Browsed by
Kategori: Samhälle

LÅNGSAMHETENS PEDAGOGIK

LÅNGSAMHETENS PEDAGOGIK

Detta blogginlägg är början på en rad blogginlägg som handlar om ett paradigmskifte. Inte det paradigmskifte initierat av andra och som vi varit en del av under de senare decennierna, utan ett paradigmskifte initierat av oss själva.  Det är ett paradigmskifte som handlar om vad vi tänker att människor och samhälle bäst behöver, vilken värld vi vill skapa. Ett paradigmskifte som inte är tänkt att ge luft under vingarna åt de som inte vill utveckla eller utvecklas,  men som inte heller ställer långsamhet mot pragmatism. Vår värld är beroende av innovationer och nya lösningar. Men inte som en del i en tävling där vi försöker nå längst eller hinna mest, utan som en förutsättning för att vi alla ska kunna leva hållbart tillsammans utan att tära på vare sig våra mänskliga eller vår jords resurser. Men för att det ska kunna bli verklighet behöver vi sakta ner, lyssna och tänka klokt tillsammans. Inte göra, göra, göra och aldrig hinna lära av det vi gör. Learning by doing är faktiskt bara halva sanningen. För att vi ska utvecklas och lära behöver vi  även hinna tänka och känna.

 

Har du någonsin varit med om att en 1-åring skyndat sig. Det har inte jag. Så många 1-åringar jag mött och ett har de gemensamt; förmågan att uppmärksamma de små detaljerna. En sten, ett bär, en myra, ett blad; ingenting är för litet för att stanna upp inför. Är det månne för att de vandrar närmare marken än oss? Eller är det för att de ännu inte levt så länge att de ryckts med i samhällets höga tempo.

Jag har länge burit på en farhåga gällande hur vi relaterar till tid i förskolan. Vi klagar ofta över tidsbrist och att vi inte hinner det vi ska. Ändå har vi barnen hos oss mer tid än någonsin. Hur har tid kunnat bli en bristvara när vi rent statistiskt har mer tid tillsammans med barnen? Jag vet att det kan betraktas som en retorisk fråga eftersom jag väl känner till vad som krävs av oss som arbetar inom förskolan idag. Ändå vill jag påstå att det inte är de som gör mest av tiden som anser sig ha mest ont om tid, vilket egentligen vore logiskt. Tendensen jag ser är att det är precis tvärtom. Att kunna hantera tiden handlar snarare om att veta vad man ska göra av den, att kunna göra kloka prioriteringar.

Förskolans syfte är att främja barns utveckling och lärande och dessutom  att lägga grunden för ett livslångt lärande. Frågan vi alla borde börja våra arbetsår med är därför hur vi skapar hållbar förutsättningar för att det ska kunna ske. Det vi vet om lärande idag visste vi inte när jag började arbeta inom förskolan för 25 år sedan. Människan behöver tid  och möjlighet att kunna återvända till det man håller på med för att titta noga och nära, tänka tillsammans och använda sina sinnen för att lära. Lusten och motivationen att titta nära och noga på något finns hos 1-åringarna. De vill känna, smaka, lukta, pröva men någon säger åt dem att sluta eller att de ska skynda sig förbi…

Bild: pixabay.com

Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa i vårt samhälle. Många unga människor mår dåligt och en del av dessa väljer t o m att avsluta sitt liv i förtid. Många medelålders orkar inte arbeta på grund av upplevd stress. Vi får dessutom rapporter om ett jordklot som mår allt sämre och sämre. Det är ingen hållbar väg som samhället har slagit in på. Förskolans position som formare av ett samhälle glöms ofta bort och istället gör vi oss lätt till offer för hur samhället har blivit. Förskolan kan visserligen inte ta på sig hela ansvaret för att människor ska må bättre men vi kan definitivt bestämma om vad vi vill vara för kraft i samhället. Med det vi ser och vet; vilken förskola tror vi att människor och samhället bäst behöver idag och i framtiden?

Vi behöver fråga oss varför vi gör det vi gör. Vi behöver fråga oss vad det är som gör att vi har så bråttom förbi det som det lilla barnet visar oss. Hur organiserar vi tid och rum så att barnen lär sig leva i takt med sin själ och sitt hjärta? Hur organiserar vi för en långsamhet som inte står stilla utan som tar tillvara på barnens drivkrafter och förmåga att fördjupa sig i det lilla? Hur organiserar vi timmar, dagar, veckor, månader och år så att lyssnande och upptäckter, möten och relationer till allt levande inte går förlorade? Vi har tiden, men vad gör vi med den?

/Martina L

 

Share This:

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

Del 2. Undervisning i förskolan – att vilja påverka

När vi nu ska sätta undervisningsbegreppet i relation till vårt vardagsarbete med barnen behöver vi börja med att tänka kring oss själva i vår professionsutövning.  Vad av det jag gjort tidigare skulle kunna klassas som undervisning och hur ska jag göra i fortsättningen för att det jag gör ska klassas som undervisning? Undervisning innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning, står det i den tilltänkta läroplanstexten (2018, s 4), men vad innebär det att utmana och stimulera? Pedagogikprofessor Gert Biesta menar att idén om utbildning, vare sig det gäller barn eller vuxna eller andra nykomlingar är ett ingrepp i någons liv  vilket motiveras utifrån föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre (ur ”Bortom lärandet”, 2006, s 13). Men alla delar inte uppfattningen att barnen i förskolan ska påverkas, åtminstone inte utifrån någon generell agenda, likt läroplanen. Därför utgör de samtal vi för med varandra och med läroplanen kring påverkan och vårt ansvar för påverkan en betydelsefull del i processen med att djupare förstå undervisning.

 

ATT VILJA PÅVERKA

Varje vecka deltar jag i arbetslags planeringar av sitt arbete med barnen. Att komma på idéer om vad man vill göra är inget vi lider brist på inom svensk förskola, men att förklara varför man vill göra det man föreslår är desto svårare. ”Man vill ju inte påverka barnen”, sa en pedagog till mig så sent som i förra veckan. Jag och många med mig utgick under många år i vårt arbete ifrån synsättet att barnen inte skulle behöva göra något de inte själva valde eller ville, förutom vid rutinsituationer. De skulle få leka i fred och störas så lite som möjligt i allt vad de företog sig. Vårt uppdrag var att se till att barnen var trygga, mätta, torra, pigga och glada. De barn som exempelvis inte ville måla behövde inte måla och lockades därmed aldrig till att göra det, förutom i samband med olika händelser eller högtider. Så tänkte vi då och det var också vår övertygelse om att det var det rätta och bästa för barnen. Men det fanns också områden där vi ville påverka barnen. Att få alla att kunna äta med kniv och gaffel, kunna sitta still på en bestämd plats i samlingen eller vilja leka med alla var sådant vi försökte påverka dem till att göra. För att kunna planera för påverkan behöver vi dels orientera oss i vad det är vi förväntas påverka samt hur påverkan går till. Den kunskap vi idag har om hjärnan och hjärnans påverkbarhet, neuroplasticitet, kan hjälpa oss att förstå betydelsen av det vi erbjuder respektive inte erbjuder barnen i förskolan. Påverkan sker såväl genom det man möter men också genom det man förhindras att möta men framför allt sker den hela tiden, eller som psykolog David Edfelt beskriver det i Förskolepodden:

www.pixabay.se

Hjärnan formas av alla erfarenheter. Det sker ca en miljonsynapsbildningar/sekund hos en 2-åring. Synapser är de kopplingar som sker mellan hjärncellerna vilka utgör grunden för en människas utveckling.  En hjärna är med andra ord inte densamma vid dagens slut som vid dagens början. Kopplingar som upprepas och sker kontinuerligt bidrar till fördjupade spår i hjärnan, likt hur en stig trampas upp på en gräsmatta. Christian Eidevald har uttryckt det som att hjärnan formas och förfinas genom varje interaktion (intraaktion) vilket innebär att bemötande i kombination med rums utformning och material påverkar hur hjärnan formas, hjärnans arkitektur (ur ”Berättande i förskolan”, 2014, s 232)

 

 

ATT ERKÄNNA DET RELATIONELLA PERSPEKTIVET

Det vi ger barnen möjlighet att möta  eller inte möta kommer påverka vilka förutsättningar barnen får för att utvecklas och lära sig. Att skapa relationer till det som finns omkring dem blir därför av stor betydelse. Där barnet inte själv söker relation till människor, material, dokumentationer mm behöver vi, genom våra planeringar, stimulera och locka dem till att söka kontakt.   Barn lär sig hela tiden, frågan är vad. Blir gruppen stökig kan vi påverka det genom att erbjuda dem material som är intressant och/eller organisera inom gruppen genom att dela in barnen i mindre grupperingar. Hur vi möter barnen är också en oerhört stor påverkansfaktor. Hur vi talar till dem, men också hur vi tar emot vad de kommunicerar till oss.

Den politiska ambitionen med vad barn ska  stimuleras att vara i relation till finns formulerad i läroplanen. I den pekas de målområden ut som vi ska styra vår verksamhet mot, så att alla barn får möjlighet att utvecklas och lära sig inom dessa områden. Men den politiska ambitionen behöver omvandlas till personliga och professionella avsikter i vardagsarbetet. På så vis undviker vi den snedvridning som annars leder till för stora variationer mellan förskolor, det som annars leder till ojämlika förutsättningar för barnen. Man behöver inte kliva in genom särskilt många förskoledörrar för att inse att det blir väldigt olika att vara barn på det ena eller andra stället redan från början. Lokalers utformning och om väggar är nymålade eller inte kan vi inte göra något åt. Men vad vi placerar på väggarna, hur vi placerar möbler och hur vi möter barnen vilar helt och hållet på oss. Från det kan vi aldrig svära oss fria. Barnen väljer inte sin förskola. De ska ha samma rättigheter till möjligheter var de än blir placerade. Tyvärr ser det inte ut så i praktiken. Där jag möter de torftigaste miljöerna möter jag också ett oförstående för eller avståndstagande från det relationella perspektiv som läroplanen grundar sig på – att utveckling och lärande sker i relation till det man möter. Där existerar också ofta ett frånsägande av ansvar, där man skyller det som inte erbjuds barnen på andra;  politiker, IT-avdelningen, lokalvårdarna, andra kollegor eller vårdnadshavare. Ibland även barnen. ”Vi kan inte med den här barngruppen som är så små/livliga/okoncentrerade/ovana/okunniga i språket/så många med särskilt behov stöd.” osv. Att ta itu med

Bild: www.pixabay.se

undervisningsuppdraget kräver därför att varje medarbetare erkänner det relationella perspektivet och sitt ansvar i det. Vad ett barn möter när det kliver in genom förskolans dörrar innebär att hon eller han påverkas, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi tänkt igenom det eller inte. Kopplingarna i barnens hjärnor går inte att bromsa, bara att påverka. Det vi behöver diskutera är vilka kopplingar vi vill eller inte vill påverka. Finns det läroplansområden vi själva känner oss främmande inför eller som vi anser viktigare än andra? Vad främjar vi gärna?  Vad främjar vi helst inte? Saknar vi något i läroplanen som vi vill påverka hos barnen? Hur hanterar vi det? Vad spelar det för roll för barnet ifall vi främjar eller avstår från påverkan inom olika områden? På kort sikt? På lång sikt? Vad spelar det för roll för förskolans utveckling? Vad spelar det för roll för ett samhälle?

Läs gärna mitt förra blogginlägg i serien. Du hittar det här.

/Martina L

 

 

 

 

Share This:

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

Igår kväll var jag tillsammans med Linda Linder och Erika Kyrk Seger och lyssnade på Harold Göthson som föreläste vid Göteborgs universitet. Ämnet var ”Att verka för förskolans och skolans demokratiska uppdrag”. Det finns få människor som lyckas säga så många viktiga grejer på så kort tid som Harold. Flera av dem har jag hört honom säga förut, men de behöver upprepas om och om och om igen. En av dem är…
…dialogen med det som är olika…

Hur hanterar ni olikheter i er barngrupp? Låter ni barn som det ofta uppstår friktion emellan få mötas ofta och mycket eller delar ni på dem för att de ska få en ”paus” ifrån varandra?  För vems skull gör ni det? Om vi tänker oss att vi inom förskola och skola formar samhällsmedborgare – vad får vårt sätt att hantera olikheter för konsekvenser och när tänker vi att barn ska möta det som är olika om inte i vår verksamhet?
Grundantagandet i våra läroplaner är att människor föds nyfikna. Det kan vi liksom inte bara förhandla bort. Barn är nyfikna på varandra. Även på de som är olika. 

Vårt uppdrag är att hitta sätt att arbeta så att barnen hittar till varandra. Även de som är olika. När vi inte lyckas med det organiserar vi så att vissa barn inte behöver vara ihop. 

I en sådan organisation finns bara förlorare.
/Martina L

Share This:

SNIPP, SNAPP MEN INTE SLUT – OM SAGORS VÄRDE I EN FÖRÄNDERLIG TID

SNIPP, SNAPP MEN INTE SLUT – OM SAGORS VÄRDE I EN FÖRÄNDERLIG TID

”Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!” Hur många av oss har inte fått uppleva avslutningen på en riktigt bra och spännande bok? En sådan där bok fylld av en berättelse som griper tag i en och slutar i att man liksom kan andas ut…det var ju bara ”hittipå”…Sida efter sida har vi följt med i en handling som tagit oss genom glädje och sorg, hopp och förtvivlan, njutning och rädsla. Är det inte just det som kännetecknar en riktigt bra berättelse?

Jag är en person som vurmar för barnens perspektiv. Det finns faktiskt stunder då jag upplever att det är mitt ”mission” här på jorden – att få vuxna att lyssna och försöka förstå barnen och på så sätt stärka barnens plats i det demokratiska samhället. Därför blir jag så förb****t arg när jag läser att några vuxna experter på området fått för sig att den klassiska sagan om Rödluvan och vargen behöver skrivas om. Ännu argare blir jag när man påstår att det är ”för barnens skull”, som det så ofta heter. Till alla er som tänker att barn föds in i den här världen bräckliga och veka vill jag bara säga: Det är ett sätt att se på barn som inte säger någonting om hur barn är eller vad barn kan bli. Däremot så är det ett sätt att se på barn som kan förstärka deras bräcklighet. När jag började min karriär inom förskolan, för ca 20 år sedan, var det just detta synsätt på barn som dominerade. Idag pratar man istället om ”det kompetenta barnet”, vilket innebär att man ser barn som rika på förmågor och kompetenser. Jag har själv varit med om resan mellan dessa två synsätt. Ur den erfarenheten skulle jag kunna lyfta fram hundratals med exempel på vilken avsevärd skillnad det gör för barnet, beroende på vilket sätt det betraktas av de vuxna som omger henne/honom. Utifrån detta känns hela grejen med att klassiska sagor ska skrivas om för att skydda barnen som otidsenlig. Att det dessutom återigen är vuxna som ska in och söndra i något som kan betraktas som barnens sfär för mina tankar in på frågor som rör människovärde och demokrati.
Lek med tanken att några experter skulle lägga fram förslaget att sagan om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige behöver revideras för att ingen nu levande människa på allvar ska få för sig att det faktiskt går att rida på en gås eller att Vilhelm Mobergs klassiker om Raskens behöver uppdateras för att inte motverka dagens jämställdhetsarbete; hur skulle reaktionen bli på detta? Skulle det kännas ok? Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att många, många fler inflytelserika röster skulle höjas än det gjorts när det gäller Rödluvan och vargen. Varför? Är det för att vi vill värna den svenska kulturskatten eller är det kanske för att vi vill skydda och bevara berättelserna som betytt och betyder mycket för oss vuxna? Berättelserna som tagit oss genom olika upplevelser och känslor…
Dagens samhälle präglas av hög förändringstakt på flera plan och barnen som växer upp idag är själva i hög grad producenter av berättelser som de dessutom själva dokumenterar. Vi kan idag inte säga hur stor andel av vår tids berättelser som kommer att leva kvar och sätta avtryck för kommande generationer. Var tid har sin prägel och varje tid bär spår av tider som har varit. Kan det vara så att experterna i sin iver att skydda och lägga tillrätta för dagens barn håller på att sopa igen spåren till vår historia? En tid då sagor och berättelser tog tid på sig att skapas och växa. En tid då den muntliga berättartraditionen dominerade och en penna var att betrakta som lyxvara. Kontrasten till dagens samhälle, där det mediala bruset överröstar var människas tänkta tanke och där de dagligen produceras och konsumeras miljontals med nya berättelser, blir påtaglig när man faktiskt försöker föreställa sig var, hur och när bröderna Grimms klassiska sagor växte fram.
Jag skulle vilja att vi för en stund bortser ifrån den kulturhistoriska aspekten och ser på sagors betydelse rent mänskligt. Finns det något värde för lyssnaren/läsaren i själva berättelsen, ett värde som raderas ut ifall man gör betydande ändringar i innehållet? Om vi gör en återkoppling till inledning och funderar en stund över varför vi överhuvudtaget läser skönlitterära böcker och vilka böcker vi helst väljer att läsa. Vem vill läsa en bok där man inte blir berörd och vem läser en bok bara för att få veta vad som händer i slutet? ”Att läsa är att resa” lyder en slogan hos en av våra stora återförsäljare av böcker. Det är en resa i tanken men också en resa genom sina känslor. Oräkneliga gånger har jag suttit med ett barn i mitt knä och känt ett barn vid min sida som liksom kryper ihop eller klamrar sig fast när bokens handling blir som mest spännande. Alla dessa barn har lättade hjälpt mig att smälla igen boken sista pärm med orden ”Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!” Och i samma sekund som vindpusten från bokpärmarna som smäller igen når våra ansikten har jag kunnat känna hur deras kroppar liksom sjunkit ihop och slappnat av. Det som ur en vuxens perspektiv har sett ut som en vilostund i soffan har i själva verket varit en resa för barnen som har lyssnat. En resa där man fått möta faror och okända situationer samtidigt som man suttit tryggt i närhet med sina vänner. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att förbereda sig inför de faror som ett liv kan innehålla. Och precis när hårstråna lagt sig till rätta på våra huvuden igen och kropparna slappnat av händer det nio gånger av tio att något av barnen sträcker på sig, viftar ivrig med armarna och säger ”Igen!” med glödande blick.

Är det något jag är rik på så är det läsupplevelser med små barn. Det skulle aldrig falla mig in att ändra i en berättelser för att skydda barnen. Tvärtom. Varje gång vi kommer till det absolut läskigaste stället…när kropparna är spända som fiolsträngar och en del griper tag i mina armar…då stannar vi kvar där extra länge – tillsammans. Vi känner på känslan – tillsammans. Vi smakar på känslan – tillsammans. Där törs vi vara för vi vet att vi tar oss igenom – tillsammans. Men i en tid där vuxna kanske inte har tid är det enklare att plocka bort och släta ut. Och har man ändå slätat ut det som är essensen i handlingen kan man lika gärna skippa både snipp, snapp och snut. För eftersom sagan aldrig riktigt började, behövs det ändå inget slut…

/Martina L

Läs gärna andras inlägg på samma ämne:

Share This:

PEDAGOGISK DOKUMENTATION SOM EN DEL I ETT SAMMANHANG

PEDAGOGISK DOKUMENTATION SOM EN DEL I ETT SAMMANHANG

Högsommar och semester ger tid åt nya tankar att vakna och växa. De senaste dagarna har jag använt till att läsa och förbereda en del av höstens föreläsningsuppdrag. Det kommer att handla mycket om pedagogisk dokumentation och systematiskt kvalitetsarbete i relation till bl a föräldrasamverkan. Jag dyker upp i flera sammanhang på orterna Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Skellefteå och jag kommer att återkomma till det här:

Pedagogisk dokumentation är en del i ett pedagogiskt och filosofiskt system, som bygger på en vision om förskolans plats i samhälle och som en del av barns rättigheter som medborgare i detta samhälle. Därför går det inte att beskriva hur man arbetar med pedagogisk dokumentation utan att beskriva hur hela sammanhanget ser ut… 
Fritt ur Elfström (2013)

En fortsatt skön sommar önskar jag dig.

/Martina L

Share This:

FÖRSKOLAN o SAMHÄLLET

FÖRSKOLAN o SAMHÄLLET

Ikväll är det Förskolechatt på Twitter. Vill du följa/delta så är det #fskChatt som gäller.
 
Temat för kvällen har, efter omröstning, blivit
”Hur kan vi jobba för att förskolan ska integreras i samhället?”.
 
Jag har själv lite problem med den frågan och anser att svaret finns i själva frågan – om man ser förskolan som något separat som ska integreras i något annat så måste man jobba för att motverka denna uppdelning.
 
För mig ÄR förskolan samhället,
en samhällsarena anpassad för samhällsmedborgare i åldern 1-5 år där deras röster ska få möjlighet att höras. Utifrån ett sådant synsätt behöver vi istället ställa oss frågan:
Hur får vi våra 1-5åriga medborgares röster att höras till övriga samhällsarenor och vad behöver vi göra för att ge dessa röster reellt inflytande?
För att detta ska ske krävs inte bara pedagoger som kan skapa goda förutsättningar för samhällsmedborgare 1-5 år att höras. Det krävs också en mottagare som vill lyssna och som är villig att låta det man hör påverka.
 
Vill du påverka temat i kommande #fskChatt? Läs mer på
 
 
 
/Martina L

Share This: