Browsed by
Kategori: Förskola o skola

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

Juni. En månad präglad av avslut, men också av förberedelse och upptakt. Inom utbildningsväsendet följer ett arbetsår inte kalenderåret, d v s att det nya året startar i januari. Verksamheten startar i augusti, men förberedelserna startar ofta redan i juni. När utvärderingarna av det gångna året är klara vet man vad verksamheten kommer att behöva fokusera på att utveckla under kommande arbetsår. Att utveckla verksamheten innebär att man som pedagog kommer behöva lära sig mer samt utveckla sina arbetsprocesser inom givet område, oavsett vad man får för barngrupp. Det är en utmaning för många att hålla fokus på verksamhetens utveckling även när barnen är på plats. För de flesta verksamheter innebär ett nytt arbetsår även nya barn i gruppen och som pedagog vill man naturligtvis göra allt man kan för att ”få ihop gruppen” och då är det lätt hänt att man frikopplar både lärandet och barnen från det som är värdegrundens själva poäng. Det finns idag en uppsjö av metodmaterial som lockar pedagoger till tunnelseende. Men det finns inget quick fix när det gäller värdegrund och det går inte heller att lära barnen om värdegrund utan att man som pedagog själv gör sig till en del av gruppen man ska försöka få ihop.

Värdegrundsarbete sker överallt och hela tiden, skriver Skolverket på sin hemsida. Läser man vidare framgår det direkt att värdegrundsarbete inte främst handlar om hur barnen ska förhålla sig till varandra, utan om hur vi ska förhålla oss till barnen. Värdegrundsarbete handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Barn och elever lär sig om demokrati och mänskliga rättigheter genom att ha inflytande över sin situation. När barn och elever hindras att ha inflytande över sin situation p g a sin ålder sker diskriminering. Som pedagog har man ansvar för att se till att barn och elever får utrymme att vara med och besluta om sin situation, tillsammans med andra (både vuxna och barn). Redan från första dagen man är tillsammans behöver alla få möjlighet att ingå i sammanhang där man förhandlar fram regler och rutiner för samvaron.

Värdegrunden omfattar:

  • människolivets okränkbarhet
  • individens frihet och integritet
  • alla människors lika värde
  • jämställdhet mellan könen
  • solidaritet mellan människor

(Källa: Skolverket)

När vi på förhand exempelvis bestämmer hur barns födelsedagar ska firas, var barnen ska sitta, hur och när värdegrundsarbete ska ske är vi inne och naggar värdegrunden i kanten. Skillnaden mellan att ta ansvar respektive utöva makt är hårfin och behöver diskuteras. Pedagoger har exempelvis rätt att fatta beslut om firande av födelsedagar ska ske eller ej. OM man däremot beslutar att födelsedagar ska firas har barn och elever rätt att såväl vara med och besluta om hur firandet ska ske samt ha inflytande över själva genomförandet. Och med risk för att trampa på en och annan öm tå vill jag ändå lyfta att jag genom åren sett och hört säkert hundratals pedagoger ödsla (och då menar jag verkligen ÖDSLA) reflektions- och planeringstid till att tillverka födelsedagskort för att i nästa andetag klaga på att man inte har tillräckligt med tid till systematiskt kvalitetsarbete. Vad står det för? Och varför är det inte självklart att barn och elever ska involveras i firandet av födelsedagar? Är inte det det optimala tillfället för värdegrundsarbete?

I mitt arbete möter jag förskolor där man arbetar med att öka pedagogernas kunnande och medvetenhet kring demokrati samt hur man praktiserar demokrati tillsammans med barnen. Efterfrågan på särskilt metodmaterial minskar när man inser att det viktigaste arbetet med värdegrunden sker i pedagogens möte med barnet. Barn och elever speglar sig i de vuxna de möter.  Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/16).  Till genuint värdegrundsarbete behövs därför inget metodmaterial. Viktigaste investeringen är istället att satsa på modiga pedagoger som vågar möta barn och elever i ögonhöjd genom att bjuda in dem i vardagligt beslutsfattande om hur man ska ha det när man är tillsammans om dagarna.

/Martina L

Share This:

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

För några år sedan arbetade jag på en förskola där vi åt luncherna i skolans matsal. Dagligen möttes barnen från förskolan och förskoleklassen i matkön och vid ett tillfälle passade jag på att sätta mig och äta vid samma bord som förskoleklasspedagogen. ”Ni måste dricka ett glas mjölk till maten innan ni får ta vatten”, sa hon med uppmanande stämma till barnen vid bordet. ”Jaha”, sa jag. ”Våra barn får välja själv vad de tycker passar bäst till maten.” Pedagogen såg snarare ut som ett utropstecken än som ett frågetecken i ansiktet när hon tittade på mig, sedan mumlade hon något om att det är viktigt att barnen får i sig mjölk.

I det här läget skulle man kunna diskutera mjölkens vara eller inte vara i våra dagliga dricksglas, men det är inte dit jag vill komma med mitt exempel. Istället vill jag att vi stannar upp och funderar över vad som händer med barnen i övergången mellan förskoleavdelningar eller mellan förskola och skola om pedagogerna tar ifrån dem rättigheter, möjligheter och förtroenden som de haft i lägre åldrar. I vår förskola fick de barn som ville ta körkort för limpistol fr o m att de började på 3-5 årsavdelningen. När de kom till förskoleklass och fritids låg limpistolerna gömda där bara pedagogerna kunde få tag på dem. Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?

Jag har förmånen att känna skickliga förskoleklassutvecklaren Annika Andréasson. I hennes klassrum användes aldrig Bornholmsmodellen. Där utvecklades barnens språk genom deras lekar och pedagogernas medvetna användande av dem som meningsskapande sammanhang för lärande. Ändå klarade alla hennes elever de centralt reglerade screeningarna, baserade på just Bornholmsmetoden. Nästan varje vecka får jag höra berättelser från förtvivlade föräldrar vars barn inte tycker det är roligt i skolan. Redan innan jul deras första termin tappade de lusten. De flesta visar eller säger inget, utan gör vad som förväntas av dem. För en del kommer bakslaget senare. Det är ett ödesdigert misslyckande, inte bara för de som tagit emot barnet, utan också för de som skickat iväg det och det gör mig förtvivlad. Vi måste prata mycket mer om övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Vilka pedagogiska erfarenheter har barnen med sig från sitt tidigare sammanhang? Vad har lust och meningsfullhet för betydelse lärandet och vad innebär det att verksamheten i både förskola och skola ska vila på demokratins grund?

Vid ett tillfälle då jag handledde förskoleklasspedagoger hände det magiska. De sänkte plötsligt sina garder och så tittade de på varandra samtidigt som den ena sa: ”Varför går vi egentligen ut på rast samtidigt som skolan? Det passar ju inte alls våra barn att bli avbrutna just då.” Det var förresten samma pedagog som jag träffade vide lunchen. Sådana tillfällen är Halleluja-moments för en pedagogista. All utveckling börjar med ifrågasättandet av sin egen praktik och om det håller i sig så tror jag att hennes elever idag både får limma med limpistol och dricka vatten till lunch…om de vill.

/Martina L

Share This:

BARN OCH ELEVER SOM HUVUDPERSONER I DEN PEDAGOGISKA VERKSAMHETEN

BARN OCH ELEVER SOM HUVUDPERSONER I DEN PEDAGOGISKA VERKSAMHETEN

Jag arbetar inom förskolan men befinner mig ofta i gränslandet mellan förskola och skola rent tankemässigt. Därför lyssnar jag gärna på Daniel Barker när han berättar om hur han flippar sitt klassrum, för att ”eleverna ska bli huvudpersoner på lektionerna och inte läraren”… Daniel undervisar gymnasieelever i fysik. Ändå möts våra tankar i just den formuleringen… Det är en kittlande tanke att vi kanske någonstans kan börja bygga ett ”tillsammans” kring hur vi ser på och arbetar kring våra barn som sedan ska bli skolans elever. Jag hade ett samtal med min 16-årige son om detta i förra veckan. Han fick läsa en text jag skrivit till boken ”Mediepedagogik på barnens villkor” som utkommer på Lärarförlaget i början av december. ”Det här med att man får vara så kreativ i förskolan och tänka hur man vill…det blir problem när man kommer till skolan. Där finns ingen plats alls för sådant. Där vill lärarna att vi tänker lika…” Jag blir så stolt över att han kan uttrycka sig på det viset. Jag blir bestört över hans självupplevda berättelse. Men jag blir också taggad, taggad till tusen för att göra allt jag kan för att inga fler elever ska behöva uppleva samma sak.

Men det finns saker som förbryllar mig även när det gäller förskolan. Hela hösten har jag i olika förskoleforum på sociala medier sett pedagoger ställa frågor som: Vi ska ha tema höst – har ni några tips och idéer på vad vi kan hitta på med barnen? Vi ska jobba med Barbapapa – vad kan man göra av det? Ännu mer förbryllad blir jag när några faktiskt svarar med just ”tips och idéer”…Att delakulturen växer och frodas tycker jag är underbart, men vart tog barnen vägen? Den egna barngruppens nyfikenhet, intresse, tidigare kunskaper och erfarenheter, frågor och undersökande – där finns svaret på frågorna. De svaren kan man inte få någon annanstans än att rikta blicken inåt, genom att vara nyfiken och lyssnade på sin egen barngrupp.  Låt oss aldrig tappa den utgångspunkten för vårt förskolepedagogiska arbete. Annars riskerar vi att även barnen i förskolan börjar uppleva att de måste tänka och göra lika och blir bifigurer i en pedagogisk verksamhet som styrs och bestäms av pedagogernas val…

/Martina L

PS. Däremot går det alldeles utmärkt att ta hjälp utifrån när man vill komma på ingångar för det fortsatta undersökandet, fördjupningen i barnens frågor. I den fasen blir det oftast bara bättre ju fler man bjuder in i reflektionen och tänkandet. I våra förskolor använder vi oss av ett ramverk för våra reflektioner där man kan säga att observationen av vilka frågor barnen ställer sig i sitt undersökande föregår själva reflektionen. Att be kollegor om hjälp att tänka vidare kommer i steg två. Där blir det också tydligt att sociala medier kan fungera som ett utvidgat kollegium. DS.

Share This:

TRÖTT PÅ EN DIKOTOMISERAD SKOLDEBATT

TRÖTT PÅ EN DIKOTOMISERAD SKOLDEBATT

Sedan PISA-resultaten presenterades för några veckor sedan så har skolfrågan dominerat den politiska debatten. Olika debattörer med mer eller mindre relevant bakgrund och motiv konkurrerar med såväl regionala som nationella skolpolitiker om utrymmet i media. Eftersom jag brinner för utbildningsfrågor så borde jag tycka detta är toppen. Äntligen! Men så är det inte. Jag blir besviken och frustrerad över allt detta tyckande som inte för skolans utveckling framåt. Jag blir besviken och frustrerad över att skolfrågan används för att vinna poäng, sälja böcker och slå varandra i skallen. Jag blir också besviken och frustrerad över den dikotomisering som debatten leder till.

När skolans bästa diskuteras i media så är det nästan alltid utifrån ett antingen/eller-perspektiv, s k katederundervisning ställs mot ett abdikerat ledarskap där eleverna regerar. Med ett sådant sätt att angripa skolfrågan kommer vi aldrig lyckas få någonting att hända. Jag skrev i november ett blogginlägg om pedagogiskt ledarskap i en förskolekontext, eftersom det är den pedagogiska myllan jag oftast befinner mig i. Som jag ser det så är förskolan på väg att lyckas hantera det komplexa pedagogiska uppdraget på ett sätt som skolan skulle behöva lära sig av. Därför vill jag uppmuntra även ”skolfolk” att läsa mitt inlägg:

Jag pratar i flera sammanhang om pedagogens roll på förskolan i termer av att man äger ett pedagogiskt ledarskap och att man själv väljer vad man gör av det. Inte så sällan ser jag pedagogen rygga tillbaka lite. Ledarskap? Det är väl chefens jobb? Eller?

Sedan jag började arbeta med att utbilda blivande och varande förskollärare i universitets och Skolverkets regi så har det blivit allt mer tydligt för mig att vilka förutsättningar som skapas för lärande kopplat till läroplanen beror på i vilken utsträckning pedagogerna på avdelningen axlat sitt ledarskap.
Jag läser just nu Arne Malténs bok ”Pedagogiskt ledarskap” (Studentlitteratur, 2000). Den belyser ledarskapet på ett sätt som identifierar en chefs ledarskap. Mycket av det han skriver ser jag även går att applicera på pedagogens roll i en förskolegrupp.
Att utöva ledarskap innebär, enligt Maltén, att man bedriver en påverkansprocess i syfte att få andra människor, indivier eller grupper att agera i riktning mot uppställda mål. Definitionen betonar inte bara måluppfyllelse utan även samspelet med andra människor.
”Ledaren har att intressera sig för uppgiften, men även för relationen till medarbetarna. Ledarskapet förutsätter såväl gruppdynamiska som problemlösande färdigheter. Ledaren kan uppnå resultat, men endast tillsammans med och genom andra människor. /—/ Ett gott ledarskap förmår att skapa mening med arbetet, står för utformningen av målen och strategierna samt förmedlar dessa till medarbetarna. Organisationen är dess människor.” (s 8 o 15)
Jag ser flera paralleller till arbetet inom en förskolegrupp och jag gillar bilden av barnen som pedagogens medarbetare.
Att vara ledare på förskolan är inte detsamma som att man bestämmer allt. Däremot innebär det att man ser till att saker händer, att barnen börjar agera. Det räcker ofta med att man ställer fram ett
material så börjar barnen agera och när barnen börjar agera börjar de också interagera – samspela – med tingen och människorna. Interagerandet är det som är essensen i lärandet. Börjar man tänka i de banorna så klarnar också bilden av det pedagogiska ledarskapet som varje pedagog har. De flesta barn interagerar utan någon vuxens inblandning. Men genom vår påverkan så får vi barnen att agera i riktning mot uppställda mål. Med den vetskapen kan man analysera sin egen förskolas miljö. Med och om vad inbjuder den barnen till att interagera? Med och om vad inbjuder den inte barnen till att interagera? Vad behöver vi lägga till? Vad behöver vi ta bort?
Genom att observera och lyssna till barnens interaktion får vi reda på vad det är som skapar mening för barnen och på vis får vi också reda på vägar vidare för det fortsatta arbetet. Processen blir en växelverkan mellan vuxnas barnperspektiv, d v s vad de vuxna antar kommer att locka barnen till att agera i riktning mot målen, och barnens egna perspektiv, d v s hur barnen själva väljer att agera och interagera. I denna växelverkan föds den utforskande processen, där jag som pedagog gör antaganden som jag sedan undersöker genom att observera och lyssna på barnen. En ledare, d v s pedagog, som intresserar sig för uppgiften blir därmed en förskoleverksamhets viktigaste faktor för utveckling.

Som pedagog i förskola och skola måste vi klara av att sätta upp mål för vårt pedagogiska arbete. Vi måste klara av att kritiskt granska vår undervisning och vi måste klara av att både förverkliga kunskapsuppdrag och demokratiuppdrag. Dessa två hänger ihop. Det är inte antingen eller.

Slutligen skulle jag vänligt men bestämt vilja uppmana alla som debatterar skolans utveckling med andra motiv än att skolan verkligen ska utvecklas att tiga. Det brus dessa skapar hindrar de som verkligen vill tänka tillsammans för att utveckla svensk skola till världens bästa skola från att få plats och höras i debatten.

 
/Martina L

Share This:

TEMA – ETT VERKTYG FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

TEMA – ETT VERKTYG FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

De dagar då jag får möta barn och dokumentationer av pedagogernas arbete med barnen känner jag livet i mig 🙂 Det är där jag hämtar näring och inspiration till stora delar av mitt övriga arbete. I mitt förskoleområde finns det tio avdelningar. Några av dessa träffar jag regelbundet för att tänka tillsammans med dem om arbetet med barnen.

I fredags var jag på en av våra avdelningar för att tillsammans med pedagogerna gå igenom temadokumentationen. Man tyckte att man hade kört fast. Då kommer jag och tillför ett utifrånperspektiv och försöker se helheten – Vad var det tänkt att detta skulle handla om från början? Hur gör ni det meningsfullt för barnen? Vilket kunnande uttrycker barnen redan nu? Vilka hypoteser uttrycker barnen? Hur utmanar ni detta på ett undersökningsbart sätt? Detta är en rad av de frågor vi samtalar om, utifrån dokumentationerna.

Ett temarbete är avsett för att göra lärandet sammanhängande och kan därför aldrig avgränsas till att handla om bara ett av läroplanens målområden. Hela Piteå kommun utvecklar under tre år framåt sitt arbete med och för hållbar utveckling. Inom ramen för hållbar utveckling ryms alla förskolans läroplansmål, och hållbar utveckling kommer i Infjärden att genomsyra det systematiska kvalitetsarbetet i både förskola och skola. På sikt handlar det om att nå ett hållbart socialt, ekologiskt och ekonomiskt förhållningssätt hos både vuxna och barn.

 
 
Den här bilden, hämtad från  http://www.programkontoret.se/sv/Program-och-stipendier/Program-A—O/Den-Globala-Skolan/ ger en bra översikt över allt som ryms inom begreppet ”hållbar utveckling” och vi använder den regelbundet för att få syn på vilka delar vi får in ofta, sällan eller aldrig.
 


Arbetet tillsammans med barnen för hållbar utveckling är redan igång på flera av våra avdelningar. Arbetslaget som jag besökte i fredags har valt att ta maskar och deras liv som utgångspunkt för att väcka intressen och ge barnen erfarenheter som sätter igång tankar och lärandeprocesser. I fredags gick vi igenom dokumentationen från höstens arbete. Vi valde att gå vidare med tre spår:

1. Några barn försöker se masken på nära håll, för att ta reda på om den har ögon och mun precis som vi. Därför har vi skaffat ett usb-mikroskop. Nu kommer barnen kunna studera maskarna uppförstorat på datorskärmen.

2. Några barn har noterat att masken kan bli längre ibland och kortare ibland. Därför ska barnen själva få undersöka hur man kan göra sig längre och kortare, genom egen rörelse och genom att närstudera maskarna.

3. Några barn är rädda för maskarna. Därför kommer barnen få fundera över om de tror att maskarna är rädda för något.

/Martina L

Share This:

KUNSKAPER OCH VÄRDEN, VÄRDEN OCH KUNSKAPER

KUNSKAPER OCH VÄRDEN, VÄRDEN OCH KUNSKAPER

Sommartid är semestertid för de flesta av oss. En tid då vi får möjlighet till återhämtning o vila och mer tid tillsammans med sin familj. Mer tid att få göra som man vill.
Med tre ganska stora barn i huset blir konkurrensen mellan individens rättigheter och de familjära plikterna väldigt påtaglig. Jag vill inte påstå att det bara är barnen som står för detta. Det är lika mycket jag själva som vill kunna utnyttja min lediga tid till det jag vill. Idag när jag vaknade hann jag tänka: ”Vad vill jag göra idag?”. Men innan idéerna började komma tog jag fast min tanke och gjorde om den till: ”Härligt med en dag till tillsammans. Få se vad vi gör av den.”
 
Idag tenderar kunskapsdebatten, med sin individfokusering, att få ta ett utrymme som inte ger så mycket plats över åt andra delar av vårt uppdrag.
Vi som arbetar i förskola och skola måste värna vårt demokratiska uppdrag. Den utgör en betydande del av vår gemensamma värdegrund.
Att få uppleva glädjen och välbefinnandet i:
att inte värna sina individuella rättigheter främst för sitt eget bästa,
att få var med och påverka för att utveckla ett större sammanhang än sitt eget liv,
att inse att någon annans aspekt eller idé faktiskt var viktigare eller bättre än min så därför gjorde det inget att jag inte fick min vilja igenom,
att tillsammans kan vi göra livet bättre för fler än oss själva,
 
det är kunskap för livet, kunskap som lyfter ett samhälle och inte enbart den enskilde.
 
Vi som arbetar i förskola och skola får aldrig glömma att just förskolan och skolan är barnets/elevens plats i samhället. Det vi lägger till familjens uppdrag är inte bara mer och ny kunskap utan också samhällsperspektivet. Jag sitter just och fördjupar mig i Skollagen igen, inför höstens föreläsningar. I lagens första kapitel, fjärde paragrafen, står det:
 
Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden.
 
Låt oss hjälpa åt att se till att dessa två inte utesluter varandra, utan kan fungera sida vid sida.
 
 
Läs gärna boken ”Förskolans och skolans värdegrund och uppdrag” ´som finns att ladda ner eller beställa på Skolverkets hemsida.
 
/Martina L
 


Share This:

FÖRSKOLA + SKOLA = SANT

FÖRSKOLA + SKOLA = SANT

Vi befinner oss mitt i Almedalsveckan 2013. Jag är inte på plats men följer det som sker där via massmedia, Twitter och enstaka bloggar. Det är valår i år, vilket alltid ger lite extra skärpa hos såväl politiker som journalister. I utbildnings-Sverige har en ”gräsrotsrörelse” kallad Skolvåren börjat sätta de akademiska systemet i gungning. Tack vare stöd från människor som vill se en förändring finns Skolvåren med på årets Almedalsvecka.

Även jag känner mig som en skolvårare och under juni månad publicerades min bloggtext om kunskapssyn på Skolvårens hemsida. Min förhoppning är att man i framtidens skola ska vara genuint nyfiken på och utgå ifrån de kunskaper och erfarenheter som barnen har med sig från sina år i förskolan. Först då får förskolan den status i utbildningssystemet som den förtjänar. Om du känner till något sammanhang där detta fungerar väl redan idag, så får du gärna tipsa mig om det.
/Martina L

Share This: