Browsed by
Kategori: Martina Lundström

LÅNGSAMHETENS PEDAGOGIK

LÅNGSAMHETENS PEDAGOGIK

Detta blogginlägg är början på en rad blogginlägg som handlar om ett paradigmskifte. Inte det paradigmskifte initierat av andra och som vi varit en del av under de senare decennierna, utan ett paradigmskifte initierat av oss själva.  Det är ett paradigmskifte som handlar om vad vi tänker att människor och samhälle bäst behöver, vilken värld vi vill skapa. Ett paradigmskifte som inte är tänkt att ge luft under vingarna åt de som inte vill utveckla eller utvecklas,  men som inte heller ställer långsamhet mot pragmatism. Vår värld är beroende av innovationer och nya lösningar. Men inte som en del i en tävling där vi försöker nå längst eller hinna mest, utan som en förutsättning för att vi alla ska kunna leva hållbart tillsammans utan att tära på vare sig våra mänskliga eller vår jords resurser. Men för att det ska kunna bli verklighet behöver vi sakta ner, lyssna och tänka klokt tillsammans. Inte göra, göra, göra och aldrig hinna lära av det vi gör. Learning by doing är faktiskt bara halva sanningen. För att vi ska utvecklas och lära behöver vi  även hinna tänka och känna.

 

Har du någonsin varit med om att en 1-åring skyndat sig. Det har inte jag. Så många 1-åringar jag mött och ett har de gemensamt; förmågan att uppmärksamma de små detaljerna. En sten, ett bär, en myra, ett blad; ingenting är för litet för att stanna upp inför. Är det månne för att de vandrar närmare marken än oss? Eller är det för att de ännu inte levt så länge att de ryckts med i samhällets höga tempo.

Jag har länge burit på en farhåga gällande hur vi relaterar till tid i förskolan. Vi klagar ofta över tidsbrist och att vi inte hinner det vi ska. Ändå har vi barnen hos oss mer tid än någonsin. Hur har tid kunnat bli en bristvara när vi rent statistiskt har mer tid tillsammans med barnen? Jag vet att det kan betraktas som en retorisk fråga eftersom jag väl känner till vad som krävs av oss som arbetar inom förskolan idag. Ändå vill jag påstå att det inte är de som gör mest av tiden som anser sig ha mest ont om tid, vilket egentligen vore logiskt. Tendensen jag ser är att det är precis tvärtom. Att kunna hantera tiden handlar snarare om att veta vad man ska göra av den, att kunna göra kloka prioriteringar.

Förskolans syfte är att främja barns utveckling och lärande och dessutom  att lägga grunden för ett livslångt lärande. Frågan vi alla borde börja våra arbetsår med är därför hur vi skapar hållbar förutsättningar för att det ska kunna ske. Det vi vet om lärande idag visste vi inte när jag började arbeta inom förskolan för 25 år sedan. Människan behöver tid  och möjlighet att kunna återvända till det man håller på med för att titta noga och nära, tänka tillsammans och använda sina sinnen för att lära. Lusten och motivationen att titta nära och noga på något finns hos 1-åringarna. De vill känna, smaka, lukta, pröva men någon säger åt dem att sluta eller att de ska skynda sig förbi…

Bild: pixabay.com

Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa i vårt samhälle. Många unga människor mår dåligt och en del av dessa väljer t o m att avsluta sitt liv i förtid. Många medelålders orkar inte arbeta på grund av upplevd stress. Vi får dessutom rapporter om ett jordklot som mår allt sämre och sämre. Det är ingen hållbar väg som samhället har slagit in på. Förskolans position som formare av ett samhälle glöms ofta bort och istället gör vi oss lätt till offer för hur samhället har blivit. Förskolan kan visserligen inte ta på sig hela ansvaret för att människor ska må bättre men vi kan definitivt bestämma om vad vi vill vara för kraft i samhället. Med det vi ser och vet; vilken förskola tror vi att människor och samhället bäst behöver idag och i framtiden?

Vi behöver fråga oss varför vi gör det vi gör. Vi behöver fråga oss vad det är som gör att vi har så bråttom förbi det som det lilla barnet visar oss. Hur organiserar vi tid och rum så att barnen lär sig leva i takt med sin själ och sitt hjärta? Hur organiserar vi för en långsamhet som inte står stilla utan som tar tillvara på barnens drivkrafter och förmåga att fördjupa sig i det lilla? Hur organiserar vi timmar, dagar, veckor, månader och år så att lyssnande och upptäckter, möten och relationer till allt levande inte går förlorade? Vi har tiden, men vad gör vi med den?

/Martina L

 

Share This: