Browsed by
Kategori: Barns inflytande

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

Juni. En månad präglad av avslut, men också av förberedelse och upptakt. Inom utbildningsväsendet följer ett arbetsår inte kalenderåret, d v s att det nya året startar i januari. Verksamheten startar i augusti, men förberedelserna startar ofta redan i juni. När utvärderingarna av det gångna året är klara vet man vad verksamheten kommer att behöva fokusera på att utveckla under kommande arbetsår. Att utveckla verksamheten innebär att man som pedagog kommer behöva lära sig mer samt utveckla sina arbetsprocesser inom givet område, oavsett vad man får för barngrupp. Det är en utmaning för många att hålla fokus på verksamhetens utveckling även när barnen är på plats. För de flesta verksamheter innebär ett nytt arbetsår även nya barn i gruppen och som pedagog vill man naturligtvis göra allt man kan för att ”få ihop gruppen” och då är det lätt hänt att man frikopplar både lärandet och barnen från det som är värdegrundens själva poäng. Det finns idag en uppsjö av metodmaterial som lockar pedagoger till tunnelseende. Men det finns inget quick fix när det gäller värdegrund och det går inte heller att lära barnen om värdegrund utan att man som pedagog själv gör sig till en del av gruppen man ska försöka få ihop.

Värdegrundsarbete sker överallt och hela tiden, skriver Skolverket på sin hemsida. Läser man vidare framgår det direkt att värdegrundsarbete inte främst handlar om hur barnen ska förhålla sig till varandra, utan om hur vi ska förhålla oss till barnen. Värdegrundsarbete handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Barn och elever lär sig om demokrati och mänskliga rättigheter genom att ha inflytande över sin situation. När barn och elever hindras att ha inflytande över sin situation p g a sin ålder sker diskriminering. Som pedagog har man ansvar för att se till att barn och elever får utrymme att vara med och besluta om sin situation, tillsammans med andra (både vuxna och barn). Redan från första dagen man är tillsammans behöver alla få möjlighet att ingå i sammanhang där man förhandlar fram regler och rutiner för samvaron.

Värdegrunden omfattar:

  • människolivets okränkbarhet
  • individens frihet och integritet
  • alla människors lika värde
  • jämställdhet mellan könen
  • solidaritet mellan människor

(Källa: Skolverket)

När vi på förhand exempelvis bestämmer hur barns födelsedagar ska firas, var barnen ska sitta, hur och när värdegrundsarbete ska ske är vi inne och naggar värdegrunden i kanten. Skillnaden mellan att ta ansvar respektive utöva makt är hårfin och behöver diskuteras. Pedagoger har exempelvis rätt att fatta beslut om firande av födelsedagar ska ske eller ej. OM man däremot beslutar att födelsedagar ska firas har barn och elever rätt att såväl vara med och besluta om hur firandet ska ske samt ha inflytande över själva genomförandet. Och med risk för att trampa på en och annan öm tå vill jag ändå lyfta att jag genom åren sett och hört säkert hundratals pedagoger ödsla (och då menar jag verkligen ÖDSLA) reflektions- och planeringstid till att tillverka födelsedagskort för att i nästa andetag klaga på att man inte har tillräckligt med tid till systematiskt kvalitetsarbete. Vad står det för? Och varför är det inte självklart att barn och elever ska involveras i firandet av födelsedagar? Är inte det det optimala tillfället för värdegrundsarbete?

I mitt arbete möter jag förskolor där man arbetar med att öka pedagogernas kunnande och medvetenhet kring demokrati samt hur man praktiserar demokrati tillsammans med barnen. Efterfrågan på särskilt metodmaterial minskar när man inser att det viktigaste arbetet med värdegrunden sker i pedagogens möte med barnet. Barn och elever speglar sig i de vuxna de möter.  Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/16).  Till genuint värdegrundsarbete behövs därför inget metodmaterial. Viktigaste investeringen är istället att satsa på modiga pedagoger som vågar möta barn och elever i ögonhöjd genom att bjuda in dem i vardagligt beslutsfattande om hur man ska ha det när man är tillsammans om dagarna.

/Martina L

Share This:

VEMS BERÄTTELSE OM BARN ÄR DET SOM BERÄTTAS?

VEMS BERÄTTELSE OM BARN ÄR DET SOM BERÄTTAS?

 

Vilket inflytande har barnen på er förskola över dokumentationen; hur den görs, vad som berättas och hur den används? I förskolans läroplan står det att arbetslaget SKA utveckla barns inflytande och delaktighet i dokumentationen. En förutsättning för det är att barnen involveras i framställningen av dokumentationen.

IMG_0576

Akademi Valand har en fotoskola för barn som kan vara användbar. Om barnen får möjlighet att bli dokumentatörer ger ni dem inte bara tillgång till ytterligare en uttrycksform, ni får också tillgång till deras berättelser och perspektiv OCH får avlastning i dokumentationsarbetet. En win-win-win alltså 🙂

Lycka till!

/Martina L

Share This:

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

Mötesplats för lärande heter den här bloggen just därför att det är det jag vill att den ska vara; en plats där tankar möts och skapar nya tankar som en del i att lära mer om det som händer på förskolan. Igår hände det, tack vare att mitt förra blogginlägg delades i Facebook-gruppen Förskolan.se. Tankarna om det barnen gör mellan de zoner/stationer/aktivitetsytor vi vuxna ställer iordning för dem tog fart igen och nya frågor formulerades. Vad tänker vi om barn som ”bara flyter omkring” och hur värderar vi den handlingen? Och om vi använder ett sådant vokabulär om barnen borde vi titta på pedagogerna med samma glasögon; finns det pedagoger som ”bara flyter omkring”? Ytterligare en fråga som uppkommer är vad som händer när barn börjar skolan om vi i förskolan bejakar deras förflyttningar som en del i lärprocessen? Vilka samtal behöver vi i så fall föra med skolan om detta, för att inte dessa barn ska bedömas som problematiska? Jag läser följande på sidan 28 i Skolverkets Allmänna råd för förskolan:

”Många platser för barn har ofta en inneboende ordning skapad av vuxna. Rummen i förskolan är många gånger laddade med regler för vad som är tillåtet och inte. Är rummet ”färdigt” eller finns det utrymme för barnens innovationer i detta rum? Är det möjligt för barnen att förändra rummet? Kan barnen själva till exempel nå material de behöver och tillåtas att använda material på olika sätt? Miljön i förskolan påverkar också relationerna och ger signaler kring vilket beteende som förväntas, vilka aktiviteter och vilka möten som är möjliga. Den säger också något om vilket värde de som vistas där har och hur viktiga olika aktiviteter är.”

Man skriver bl a att den fysiska miljön inte bara kan skapa möjligheter till lek och lärande, utan också hinder. Det handlar om att våga rikta den kritiska blicken mot sin egen verksamhet och hur man som pedagog utövar styrning i den. Vad finns det för hinder för lek och lärande i vår fysiska miljö?

En text som jag använt mig av i funderingarna är den jag referera till i min bok ”Det synliga barnet – barns perspektiv i kvalitetsarbetet” (Lärarförlaget, 2016), av Jutta Balldin. Hon skriver följande:

”Barn värderar platsers funktion här och nu, som till exempel för att äta kakor eller bygga koja, men också rum med speciella uttryck, som till exempel träslöjdsalen i skolan (Skantze, 1990). Vuxna däremot värderar ofta platser i termer av hur de är planerade och organiserade. Vuxna bejakar i en större utsträckning kvantitativ platsrelaterad kunskap medan barn värdesätter kvalitativ kunskap och meningserbjudanden kopplade till specifika platser (Christensen, 2003). En skillnad som givetvis har betydelse för vilka platser vuxna respektive barn intar och bejakar för kunskapsutveckling och positionering. Det är för vuxna meningsfullt att veta kortaste vägen till jobbet och att ha utsikt, gärna långt över trädtopparna och bort till horisonten. För barn (som har möjlighet) är det mer meningsfullt att hitta den roligaste vägen till skolan och att under promenaden fånga smådjur, upptäcka saker, klättra, hoppa, och gärna tillsammans med andra som tar samma väg (Kirkby & Nabhan, 1994; Christensen, 2003; Cele, 2006).”

Foto: www.pixabay.com
Foto: www.pixabay.com

När vi tänker om barn och barns handlingar brukar jag vara hjälpt av att överföra samma sätt att tänka om mig själv och andra vuxna. Det händer mig ofta, i princip dagligen faktiskt, att jag behöver avbryta något jag varit djupt fokuserat på för att jag inte kommer längre. Jag kör liksom fast och behöver ägna mig åt något helt annat för att komma vidare. Samma strategi vet jag att många andra använder exempelvis när de löser korsord. Det leder mig fram till nya frågor om förskolan och vilka hinder för liknande tillvägagångssätt vi skapar för barnen. Tänk om det är så att möjligheten att kunna gå ifrån och återvända har större betydelse för barns lärande än förmågan att kunna fokusera på en och samma sak länge? Tänk om det är just i växlingen mellan som de banbrytande tankebanorna skapas? De som för oss vidare eller som fördjupar. De som får ”polletten att trilla ner”, som vi brukar uttrycka det. I så fall uppstår en motdiskurs till tidigare dominerande diskurser om hur vi avläser barns koncentrationsförmåga. Det kanske inte alls är så att barn slutar vara fokuserade i tanken bara för att de flyttar på sin kropp? Vad tänker ni om det?

/Martina L

Share This:

MED FOKUS PÅ FÄRDEN…

MED FOKUS PÅ FÄRDEN…

”Det händer något med mig när jag kommer in på den här förskolan! Jag blir liksom lugn inombords men sugen på att hålla på med grejer samtidigt.”

14215618_10154296769421480_1343556939_o

Funderar du någon gång vad som händer med dig när du kliver in i ett rum? Hur tänkte jag och kände innan jag gick in här? Hur tänker och känner jag nu när jag är här? Efter att under lång tid ha övat mig på att vara medveten om detta hos mig själv är jag helt övertygad. Vi ÄR inte färdiga. Vår utveckling är inte förutbestämd. Vi och vår utveckling skapas och BLIR till i mötet. Min teoretiska utgångspunkt är därmed konstruktionistisk och det påverkar hur jag tänker och agerar; inte bara i det pedagogiska rummet utan i livet som helhet. Hur jag är i mötet med den andre påverkar såväl mig som den andre. Man kan alltså välja i vilken riktning man vill påverka den andre. Om man tar det som utgångspunkt för utformandet av den pedagogiska miljön och hur man väljer att förhålla sig i den öppnas många möjligheter och dörrar. Material, aktiviteter och regler som varit självklara tidigare blir inte längre självklara. Man börjar vandra på ifrågasättandets väg, vilket är både läskigt men också vägen för sitt eget upptäckande och lärande.

”Jag vill känna, pröva, flytta grejer och vandra runt.”

14191646_10154296769461480_1683296577_o

Som pedagog har man i uppdrag att skapa förutsättningar för lärande. Tänker man då att lärande är att ta sig från punkt A till punkt B får det konsekvenser för hur man utformar miljön, aktiviteter och regler. Det påverkar också hur man förhåller sig till detta. Jag är en förespråkare för ordning och reda. Ju fortare man vet var grejer finns desto fortare kan man sätta igång. Men ordning och reda balanserar också på gränsen till att döda och kväva lust och kreativitet. Idén som föddes i ett rum och i mötet med ett material kan slockna på en tusendels sekund av en regel eller en pedagog som säger att man inte får flytta saker ur sin ”zon”. Begreppet ”zon” måste för övrigt vara ett av dagens förskolas största modeord. Det signalerar att här finns något genomtänkt, men balanserar också på gränsen till att här har någon tillrättalagt vad som ska kunna hända. Men reflekterar vi någon gång över vad denna uppdelning, ordning och reda ställer till med för begränsningar? Vilka idéer som aldrig fick bränsle? Vilka förbindelser som aldrig kunde ske?

Alla dessa tankar bollar jag med förskolläraren Mona Petersson. Hon arbetar på den avdelning där jag känner precis så som jag beskriver i citaten ovan. Hon är också ateljerista och konstnär och har lång erfarenhet av arbete med de yngsta barnen.

”Iakttar man de yngsta barnen länge så upptäcker man att de är vandrare”, säger hon. ”De går från plats till plats, men det mest intressanta händer inte på de olika platserna utan på deras färd emellan.”

 Plötsligt förstår jag vad det är som händer i mig varje gång jag kommer in på den avdelningen. Den är utformad just så att man ska se, lockas och bli sugen på att förflytta sig mellan platser och gärna ta med saker från den ena platsen till den andra. Ingen har bestämt vilka material som hör ihop. De röda trådarna i miljöerna skapas inte av pedagogernas förtanke utan av barnen själva. De vandrar från sandlådan, till den magiska sanden, till leran osv som om det inte fanns några rum eller avgräsningar. Allt är möjligt. Idéer som uppstår kan slå rot och breda ut sig, eftersom de kan se och bli sugna på att förflytta sig.

14163568_10154296769416480_482998851_o

Det är det här lärande handlar om…eller? I alla fall är det så jag tolkar synsättet att lärande sker genom undersökande lek men också genom att iaktta och reflektera, som det står i våra styrdokument. Vi pedagoger kanske vill skapa organisatorisk ordning och reda genom att schemalägga reflektionstid för barnen utanför leken. Men tänk om det här är barnens sätt och möjlighet att återta sitt initiativ och sina rättigheter över sin reflektionstid? Vad händer med vårt förhållningssätt om vi börjar se deras vandrande och förflyttande av grejer som deras egeninitierade stund för reflektion? För den franske filosofen och poeten Édouard Glissant (2011) är kunskap något rörligt som uppstår i resandet mellan öarna. ”Kunskap uppstår inte främst på fasta land utan i rörelsen mellan landytor”, som Anna Larsén och Erika Lewis skriver i boken ”Pedagogisk miljö i tanke och handling” (Lärarförlaget, 2016).

Min utmaning blir att fortsätta fundera över ”ordning och reda” i relation till mitt uppdrag att skapa goda förutsättningar för lärande. Vilken blir din?

/Martina L

Share This:

UPPFOSTRARE ELLER DEMOKRATIARBETARE

UPPFOSTRARE ELLER DEMOKRATIARBETARE

Jag håller på att städa i min bokhylla. Jag valde att köpa all min kurslitteratur när jag läste till förskollärare 1993-1996. Efter det har jag läst åtskilliga kurser på universitetet samtidigt som jag jobbat, så det har hunnit bli en hel del. Böckerna väcker många minnen av såväl situationer på förskolor som diskussioner jag haft med kurskamrater. Att gå igenom böckerna är som att göra en resa. Jag genomförde min grundutbildning precis åren innan läroplanen trädde i kraft, medan ansvaret för förskolan fortfarande låg hos Socialdepartementet. Att vara förskollärare då var något helt annat än vad det är nu och jag kan förstå om många upplever förändringen som omvälvande.

Sedan 2008 arbetar jag som pedagogista och jag har under de åren mött många såväl barnskötare som förskollärare som brottas med sitt uppdrag. En del uttrycker tydligt att de anser att barn borde vara hemma med sina föräldrar. Jag har i många sammanhang försvarat dessa pedagoger. Det är inte lätt att förändra sitt sätt att tänka om förskolan när uppdraget förändrats så mycket som det har gjort. Mycket fokus läggs på begreppet ”lärande” och man är rädd att lärandet ska konkurrera ut ”omsorgen”. Men jag skulle vilja påstå att den största förändringen handlar om något helt annat. Det största förändringen hittar vi i första meningen i förskolans läroplan:

”Förskolan vilar på demokratins grund…”

Det innebär att vi som arbetar i förskolan måste kliva ur rollen som ”ställföreträdande förälder”, som försöker uppfostra såväl barn som föräldrar, och möta barnen som våra jämlikar. Förskolan ska sedan 18 år tillbaka inte vara ett extrahem till barnen, utan en samhällsarena där barnen ska praktisera demokrati genom att ingå i demokratiska sammanhang. Läroplanen stärker på så vis barns position i samhället om den används till att befästa barn som jämlika oss vuxna. Dessvärre kan jag ge en rad exempel på hur läroplanen kan fungera direkt kontraproduktivt. Ett bra exempel på det handlar om frukt. Lek med tanken att du är hemma hos goda vänner. De har bl a ställt fram en skål med frukt som du är bjuden att äta av. Du ser ett äpple som är sådär perfekt moget, men döm om din förvåning när en av dina vänner säger: ”Idag får man välja banan eller päron.” Tanken ter sig något absurd, vilket det ofta gör när vi byter ut barn mot vuxna i våra berättelser om hur vi arbetar med barns inflytande i förskolan. Det kanske låter raljant, men jag är den förste att erkänna mig skyldig. Jag har själv arbetat på det sättet och när jag gräver i mitt minne för att förstå hur vi tänkte dyker argument som: Barnen behöver lära sig att de inte kan få precis vad de vill, vi ville skapa en valsituation för att kunna säga att vi arbetar med barns inflytande, man kan bli dålig i magen om man äter för mycket av en och samma sort och vissa barn skulle aldrig pröva något nytt om de alltid fick som de ville…osv. Idag kan jag se att vi var vilse i vårt uppdrag. Vi balanserade mellan att träda in som uppfostrare kontra demokratiarbetare som iscensatte valsituationer för att följa läroplanen.

I år har vi haft vår läroplan i 18 år och det är hög tid att var och en som arbetar i förskolan ägnar sig åt åtminstone några minuters självreflektion. Vad tycker jag egentligen om att barn är på förskolan? Vad tänker jag att förskolan ska vara till för? Är jag beredd att lägga synen på förskolan och pedagogen som uppfostrare och extrahem bakom mig och träda in i samhällstjänst för att utföra reellt demokratiarbete? Barnen har rätt till det senare.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan nu, men jag anser att det är viktigt för såväl barnen som för förskolans utveckling att man gör ett val. Det är också viktigt för ens egen hälsa att man arbetar i ett yrke där man kan vara stolt över det uppdrag man har och utför det på ett professionellt sätt. Själv har jag dragit en gräns för hur långt jag är beredd att gå. Om förskolan någon gång får uppnåendemål för barn, då kommer jag att sluta. Om det sker…vilket jag inte hoppas. För jag älskar verkligen att vara demokratiarbetare!

/Martina L

Share This:

”VARFÖR HÄNDER DET INGENTING!?”

”VARFÖR HÄNDER DET INGENTING!?”

Den frustrerade kommentaren får jag av Margareta Öhman vid vårt samtal efter min SETT-föreläsning om barns rätt till inflytande. Jo, det är The Margareta Öhman. Hon som skrivit den hyllade boken ”Hissad och dissad” och som genom sitt arbete gjort skillnad för så många barn genom åren. Hon har åkt ut till Kista enbart för att lyssna till min föreläsning, vilket i sig gjorde mig enormt hedrad, men framför allt exalterad över de gnistor som slår inom en när man möter en människa som verkligen brinner för det man själv brinner för. Sådana möten är så viktiga för att man själv ska orka behålla glöden. Trots en trött post-SETT-kropp så känner mitt inre sig nu fulladdat för att vi måste ta tag i det här med barns rätt till inflytande i förskolan, på riktigt…IGEN! ”Det här har pågått i över 40 år”, säger Margareta, och vi konstaterar att det går alldeles för långsamt. I vissa fall har utvecklingen till och med gått bakåt.

Idag varvar jag ner med vardagssysslor och umgänge med mina egna barn. Det är ett fantastiskt sätt för mig att distansera mig och reflektera för att tankarna ska ledas in i nya banor och sätta igång nya idéer om hur vi verkligen ska kunna göra något åt det.

Vid min föreläsning igår knöt jag vid några tillfällen an till boken jag skrivit och som Lärarförlaget kommer att ge ut i början av hösten. Nästan all återkoppling jag fick av åhörarna efteråt handlade om de tankar ur boken som jag delgav. Det känns hoppfullt. Samtidigt blir jag beklämd över alla dessa pedagoger som verkligen brinner för att barn ska få det inflytande de har rätt till i förskolan, men möter så mycket motstånd från kollegor. Var finns deras chefer? Ingen pedagog som förstått demokratiuppdraget ska lämnas ensam med att få sina kollegor att ta sig an det. Någon frågade mig om tips på forskning. Mitt svar blev: ”Det behövs ingen forskning för att motivera barns rätt till inflytande i förskolan. Det räcker att läsa de första formuleringarna i läroplanen…”

/Martina L

Share This:

BILDER AV BARN I DET OFFENTLIGA RUMMET

BILDER AV BARN I DET OFFENTLIGA RUMMET

Igår höll jag en kurs i pedagogisk dokumentation. Under en kursdag får deltagarna mycket tid till process och diskussion. Det är helt fantastiskt att vara med om den tystnad och tillknäppthet som ofta präglar en kursdags inledning för att sedan höra sorlet sprida sig och massor av kloka tankar och funderingar delas mellan deltagarna. Igår tog en av deltagarna upp frågan om barns rätt till att få välja om de vill få dokumentationer av sig själva publicerade eller inte och som många vet är det ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, vilket jag skrivit om i mitt kapitel i boken Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014). Trots att det är något jag tänkt och tänker mycket kring är jag långt ifrån att alltid veta hur jag ska hantera det.

I det samhälle vi och lever i och som barnen ska växa upp i måste vi prata om det här, pedagoger emellan, men också med barn och föräldrar. Vad innebär ett etiskt förhållningssätt kring dokumentation? En dokumentationsvägg på förskolan är lika mycket en del av det offentliga rummet som att lägga ut något på internet. Även om delningstakten inte är lika hög så finns ändå möjligheten/risken att någon fotograferar av något och delar det vidare.

Vi vuxna oftast väldigt obekväma inför foton och inspelningar av oss själva. Tänk dig att komma till jobbet varje dag och se dig själv på bild på väggen utan att först ha blivit tillfrågad alternativt ha fått vara med och välja vilken bild som ska offentliggöras. Kanske Webbstjärnans material för etiska samtal med elever i skolan kan vara en bra utgångspunkt för etiska samtal kring bruket av och barns delaktighet i våra dokumentationer i förskolan?

/Martina L

Share This:

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

Vi kan aldrig veta vad ett barn tänker, men vi kan försöka förstå vad barnet är upptaget med just nu genom att se på det barnen tittar på. Förr tittade vi inom förskolan på själva barnen, jaget och den egna personlighetsutvecklingen var i centrum. Idag är det genom att rikta blicken och kameran på det barnet har framför sig som vi kan få syn på vad barnen är i färd med att upptäcka och undersöka. 
Igår umgicks jag med Johannes, ni vet han som jag bar stegen med i det här blogginlägget. Han har hunnit bli 3 1/2 år nu och han ville visa mig någonting. ”Kom”, sa han, och så följde jag med honom till husgrunden på mina föräldrars hus, huset som jag bodde i tills jag var 20 år. Huset som jag tillbringat alla mina 44 somrar i, i varierande utsträckning. När vi kom fram till huset visade han mig att det satt fast små små fina stenar i grunden. Vi tittade nära och upptäckte att de hade olika färg. En del blänkte. En del var vassa. Vi kände efter om några gick att peta loss.
Just i stunden försökte jag se det Johannes gjorde mig uppmärksam på, men senare på kvällen hände något. När jag tittade på bilderna som jag tagit insåg jag att precis den fascinationen av de små stenarna som Johannes gav uttryck för hade jag själv för samma stenar när jag var barn. Men på väldigt väldigt många år har jag inte sett dem. Jag vet inte när det hände, när jag slutade se. Men en sak vet jag. Jag vet att barn kan äga förmågor som vi vuxna sedan länge har tappat, t ex förmågan att se och fascineras över detaljer i vår omvärld. Det är den vetskapen som får mig att tjata om att vi ska se barn som likvärdiga oss vuxna. Det är den som får mig att jobba för att barnens perspektiv ska betraktas som tillräckligt intressanta och viktiga för oss att utgå ifrån i förskola och skola.

/Martina L

Share This:

ÄR INFLYTANDE NÅGOT MAN HAR ELLER FÅR?

ÄR INFLYTANDE NÅGOT MAN HAR ELLER FÅR?

I år är det 22 år sedan jag påbörjade min förskollärarutbildning vid Lärarhögskolan i Stockholm (Solna), en utbildning som lämnade många avtryck i mig. Ett av de starkaste avtrycken lämnade föreläsaren Gunilla Dahlberg när hon pratade om förskolan som en av barnens ”arenor”. Det var ett annat sätt att prata om förskolan än vad jag var van sedan tidigare och den synen på förskolan bär jag fortfarande med mig. På alla andra platser i samhället måste barnen dela på utrymmet med andra grupper, men platsen förskolan är barnens. Utifrån det perspektivet ter det sig väldigt märklig när vi som arbetar i förskolan pratar om ”inflytande” som något vi ger barnen. Något vi delar ut i lagom portion, på vuxnas villkor. Hur kan vi som har till uppdrag att främja barnens perspektiv i samhället låta det vara så på barnens egen arena? 
Ibland hör jag pedagoger i förskolan prata om barns inflytande ungefär som om det är en hemlig låda man bär in på avdelningen ibland. ”Jo, förstår ni, vi har den här gulstenen som barnen får turas om att hålla i. Barnet som håller i stenen får berätta något…Så jobbar vi med barnens inflytande.” Eller ”på fredagar är det barnen som får välja…” Jag, som i vanliga fall är en stark förespråkare av förskolans läroplan, undrar ändå om det är läroplanen som fått oss att tänka så märkliga tankar om barns inflytande? Som något som inte finns förrän vi plockar in den hemliga lådan. ”Här kommer jag med kapitel 2.3. Få se vad vi har för spännande i lådan idag.”
Nu vill jag att vi prövar att vända på steken för att se vad som händer med synen på oss själva och på innehållet i vår verksamhet på förskolan. Vi leker med tanken att förskolan verkligen är barnens arena. Inte bara något vi säger att den är… Från första steget barnet tar på förskolan äger barnet i så fall rätten till sitt liv och sin tid till 100%.  När vi vuxna går in och försöker reglera den här rätten…oavsett om avsikterna är goda…då tar vi något från barnen. Vi tar ifrån dem makten över sitt liv och sin tid, sitt inflytande. Så istället för att fråga varandra. ”Hur ger ni barnen inflytande på er förskola?” Pröva att istället fråga: ”När tar ni ifrån barnen sitt inflytande på förskolan och vad är syftet med att ni gör det?”.
/Martina L

Share This:

FRÅN BLÅBÄRSSKOGEN I SVERIGE TILL VULKANERNA PÅ ISLAND – eTWINNING DEL 4

FRÅN BLÅBÄRSSKOGEN I SVERIGE TILL VULKANERNA PÅ ISLAND – eTWINNING DEL 4

Ni som följt min blogg ett tag vet att vi har haft ett eTwinning-projekt på gång i vårt förskoleområde. Huvudsyftena var att utveckla hur IKT-verktygen integrerades i verksamheten. Dessutom hade arbetslaget identifierat att de behövde utveckla hur man arbetade med att synliggöra kulturell mångfald. När man gjorde sitt första försök med att starta upp ett eTwinningprojekt var det matematik som var fokusområde. Det försöket kom inte så långt i o med att den ansvariga pedagogen på Island inte svarade på kontakten. En liten parentes till detta är att barnen på vår förskola blev mycket oroade över att hon inte hörde av sig: ”Ni måste åka dit och kolla så att hon inte har dött”, sa de till pedagogerna.

I alla fall gjordes ett nytt försök, den här gången med en annan förskola på Island och med naturvetenskap och teknik som fokusområde. I hela vårt förskoleområde hade vi frågan ”Vad finns under våra fötter?” som gemensam utgångspunkt. I Böle hittades mest mossor, svampar och blåbär. Vi fick in massor av intressanta saker, svar och bilder från barnen som vi tänkte skulle kunna leda till ett arbete om mossor och svampar. Detta uppehöll man sig ett tag kring.

Men så fort första bilderna och svaren från Island droppade in via eTwinningsajten bytte projektet spår helt. Barnen på Island berättade att det fanns lavastenar och barnen på vår förskola tyckte sig se en vulkan på en av bilderna (en jordhög intill ett hus). Intresset för detta blev större än vi kunna tro, med tanke på att våra barn inte hade några egna konkreta erfarenheter utan ”bara” hade de isländska barnens bilder och ord att gå på. Pedagogerna har konkret fått uppleva hur mycket energi barnen bidrar med i ett projekt när man lyckas hitta vad som är angeläget för dem. 

Utvecklingsområdena utifrån läroplanen skulle vara naturvetenskap och teknik. Om det handlar om mossor och svampar eller om vulkaner spelar mindre roll. Huvudsaken är att det är barnens nyfikenhet och intresse som är det som driver projektet framåt. Och vad beträffar barnen på Island så blev de mest nyfikna på blåbär och myror, för det finns det tydligen inte hos dem har vi lärt oss…


Igår var det ett reportage om eTwinningprojektet i vår lokaltidning. Jag är så stolt över vad dessa pedagoger har åstadkommit. De har utvecklat många delar av sin verksamhet, via det här projektet tillsammans med barnen. Igår arbetade jag min sista dag i Infjärdens förskoleområde. Nu väntar nya utmaningar på mig i västra Göteborgs förskolor. Hoppas ni följer med mig dit.

/Martina L

Share This: