om att nå ett hållbart socialt, ekologiskt och ekonomiskt förhållningssätt hos både vuxna och barn.

 
 
Den här bilden, hämtad från  http://www.programkontoret.se/sv/Program-och-stipendier/Program-A—O/Den-Globala-Skolan/ ger en bra översikt över allt som ryms inom begreppet ”hållbar utveckling” och vi använder den regelbundet för att få syn på vilka delar vi får in ofta, sällan eller aldrig.
 


Arbetet tillsammans med barnen för hållbar utveckling är redan igång på flera av våra avdelningar. Arbetslaget som jag besökte i fredags har valt att ta maskar och deras liv som utgångspunkt för att väcka intressen och ge barnen erfarenheter som sätter igång tankar och lärandeprocesser. I fredags gick vi igenom dokumentationen från höstens arbete. Vi valde att gå vidare med tre spår:

1. Några barn försöker se masken på nära håll, för att ta reda på om den har ögon och mun precis som vi. Därför har vi skaffat ett usb-mikroskop. Nu kommer barnen kunna studera maskarna uppförstorat på datorskärmen.

2. Några barn har noterat att masken kan bli längre ibland och kortare ibland. Därför ska barnen själva få undersöka hur man kan göra sig längre och kortare, genom egen rörelse och genom att närstudera maskarna.

3. Några barn är rädda för maskarna. Därför kommer barnen få fundera över om de tror att maskarna är rädda för något.

/Martina L

Share This:

REFLEKTIONENS BETYDELSE

REFLEKTIONENS BETYDELSE

Begreppet reflektion är välanvänt när det gäller pedagogisk verksamhet. Välanvänt och ganska ofta missbrukat, skulle jag vilja säga. Det har blivit grumligt och naggat i kanten, som gammalt diskvatten och trasigt porslin. När jag är ute och föreläser om meningsskapande systematiskt kvalitetsarbete i förskolan så ger jag begreppet ”reflektion” en egen plats. Jag försöker reparera och göra det klarare.
 
Många försök till definition har gjorts. ”Återkasta”, ”återspegla” är rent språkligt den korrekta definitionen. Med pedagoger pratar man ibland om att ”ta ett steg tillbaka” för att se på det man har gjort. Tomas Emsheimer anser jag har formulerat en definition som fångar den systematiska reflektionen; den vi behöver lära oss att använda för att få struktur på våra tankar, för att ta reda på var vi befinner oss i en process och kunna synliggöra lärandet. Ordning och reda, struktur – begrepp som klingar illa för en del. Men för mig tillför det just det som varit bristen i förskolans dokumentationsarbete under många år. Det har skrivits och fotograferats i en omfattning som tar oss åtskilliga varv runt jorden. Till vilken nytta då? För vem? Om vad? Ingen ordning och reda alls, skulle jag vilja påstå. Det är inte bra för någon. Pedagogerna stressar ihjäl sig för att hinna ta reda på allting och barnen blir kränkta då det skrivs och fotograferas om dem utan några begränsningar. Administrationskontot sprängs varje år p g a inköp av skrivarbläck och pappersproduktionen belastar miljön i onödig usträckning. Genom att skapa ordning och reda i vad vi dokumenterar och hur vi dokumenterar kommer vi tillrätta med många av dessa problem. En strukturerad reflektion över vår dokumentation visar vägen och lär oss att avgöra vad som ska dokumenteras och hur.
 
”Reflektion skiljer sig från vanligt tänkande eller grubblande genom
    – att den är påtagligt målinriktad,
    – att den genomförs med någon form av systematik och  
    struktur där syftet är att distansera sig från gamla   
    tankemönster och utveckla nya samt söka lösningar på
    frågeställningar.”
T Emsheimer (2002)
 
Tomas Emsheimers ord vägleder mig när jag den här veckan konstruerar underlag för utvärderingen av det här arbetsåret. Reflektionen får aldrig bli stelbent, kall o cynisk. Den måste fyllas med själ, vilja o hjärta. Om detta får genomsyra våra uppföljningar, analyser och utvärderingar så har vi skapat ett systematiskt kvalitetsarbete som är meningsfullt för alla involverade.
 
/Martina L
 

Share This: