Browsed by
Kategori: Lyssnande pedagogik

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

Jag har tillbringat fem dagar i ett nytt förskolesammanhang och verkligen blivit genuint utmanad i min syn på barns inflytande. Att jag verkligen måste tänka flera vändor till kring min syn på barns rättigheter är uppenbart. Det jag nu också funderar över är vad stor variation i förhållningssätt kring barns inflytande får för konsekvenser; dels för en likvärdig förskola och skola i stort, dels för de barn som får erfara denna stora variation. Vilket barn blir man i respektive miljö och hur blir det när dessa barn möts och ska fungera tillsammans i andra sammanhang?

Spelar det någon roll om man får äta hur många smörgåsar man vill till mellanmål eller om man bara får äta en mjuk och en hård beslutat av de vuxna? Handlar inflytande om att jag själv måste smöra min egen macka, den macka pedagogen begränsat mig till att välja, eller eller handlar inflytande om att jag kan få välja att just då avstå ifrån att lära mig smöra den macka jag själv valt?

Min erfarenhet är att vi skapar vårt interna system av normer och gränser inom vårt lilla förskole- resp skolsystem; normer och gränser som egentligen handlar mer om att fungera i just den miljön än i samhället i stort. Risken för att vi skapar små subvärldar baserade på våra egna värderingar är oerhört stor om vi inte klarar av att distansera oss och reflektera över oss själva.

Finns det gränser för barns inflytande och för vems skull sätter vi i så fall dessa gränser? Kan det vara så att den institutionaliserade barndomen begränsar barns inflytande snarare än säkerställer det?

Läs den här länken ur Pedagogiska magasinet och diskutera, diskutera, diskutera. Och håll denna diskussion levande! Den måste upp på bordet så ofta det bara går och i relation till allt som sker i vår verksamhet hela dagen, inte minst rutinsituationer.

/Martina L

Share This:

LEKTIONER – FÖRVIRRANDE BEGREPP

LEKTIONER – FÖRVIRRANDE BEGREPP

Jag arbetar som bekant bland annat med att administrera Lektionsbanken för förskolan och förskoleklassen. Det ledde till att jag fick en förfrågan om att föreläsa vid förskolans rikskonferenser i Stockholm, Göteborg och Malmö under november 2014 (och i Umeå den 10 mars 2015. Anmälan görs här.). Rubriken jag fick var ”Lektioner i förskolan – tankemässig återvändsgränd eller förskolepedagogisk möjlighet?”. Jag kan inte släppa på hela innehållet än eftersom alla konferenser ännu inte är genomförda. Men både Linda Linder och Erika Kyrk Seger har bloggat om min föreläsning.
Förra fredagen föreläste jag i ett mindre sammanhang under samma rubrik. 
Efteråt kom en åhörare fram till mig och sa: 
”När jag läste rubriken tänkte jag vad: Vad skönt att jag snart ska gå i pension. Men nu när jag har lyssnat på dig önskar jag att jag hade fler år kvar i yrket.”
Begreppet lektion i förskolan är problematiskt om vi utgår från att man menar den typen av lektioner i skolan som vi alla har erfarenhet av. Därför vill jag istället fokusera på begreppet undervisning och vad som är kärnan i den förskolepedagogiska undervisningen. 

Helt avgörande är att pedagogen axlar sitt pedagogiska ledarskap och använder det till att göra barnen till meddesigners av undervisningen. Det är där jag anser att allting börjar och dessa två delar går inte att skilja åt…

Ur tidningen ”Förskolan” nr 1/2015
/Martina L

Share This:

TRÖTT PÅ EN DIKOTOMISERAD SKOLDEBATT

TRÖTT PÅ EN DIKOTOMISERAD SKOLDEBATT

Sedan PISA-resultaten presenterades för några veckor sedan så har skolfrågan dominerat den politiska debatten. Olika debattörer med mer eller mindre relevant bakgrund och motiv konkurrerar med såväl regionala som nationella skolpolitiker om utrymmet i media. Eftersom jag brinner för utbildningsfrågor så borde jag tycka detta är toppen. Äntligen! Men så är det inte. Jag blir besviken och frustrerad över allt detta tyckande som inte för skolans utveckling framåt. Jag blir besviken och frustrerad över att skolfrågan används för att vinna poäng, sälja böcker och slå varandra i skallen. Jag blir också besviken och frustrerad över den dikotomisering som debatten leder till.

När skolans bästa diskuteras i media så är det nästan alltid utifrån ett antingen/eller-perspektiv, s k katederundervisning ställs mot ett abdikerat ledarskap där eleverna regerar. Med ett sådant sätt att angripa skolfrågan kommer vi aldrig lyckas få någonting att hända. Jag skrev i november ett blogginlägg om pedagogiskt ledarskap i en förskolekontext, eftersom det är den pedagogiska myllan jag oftast befinner mig i. Som jag ser det så är förskolan på väg att lyckas hantera det komplexa pedagogiska uppdraget på ett sätt som skolan skulle behöva lära sig av. Därför vill jag uppmuntra även ”skolfolk” att läsa mitt inlägg:

Jag pratar i flera sammanhang om pedagogens roll på förskolan i termer av att man äger ett pedagogiskt ledarskap och att man själv väljer vad man gör av det. Inte så sällan ser jag pedagogen rygga tillbaka lite. Ledarskap? Det är väl chefens jobb? Eller?

Sedan jag började arbeta med att utbilda blivande och varande förskollärare i universitets och Skolverkets regi så har det blivit allt mer tydligt för mig att vilka förutsättningar som skapas för lärande kopplat till läroplanen beror på i vilken utsträckning pedagogerna på avdelningen axlat sitt ledarskap.
Jag läser just nu Arne Malténs bok ”Pedagogiskt ledarskap” (Studentlitteratur, 2000). Den belyser ledarskapet på ett sätt som identifierar en chefs ledarskap. Mycket av det han skriver ser jag även går att applicera på pedagogens roll i en förskolegrupp.
Att utöva ledarskap innebär, enligt Maltén, att man bedriver en påverkansprocess i syfte att få andra människor, indivier eller grupper att agera i riktning mot uppställda mål. Definitionen betonar inte bara måluppfyllelse utan även samspelet med andra människor.
”Ledaren har att intressera sig för uppgiften, men även för relationen till medarbetarna. Ledarskapet förutsätter såväl gruppdynamiska som problemlösande färdigheter. Ledaren kan uppnå resultat, men endast tillsammans med och genom andra människor. /—/ Ett gott ledarskap förmår att skapa mening med arbetet, står för utformningen av målen och strategierna samt förmedlar dessa till medarbetarna. Organisationen är dess människor.” (s 8 o 15)
Jag ser flera paralleller till arbetet inom en förskolegrupp och jag gillar bilden av barnen som pedagogens medarbetare.
Att vara ledare på förskolan är inte detsamma som att man bestämmer allt. Däremot innebär det att man ser till att saker händer, att barnen börjar agera. Det räcker ofta med att man ställer fram ett
material så börjar barnen agera och när barnen börjar agera börjar de också interagera – samspela – med tingen och människorna. Interagerandet är det som är essensen i lärandet. Börjar man tänka i de banorna så klarnar också bilden av det pedagogiska ledarskapet som varje pedagog har. De flesta barn interagerar utan någon vuxens inblandning. Men genom vår påverkan så får vi barnen att agera i riktning mot uppställda mål. Med den vetskapen kan man analysera sin egen förskolas miljö. Med och om vad inbjuder den barnen till att interagera? Med och om vad inbjuder den inte barnen till att interagera? Vad behöver vi lägga till? Vad behöver vi ta bort?
Genom att observera och lyssna till barnens interaktion får vi reda på vad det är som skapar mening för barnen och på vis får vi också reda på vägar vidare för det fortsatta arbetet. Processen blir en växelverkan mellan vuxnas barnperspektiv, d v s vad de vuxna antar kommer att locka barnen till att agera i riktning mot målen, och barnens egna perspektiv, d v s hur barnen själva väljer att agera och interagera. I denna växelverkan föds den utforskande processen, där jag som pedagog gör antaganden som jag sedan undersöker genom att observera och lyssna på barnen. En ledare, d v s pedagog, som intresserar sig för uppgiften blir därmed en förskoleverksamhets viktigaste faktor för utveckling.

Som pedagog i förskola och skola måste vi klara av att sätta upp mål för vårt pedagogiska arbete. Vi måste klara av att kritiskt granska vår undervisning och vi måste klara av att både förverkliga kunskapsuppdrag och demokratiuppdrag. Dessa två hänger ihop. Det är inte antingen eller.

Slutligen skulle jag vänligt men bestämt vilja uppmana alla som debatterar skolans utveckling med andra motiv än att skolan verkligen ska utvecklas att tiga. Det brus dessa skapar hindrar de som verkligen vill tänka tillsammans för att utveckla svensk skola till världens bästa skola från att få plats och höras i debatten.

 
/Martina L

Share This:

PEDAGOGISKT LEDARSKAP PÅ FÖRSKOLAN

PEDAGOGISKT LEDARSKAP PÅ FÖRSKOLAN

Jag pratar i flera sammanhang om pedagogens roll på förskolan i termer av att man äger ett pedagogiskt ledarskap och att man själv väljer vad man gör av det. Inte så sällan ser jag pedagogen rygga tillbaka lite. Ledarskap? Det är väl chefens jobb? Eller?
 
Sedan jag började arbeta med att utbilda blivande och varande förskollärare i universitets och Skolverkets regi så har det blivit allt mer tydligt för mig att vilka förutsättningar som skapas för lärande kopplat till läroplanen beror på i vilken utsträckning pedagogerna på avdelningen axlat sitt ledarskap.
 
Jag läser just nu Arne Malténs bok ”Pedagogiskt ledarskap” (Studentlitteratur, 2000). Den belyser ledarskapet på ett sätt som identifierar en chefs ledarskap. Mycket av det han skriver ser jag även går att applicera på pedagogens roll i en förskolegrupp.
 
Att utöva ledarskap innebär, enligt Maltén, att man bedriver en påverkansprocess i syfte att få andra människor, indivier eller grupper att agera i riktning mot uppställda mål. Definitionen betonar inte bara måluppfyllelse utan även samspelet med andra människor.
 
”Ledaren har att intressera sig för uppgiften, men även för relationen till medarbetarna. Ledarskapet förutsätter såväl gruppdynamiska som problemlösande färdigheter. Ledaren kan uppnå resultat, men endast tillsammans med och genom andra människor. /—/ Ett gott ledarskap förmår att skapa mening med arbetet, står för utformningen av målen och strategierna samt förmedlar dessa till medarbetarna. Organisationen är dess människor.” (s 8 o 15)
 
Jag ser flera paralleller till arbetet inom en förskolegrupp och jag gillar bilden av barnen som pedagogens medarbetare.
Att vara ledare på förskolan är inte detsamma som att man bestämmer allt. Däremot innebär det att man ser till att saker händer, att barnen börjar agera. Det räcker ofta med att man ställer fram ett
material så börjar barnen agera och när barnen börjar agera börjar de också interagera – samspela – med tingen och människorna. Interagerandet är det som är essensen i lärandet. Börjar man tänka i de banorna så klarnar också bilden av det pedagogiska ledarskapet som varje pedagog har. De flesta barn interagerar utan någon vuxens inblandning. Men genom vår påverkan så får vi barnen att agera i riktning mot uppställda mål. Med den vetskapen kan man analysera sin egen förskolas miljö. Med och om vad inbjuder den barnen till att interagera? Med och om vad inbjuder den inte barnen till att interagera? Vad behöver vi lägga till? Vad behöver vi ta bort?
 
Genom att observera och lyssna till barnens interaktion får vi reda på vad det är som skapar mening för barnen och på vis får vi också reda på vägar vidare för det fortsatta arbetet. Processen blir en växelverkan mellan vuxnas barnperspektiv, d v s vad de vuxna antar kommer att  locka barnen till att agera i riktning mot målen, och barnens egna perspektiv, d v s hur barnen själva väljer att agera och interagera. I denna växelverkan föds den utforskande processen, där jag som pedagog gör antaganden som jag sedan undersöker genom att observera och lyssna på barnen. En ledare, d v s pedagog, som intresserar sig för uppgiften blir därmed en förskoleverksamhets viktigaste faktor för utveckling.
 
/Martina L
 


Share This:

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

”Vi vill att du kommer hit och hjälper oss att tänka kring vårt byggrum. Vi vet inte vad vi behöver lägga till för material för att vi ska kunna arbeta med temat därinne.” Detta önskemål från ett arbetslag är ett ganska vanligt förekommande inslag i min inbox och de hör till mina favoriter. Mitt jobb handlar mycket om att tänka kreativt, ”utanför boxen”, men det handlar också väldigt mycket om att behålla fokus och fråga pedagogerna ”Varför? Vad är syftet?”.

Inför förra veckan hade jag fått exakt ett sådant mail som jag skriver om i inledningen och i torsdags var det dags att besöka dem för några timmars gemensam reflektion kring temat ”Lika-Olika” och deras byggrum. Det är sällan tal om att sitta och reflektera i slutna rum. Idag sker den oftast på stående fot, med fullt av barn runtomkring och dokumentationen i händerna. Så även denna gång. I vår iver att hitta nya vägar och lösningar gick vi direkt in i byggrummet och började spåna, utan att titta på några dokumentationer, utan att fokusera på temat. Det blev en massa spretiga tankar om allt möjligt som man skulle kunna stoppa in i byggrummet, helt ofokuserat. Ingen idé kändes särskilt het och jag började ställa frågan ”Varför?” till mig själv. Stanna upp. Backa bandet. Gå tillbaka till syftet. Där finns svaret.

Vi lämnade byggrummet och tog istället fram dokumentationen från det temaarbete som redan var gjort. Vad är det för likheter och olikheter som barnen redan gett uttryck för att de kan och förstår? Vad är det för likheter och olikheter de redan börjat utforska? Sakta men säkert börjar det utkristallisera sig att ”stor och liten” är en olikhet som barnen ofta uppmärksammar och ger uttryck för att förstå. Utifrån det har pedagogerna försökt ge dem möjlighet att undersöka detta i både lera och bygg. Stor och liten kan vara: lång-kort, högt-lågt, tung-lätt. Det är inom detta område man befunnit sig i sitt utforskande. När vi börjar få syn på detta så klarnar det också vad vi ska tillföra för material i byggrummet. Det ger oss nya tankar och ett nytt seende på materialet, som vi inte tidigare hade. Till att börja med blir det olika material i varierande längder: tygband, gummislangar och papprör i fyra olika längder (1 1/2 m, 1 m, 1/2 m och 1 dm). Vi vill skapa en tydlig variation mellan olika längderna och att samma längd ska finnas i olika material, för att barnen ska kunna leta lika och olika kopplat till längd och inte enbart till material. Som inspiration och vetenskaplig grund för hur vi förstår små barns matematiska undersökande har vi Camilla Björklunds forskning som man kan läsa om i böckerna ”En, två, många” och ”Bland bollar och klossar”.

 
 
 
 
Begreppet ”reflektion” är ett utslitet begrepp och ibland även missförstått. Reflektion skiljer sig från vanligt tänkande och jag brukar använda Tomas Emsheimers (2005) definition för att förklara hur jag använder mig av reflektion över förskolans vardagsarbete. Dels är den påtagligt målinritad (har ett fokus), dels genomförs den med någon form av systematik och struktur och syftet är att distansera sig från gamla tankemönster för att utveckla nya samt söka lösningar på olika frågeställningar. Man ser två olika sätt att förhålla sig till reflektion i mitt exempel ovan och med dessa vill jag synliggöra skillnaden på ofokuserad och fokuserad/målinriktad reflektion.

Vår organisations utvecklingsmodell och systematiska kvalitetsarbete bygger på reflektion. Reflektion över arbetet med barnen, vilka lärandeprocesser som sker och hur man skapar förutsättningar för lärandet att ske är det som gör oss till en förskola i utveckling.  Då är det extremt viktigt att man ger reflektionen struktur, utan att för den skull använda samma mallar för alla, så att den inte sker helt ofokuserat och planlöst. Våra arbetslag utvecklar sina egna mallar för hur de skriver ner sina reflektioner, men alla har samma vetenskapliga grund och ställer sig ungefär samma frågor vid samma faser under ett arbetsår.

/Martina L

Share This:

MISSADE SMASH-LÄGEN

MISSADE SMASH-LÄGEN

En dag började några barn prata om lök vid lunchen. Det var en lökbit i maten som satte igång samtalet. Ett vardagligt samtal kring matbordet, som så många gånger förr. Matbordet har visat sig vara ett bra tillfälle för vardagliga samtal. Pedagogens närvaro, ansikten vända mot varandra och tid; avgörande aspekter för att kunna fånga och skapa förskolepedagogik.

Vi pedagoger gör hela tiden val när det gäller vad vi lyfter och väljer att göra förskolepedagogik av. Många gånger har jag sett vardagliga ”smash-lägen”, liknande det med samtalet om lök, som pedagoger har missat. Ämnen och tankar som barnen är uppfyllda av just där och just då som man kan arbeta vidare kring med läroplansmålen som vägledande. Ämnen och tankar som man kan göra både längre och kortare projekt av. Men pedagogen ser inte, hör inte, för denne är uppfylld av någonting annat. Uppfylld av vaddå? Ja, det kan vara mycket. Kanske av att planera att plantera in saker som man vill att barnen ska intressera sig för. Ett klockrent exempel är när vi i ett arbetslag där jag ingick hade planterat in ”guldpåsen” för att uppmuntra barnen till att våga och vilja berätta för varandra. Guldpåsen var ett stående inslag i samlingen. En dag, innan samlingen, var två barn fullkomligt uppslukade av de A5-kuvert som en förälder skänkt till förskolan. Av dessa kuvert skapade barnen ”sagokuvert”; d v s de tillverkade alla möjliga attribut typ korgar och filtar mm som de fyllde kuverten med. När samlingen började bubblade dessa barn av berättarlust och berättarmod. Energi och inspiration som hade kunnat få smitta av sig till andra och göra berättandet meningsfullt. Men nä, det var inte deras tur idag för ett annat barn satt med guldpåsen fylld med saker hemifrån att berätta om. En av de saker jag ser när jag blickar tillbaka på mina år i förskolan är pedagogen som försöker slå knut på sig själva för att få in så många moment i det vardagliga som möjligt. Samtidigt ser jag pedagogen som missar smash-lägena som barnen ger, bara man verkligen lyssnar på vad de säger och gör.

Kanske du känner igen dig i min berättelse. Kanske du också upptäcker missade smash-lägen nu i efterhand. Vad var det som gjorde att du inte såg, inte hörde? Vi kan aldrig göra gjorda misstag ogjorda. Men genom medveten reflektion så kan vi lära oss av gjorda misstag. Det tycker jag är underbart och befriande. Jag har många många exempel på när jag varit en pedagog som jag skulle kunna skämmas över. Jag har varit mer lojal mot mig själv och mina kollegor än mot barnen. Men jag väljer att inte skämmas. Jag väljer att lära mig och ta tag i min förändring.

Idag har jag inte samma förutsättningar för att ta vara på smash-lägen, men då och då ser jag dem…

Om du har mod så får du gärna dela med dig av dina missade smash-lägen och hur du har gjort dem till lärdomar.

/Martina L

Share This: