Browsed by
Kategori: Lärmiljö

VAD HÄNDER NÄR BARNEN MÖTER…?

VAD HÄNDER NÄR BARNEN MÖTER…?

Isklot i glascylinder på ljuskub, Överby förskolas sinneslabb (2017)

I dagarna möter många barn förskolan för första gången i sitt liv. Vi vill att de ska känna sig välkomna. Vi vill att de ska trivas. Men förutsättningarna för att vi ska lyckas kan te sig tuffa. Barnen kliver in i ett sammanhang de inte valt själva och där mycket är tillrättalagt redan när de kommer. Var de ska vara och när. Vad de ska göra och med vem. Tänk dig att barnet står mitt i en dörröppning. Bakom sig har hon/han sina djupt älskade föräldrar. Och framför sig har hon/han…vadå? Vad är det första man ser när man kliver in på en förskola och är ca 85 cm lång? Många av arbetslagen jag samarbetat med har fått en chock när de sett bilderna jag fotograferat i den höjden. Då har de börjat förstå varför så många inskolningar krånglat eller varför så många barn mest gått runt och verkat ofokuserade. Finns det något att fokusera på? Finns det något att bli sugen på? Finns det något att undersöka länge?  En mix mellan välbekant och obekant som man får blanda ihop och förflytta på sina egna villkor brukar vara ett vinnande koncept för att få våra yngsta medmänniskor att välja att trivas på just vår förskola. Kan vi dessutom beskriva våra avsikter med det vi erbjuder och dokumentera vad som händer när barnen möter det vi erbjuder, ja, då är vi en bra bit på väg när det gäller att erövra undervisningsuppdraget. Även om den reviderade läroplanen inte träder i kraft förrän hösten 2019 kan vi börja öva oss på just det:

  • Att sätta ord på våra avsikter med det vi erbjuder.
  • Att försöka se och dokumentera vad som händer när barnen möter våra erbjudanden.

Att se vad som händer när barnen möter är inte enkelt. Det kräver nyfikenhet, uthållighet och reflektion. Jag minns så väl när jag och en pedagog skulle se vad som hände några barn mötte en kubkonstruktion (120 x 120 x 120 cm) som vi ställt mitt i rummet. ”De springer bara runt runt, ju”, sa pedagogen. Och delvis hade hon rätt. Två barn sprang runt, men när vi tittade på HUR de sprang kunde man se att en sprang runt en stolpe. En sprang runt hela kuben. En tredje stod under en av de överliggande ribborna och sträckte upp armarna, som om hon försökte att nå ända upp. Vi kunde inte på den stundens observation dra några långtgående slutsatser för att få ledtrådar om hur vi skulle gå vidare; vad vi skulle lägga till eller ta bort. Den enda slutsats vi kunde dra var att vi behöver titta mer på det här. Vi behöver se hur barnen fortsätter. Vad upprepar de? Vad förändrar de? Vilka möten blir betydelsefulla, med materialen, med människorna? Så småningom kommer vi börja upptäcka vad det är barnen håller på att upptäcka, men för det behöver både vi och barnen tid. Tid att pröva. Tid att pröva igen. Tid att pröva när jag själv vill. Tid att pröva när någon annan lockar dit mig. Tid att pröva själv. Tid att pröva tillsammans. Att ge barnen tid ger också oss tid. Tid att skärpa blicken. Tid att öva vårt öga och vår tanke. Vi behöver se bortom det vi först ser. Barnen springer inte bara runt runt. De håller på att undersöka och upptäcka. Frågan är vad?

Jag har i många år varit förtjust i Paula Strozzis kapitel Det dagliga livet i förskolan: Att upptäcka det märkliga i det vardagliga i boken Att göra lärande synlig (HLS Förlag, 2006) i allmänhet och henne beskrivning av deras miljöer i synnerhet:

Våra miljöer är som landskap av möjligheter och uppslag. Hela förskolan befrämjar relationer mellan barnen själva och barnen och materielen. Eftersom vi sätter högst värde på barnens egna önskningar och på deras tillfredställelse när de utför sina undersökningar (antingen själva eller i grupper) så måste vi var säkra på att den sorts materiel vi tillhandahåller ger barnen just ett sådant utrymme. Om vi t ex föreslår barnen ett experiment med overheadprojektorn, så måste de kunna finna och använda material som är genomskinligt, ogenomskinligt, färgat och ofärgat – dvs material som inte tvingar dem i en viss riktning utan som ställer frågor och lockar fram hypoteser och en önskan att experimentera. (s 67)

Man behöver egentligen inte krångla till det så mycket. Sex rör på ett ljusbord är en bra början för att det ska börja hända märkliga saker, medan sex rör i en plastback kan se väldigt ensamma och trista ut. Ibland inbillar vi oss att barnen inte ska påverkas, att de ska ta första initiativen och leda oss rätt. Men där behöver vi tänka om. Jag säger som Gert Biesta, professor i pedagogisk teori: Utbildning är ett ingrepp i någons liv som motiveras med föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre  (Studentlitteratur, 2006, s 13). Så våga duka upp och bjuda in. Välkomna barnen till förskolan och var nyfikna på att se vad som händer när de möter den.

/Martina L

 

 

 

Share This:

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

Mötesplats för lärande heter den här bloggen just därför att det är det jag vill att den ska vara; en plats där tankar möts och skapar nya tankar som en del i att lära mer om det som händer på förskolan. Igår hände det, tack vare att mitt förra blogginlägg delades i Facebook-gruppen Förskolan.se. Tankarna om det barnen gör mellan de zoner/stationer/aktivitetsytor vi vuxna ställer iordning för dem tog fart igen och nya frågor formulerades. Vad tänker vi om barn som ”bara flyter omkring” och hur värderar vi den handlingen? Och om vi använder ett sådant vokabulär om barnen borde vi titta på pedagogerna med samma glasögon; finns det pedagoger som ”bara flyter omkring”? Ytterligare en fråga som uppkommer är vad som händer när barn börjar skolan om vi i förskolan bejakar deras förflyttningar som en del i lärprocessen? Vilka samtal behöver vi i så fall föra med skolan om detta, för att inte dessa barn ska bedömas som problematiska? Jag läser följande på sidan 28 i Skolverkets Allmänna råd för förskolan:

”Många platser för barn har ofta en inneboende ordning skapad av vuxna. Rummen i förskolan är många gånger laddade med regler för vad som är tillåtet och inte. Är rummet ”färdigt” eller finns det utrymme för barnens innovationer i detta rum? Är det möjligt för barnen att förändra rummet? Kan barnen själva till exempel nå material de behöver och tillåtas att använda material på olika sätt? Miljön i förskolan påverkar också relationerna och ger signaler kring vilket beteende som förväntas, vilka aktiviteter och vilka möten som är möjliga. Den säger också något om vilket värde de som vistas där har och hur viktiga olika aktiviteter är.”

Man skriver bl a att den fysiska miljön inte bara kan skapa möjligheter till lek och lärande, utan också hinder. Det handlar om att våga rikta den kritiska blicken mot sin egen verksamhet och hur man som pedagog utövar styrning i den. Vad finns det för hinder för lek och lärande i vår fysiska miljö?

En text som jag använt mig av i funderingarna är den jag referera till i min bok ”Det synliga barnet – barns perspektiv i kvalitetsarbetet” (Lärarförlaget, 2016), av Jutta Balldin. Hon skriver följande:

”Barn värderar platsers funktion här och nu, som till exempel för att äta kakor eller bygga koja, men också rum med speciella uttryck, som till exempel träslöjdsalen i skolan (Skantze, 1990). Vuxna däremot värderar ofta platser i termer av hur de är planerade och organiserade. Vuxna bejakar i en större utsträckning kvantitativ platsrelaterad kunskap medan barn värdesätter kvalitativ kunskap och meningserbjudanden kopplade till specifika platser (Christensen, 2003). En skillnad som givetvis har betydelse för vilka platser vuxna respektive barn intar och bejakar för kunskapsutveckling och positionering. Det är för vuxna meningsfullt att veta kortaste vägen till jobbet och att ha utsikt, gärna långt över trädtopparna och bort till horisonten. För barn (som har möjlighet) är det mer meningsfullt att hitta den roligaste vägen till skolan och att under promenaden fånga smådjur, upptäcka saker, klättra, hoppa, och gärna tillsammans med andra som tar samma väg (Kirkby & Nabhan, 1994; Christensen, 2003; Cele, 2006).”

Foto: www.pixabay.com
Foto: www.pixabay.com

När vi tänker om barn och barns handlingar brukar jag vara hjälpt av att överföra samma sätt att tänka om mig själv och andra vuxna. Det händer mig ofta, i princip dagligen faktiskt, att jag behöver avbryta något jag varit djupt fokuserat på för att jag inte kommer längre. Jag kör liksom fast och behöver ägna mig åt något helt annat för att komma vidare. Samma strategi vet jag att många andra använder exempelvis när de löser korsord. Det leder mig fram till nya frågor om förskolan och vilka hinder för liknande tillvägagångssätt vi skapar för barnen. Tänk om det är så att möjligheten att kunna gå ifrån och återvända har större betydelse för barns lärande än förmågan att kunna fokusera på en och samma sak länge? Tänk om det är just i växlingen mellan som de banbrytande tankebanorna skapas? De som för oss vidare eller som fördjupar. De som får ”polletten att trilla ner”, som vi brukar uttrycka det. I så fall uppstår en motdiskurs till tidigare dominerande diskurser om hur vi avläser barns koncentrationsförmåga. Det kanske inte alls är så att barn slutar vara fokuserade i tanken bara för att de flyttar på sin kropp? Vad tänker ni om det?

/Martina L

Share This:

MED FOKUS PÅ FÄRDEN…

MED FOKUS PÅ FÄRDEN…

”Det händer något med mig när jag kommer in på den här förskolan! Jag blir liksom lugn inombords men sugen på att hålla på med grejer samtidigt.”

14215618_10154296769421480_1343556939_o

Funderar du någon gång vad som händer med dig när du kliver in i ett rum? Hur tänkte jag och kände innan jag gick in här? Hur tänker och känner jag nu när jag är här? Efter att under lång tid ha övat mig på att vara medveten om detta hos mig själv är jag helt övertygad. Vi ÄR inte färdiga. Vår utveckling är inte förutbestämd. Vi och vår utveckling skapas och BLIR till i mötet. Min teoretiska utgångspunkt är därmed konstruktionistisk och det påverkar hur jag tänker och agerar; inte bara i det pedagogiska rummet utan i livet som helhet. Hur jag är i mötet med den andre påverkar såväl mig som den andre. Man kan alltså välja i vilken riktning man vill påverka den andre. Om man tar det som utgångspunkt för utformandet av den pedagogiska miljön och hur man väljer att förhålla sig i den öppnas många möjligheter och dörrar. Material, aktiviteter och regler som varit självklara tidigare blir inte längre självklara. Man börjar vandra på ifrågasättandets väg, vilket är både läskigt men också vägen för sitt eget upptäckande och lärande.

”Jag vill känna, pröva, flytta grejer och vandra runt.”

14191646_10154296769461480_1683296577_o

Som pedagog har man i uppdrag att skapa förutsättningar för lärande. Tänker man då att lärande är att ta sig från punkt A till punkt B får det konsekvenser för hur man utformar miljön, aktiviteter och regler. Det påverkar också hur man förhåller sig till detta. Jag är en förespråkare för ordning och reda. Ju fortare man vet var grejer finns desto fortare kan man sätta igång. Men ordning och reda balanserar också på gränsen till att döda och kväva lust och kreativitet. Idén som föddes i ett rum och i mötet med ett material kan slockna på en tusendels sekund av en regel eller en pedagog som säger att man inte får flytta saker ur sin ”zon”. Begreppet ”zon” måste för övrigt vara ett av dagens förskolas största modeord. Det signalerar att här finns något genomtänkt, men balanserar också på gränsen till att här har någon tillrättalagt vad som ska kunna hända. Men reflekterar vi någon gång över vad denna uppdelning, ordning och reda ställer till med för begränsningar? Vilka idéer som aldrig fick bränsle? Vilka förbindelser som aldrig kunde ske?

Alla dessa tankar bollar jag med förskolläraren Mona Petersson. Hon arbetar på den avdelning där jag känner precis så som jag beskriver i citaten ovan. Hon är också ateljerista och konstnär och har lång erfarenhet av arbete med de yngsta barnen.

”Iakttar man de yngsta barnen länge så upptäcker man att de är vandrare”, säger hon. ”De går från plats till plats, men det mest intressanta händer inte på de olika platserna utan på deras färd emellan.”

 Plötsligt förstår jag vad det är som händer i mig varje gång jag kommer in på den avdelningen. Den är utformad just så att man ska se, lockas och bli sugen på att förflytta sig mellan platser och gärna ta med saker från den ena platsen till den andra. Ingen har bestämt vilka material som hör ihop. De röda trådarna i miljöerna skapas inte av pedagogernas förtanke utan av barnen själva. De vandrar från sandlådan, till den magiska sanden, till leran osv som om det inte fanns några rum eller avgräsningar. Allt är möjligt. Idéer som uppstår kan slå rot och breda ut sig, eftersom de kan se och bli sugna på att förflytta sig.

14163568_10154296769416480_482998851_o

Det är det här lärande handlar om…eller? I alla fall är det så jag tolkar synsättet att lärande sker genom undersökande lek men också genom att iaktta och reflektera, som det står i våra styrdokument. Vi pedagoger kanske vill skapa organisatorisk ordning och reda genom att schemalägga reflektionstid för barnen utanför leken. Men tänk om det här är barnens sätt och möjlighet att återta sitt initiativ och sina rättigheter över sin reflektionstid? Vad händer med vårt förhållningssätt om vi börjar se deras vandrande och förflyttande av grejer som deras egeninitierade stund för reflektion? För den franske filosofen och poeten Édouard Glissant (2011) är kunskap något rörligt som uppstår i resandet mellan öarna. ”Kunskap uppstår inte främst på fasta land utan i rörelsen mellan landytor”, som Anna Larsén och Erika Lewis skriver i boken ”Pedagogisk miljö i tanke och handling” (Lärarförlaget, 2016).

Min utmaning blir att fortsätta fundera över ”ordning och reda” i relation till mitt uppdrag att skapa goda förutsättningar för lärande. Vilken blir din?

/Martina L

Share This:

ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR…

ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR…

Tänk er en gammal skola…på kvällstid…mörkt, tyst, uppställda stolar…

Och så tänker ni er ett 30-tal pedagoger som arbetat i förskolan hela dagen…och nu ska de ta plats i den gamla skolan, på kvällstid, bland uppställda stolar…det är dags för arbetsplatsträff och ämnet för kvällen är Skollagen…

Händelsen är hämtad från en av mina gamla arbetsplatser och trots att jag tycker Skollagen är intressant och trots att jag inte hade arbetat i barngrupp alls den dagen höll till och med jag på att somna.

Att miljön har betydelse för barnens lärande, det är ingen nyhet längre. Men hur är det med pedagogerna? Hur skapar vi dynamiska lärmiljöer för dem? Hur gör vi möten och nätverksträffar energifyllda? Vad triggar de igång? Jag har ofta fått husera med arbetslag och nätverksgrupper i lånade eller delade rum, där inget får sättas upp på väggarna och allt måste lämnas precis som man fann det.  Den tröghet jag upplever i systemet när det gäller pedagogers utveckling tror jag delvis hänger ihop med att vi som har som uppdrag att bidra till deras utveckling ofta får dåliga förutsättningar för det, såväl tidsmässigt som miljömässigt, och långa perioder har det känts som om jag trampat vatten.

Vill vi ha förändring måste vi se till att skapa förutsättningar för förändring.

Min dröm är fler kreativa mötesrum för pedagogerna; där sinnena väcks till liv, där händerna har svårt att hålla sig borta från materialen och där nya konstruktiva tankar kan födas…jamen, det är ju precis sådana miljöer barnen har rätt till. Vi är kanske inte så olika ändå 😉

/Martina L

Share This:

SOMMARFÖRSKOLA DEL 3

SOMMARFÖRSKOLA DEL 3

Förra året skrev jag två blogginlägg där jag lyfte vår satsning på att säkerställa att vår sommarförskola verkligen höll god kvalitet. Inför sommaren utarbetade jag kvalitetsdokument som pedagogerna skulle använda sig av vid planering och reflektion under sommaren. De liknade de dokument som vi använder under hela året. Den största skillnaden ligger i att man inte kan bygga upp riktigt samma kontinuitet kring rutiner för reflektion och planering i och med att såväl barn som pedagoger byts ut flera gånger under sommaren.

Kvalitetsdokumenten + den hållbara lådan skapade goda förutsättningar för pedagogerna att bedriva en riktigt bra verksamhet under sommaren. När vi efter sommaren tog del av dokumentationen blev jag oerhört stolt och berörd över det utförda arbetet. Det synliggjorde den viktigaste länken i att skapa förskola av god kvalitet – pedagoger som tog sitt ansvar och ville få saker att hända. Här ser ni ett exempel, hämtat från Infjärdens förskolor sommaren 2014 (under en av årets varmaste veckor):


/Martina L

PS. Till sommaren slutar jag som pedagogista i Infjärdens förskolor. Det har varit några fantastiska år och än har jag inte berättat allt jag har att berätta från den här tiden. Fr o m i nästa vecka kommer jag att ha min verksamhetsbas i några av Västra Göteborgs förskolor. Nya möten och nya möjligheter väntar. DS.

Share This:

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?
Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?
Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: ”Vad ska barnen göra?” än ”Varför ska barnen göra det?”. Den didaktiska frågan ”varför” är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten ”Kultur och estetik i skolan” (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: ”Vad kan vi göra för pyssel om…?”. Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: ”Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?”

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om…egentligen?


/Martina L

Share This:

”DET SNÖAR SÄLLAN FRÅN EN BLÅ HIMMEL…”

”DET SNÖAR SÄLLAN FRÅN EN BLÅ HIMMEL…”

Rubriken till detta inlägg är lånad från Karin Wallins bok ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) för att den etsat sig fast hos mig sedan jag först läste den.

Jag hör/läser i olika sammanhang efterlysningar av pyssel inom olika områden; rymden, kroppen, bokstaven N osv. Det är fantastiskt med det kollegiala utbytet som sociala medier erbjuder men det är någonting i en del av de här efterlysningarna som skaver hos mig. Jag känner i princip aldrig till bakgrunden och de sammanhang som dessa efterlysningarna springer ur, men ändå…

Ordet ”pyssel” är ett problematiskt ord för mig. Det första jag tänker är: Vad erbjuds de barn som inte vill ”pyssla” och hur ser pedagogen på själva pysslandet? Vad är syftet med pysslet när pedagogen har så svårt att tänka ut det och dessutom, i flera fall där jag fått inblick, svårt att motivera barnen/eleverna till att vilja delta?

”Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av tal- och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik. Multimedia och informationsteknik kan i förskolan användas såväl i skapande processer som i tillämpning.” (Lpfö 98/10)

”Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet.” (Lgr 11)

Det centrala begreppet här är skapande. En aspekt av skapande är att man producerar. ”Produkten” som avses är inte främst själva alstret, slutprodukten. Skapandet producerar tankar och processer, gestaltar något som tidigare inte existerat. Att man utifrån sitt eget perspektiv framställer något nytt och unikt. Ur ett lärandeperspektiv är det inte slutresultatet som är det viktiga utan processen under arbetets gång. Individen motiveras genom att skapandet sätter denne i relation till något, t ex ett visst kunskapsområde, och att dennes förståelse av området är det som gör uppgiften meningsskapande. I skapandet finns utrymme att vara kreativ, att tänka och göra utanför boxen. Där göds innovation och uppfinningsrikedom.
Ett annat centralt begrepp när det gäller skapande är kommunikation. Skapande arbete sker i ett sammanhang där det som skapas kommunicerar någonting till sin omgivning. Att det finns en mottagare av det som kommuniceras är också ett sätt att göra det meningsfullt. Den som skapar uttrycker sig genom det skapade. Som pedagog behöver man visa sin nyfikenhet för budskapet. Mångfalden av uttrycksformer är ett verktyg för demokrati, för att alla ska komma till ”tals”. Inte bara de barn /elever som äger ett rikt talspråk. Därför är det så viktigt att vi skapar möjlighet för alla att uttrycka sig, inte bara de som vill ”pyssla”. Någon kanske vill bygga, dansa, fotografera, musicera osv… Eller kanske alltihop? Finns den möjligheten?

I boken ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande:

”Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande. Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? 

Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. På stadsgator blir den en brun geggig modd av sörja. I skaren kan snön hålla ihop i stora blänkande flak. Ibland går det att krama snöbollar. Andra gånger håller snön inte alls ihop. Ibland knarrar den under fötterna. Ibland trycks den ihop i hårda vallar. Andra gånger håller den att gå på. Ofta syns det spår i snön – en skogsmus, en kanin, en lastbil? Eller är det en ängel som något barn har gjort? Ibland har rimfrosten målat en vit djungel av växtlighet på fönsterrutan. /…/

Kreativitet är en möjlighet vi alla föds med. Den behöver tas tillvara för att utvecklas och för att finnas kvar. Barn tycker om kopplingar och lekar med sina minnen, sinnen och kunskaper. Den som bara erbjuder barnen blått papper, lim och lite vit bomull eller vitt silkespapper missar allt det som snö kan vara enligt barn. Det blir en torftig vuxenbild och en fattig symbol för snö på samma sätt som de uppklistrade ”lövliken” på sina bruna stammar…” (Karin Wallin, s 63-64) 

Foto: http://www.gurragillar.se/rysk-fotograf-tar-fantastiska-narbilder-pa-snoflingor-sa-har-har-du-aldrig-sett-sno-tidigare/ 

 När vi söker efter ”pyssel” söker vi då brett skapande inom alla uttrycksformer, för att ge alla utrymme att komma till tals? När vi söker efter ”pyssel” söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? ”Pysslar” vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?

/Martina L

Share This:

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

I torsdags föreläste jag vid Förskolans Rikskonferens i Göteborg. Huvudbudskapet i min föreläsning var att pedagoger i förskolan bär ett ledarskap som bl a innefattar att man har ansvar för att skapa flerstämmighet för att stödja barnens lärandeprocesser. 

Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.

Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar.  I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa ”lydig kreativitet”, ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.

Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok – om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång – kort, smal – tjock, mjuk – hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte  en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet – vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att ”barnen tycker det är roligt” vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika ”roligt” med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.

På frågan om ”lydig kreativitet” bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?

Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej – det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; ”vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot – gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också – vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?” Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är ”roligt” är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart ”roligt” får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet – mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade ”roligt” varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.

/Martina L

PS. Märk väl…det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan…DS.

Share This:

PEDAGOGISKA MILJÖER I FÖRSKOLAN

PEDAGOGISKA MILJÖER I FÖRSKOLAN

Min Twitter-vän Linda Linder skrev igår ett bra och användbart blogginlägg när det gäller utformandet av pedagogiska miljöer i förskolan. Användbart för alla som inte vet var man ska börja men även för er som ofta ändrat om i er miljö. Grundantagandet i våra läroplaner är att barn föds nyfikna. Vårt uppdrag är att utmana och stimulera och skapa goda förutsättningar för barnen att söka förståelse för sin omvärld. Min erfarenhet är att förskolan ofta är utformad som en egen värld, där barnen lär sig saker som fungerar i just det sammanhanget. Men tänk att vi ska förbereda barnen för ett liv i den stora världen utanför förskolan, i en framtid som vi inte har en aning om. Miljön och materialet är en otroligt hjälp i det arbetet. Använd Lindas blogginlägg och fundera över vilket barn man kan bli i era miljöer. Skriv gärna och berätta hur det har gått.

/Martina L

Share This: