Browsed by
Kategori: Kvalitetsarbete

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Den 1 juli 2019 träder en reviderad läroplan för förskolan i kraft och vi har nu nästan ett helt år på oss att börja samtala med den om vart den ska leda oss. För det är så jag tänker att vi behöver ta oss an våra styrdokument; inte ingnorera dem men inte heller låta dem få oss att gå i blindo. Vi behöver göra dem till våra vägvisare, som en röst vid de vägval vi ställs inför när vi ritar våra gemensamma kartor över det vi håller på med.

 

Bild: www.pixabay.se

 

VARIATIONER

Förskolan har en historia som sträcker sig ända tillbaks till mitten av 1800-talet. Dess föregångare har haft olika målgrupper och olika avsikter, alla skapade utifrån individers idéer om vad samhället och olika samhällsklasser behöver. Att ge omsorg, fostra och bidra till någon form av utbildning har varit genomgående, med varierande fokus, och alla dessa lämnar idag avtryck i såväl var och en av oss som i vår gemensamma läroplan. En annan variation som påverkar oss är för vem vi tänker att förskolan är till. Är den till för barnen, för föräldrarna, för samhället eller för alla tre? Här är variationen större än vad många vill erkänna. Jag minns exempelvis hur provocerande det var för många medarbetare när det blev möjligt för arbetslösa och föräldralediga att lämna sina barn på förskolan, särskilt för dem som ansåg att förskolan främst var till för föräldrarna; att de skulle kunna lämna sina barn någonstans där de visste att barnen var trygga och fick den omvårdnad de själva inte kunde ge. Även om det gått många år sedan dess kan man höra det ligga kvar som en klangbotten när vi idag ska ta oss an det reviderade uppdraget. Vi dras nämligen med två dålig vanor inom förskolan – vi har för bråttom och vi blundar. Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt och glömmer att vi inte per automatik tänker lika om något bara för att vi får gemensamma styrdokument. Alla har inte ens landat i idén om att förskolan är en rättighet för alla barn, en plats som är avsedd att ge ett mervärde i barnens liv, och att den därför ska vara likvärdig var den än bedrivs. Det får inte spela någon roll var man tillbringar sin förskoletid och det måste vara allas angelägenhet. Idag ser det inte ut så. Jag möter förskolor där barnen vandrar in i ett landskap av mötesplatser, där rummen används ungefär som golvytan i ett varuhus. Med material som ”ropar”: ”Stanna här! Ta på mig! Pröva!” Där erbjudandena till barnen aldrig tar slut. Jag möter också förskolor där erbjudanden skriker med sin frånvaro; där golvytan är nästintill tom. Möbler står efter väggarna och plastbackar ofta med lock, utom räckhåll för barnen. I mitten finns matbord svävandes över barnens huvud. Där finns också ofta pedagoger som säger att gruppen är stökig, dåliga på att lyssna och på att samarbeta men sällan eller aldrig sätter det i relation till vad man själv ger barnen för erbjudanden och möjligheter.

 

EN FÖRSKOLA FÖR ALLA

1985 la den dåvarande socialministern, Sten Andersson (s), fram det som kom att kallas den historiska propositionen:

Förskolan föreslås nu inte endast knytas till föräldrars behov av barnomsorg för att kunna förvärvsarbeta och studera utan dessutom bli en rättighet för barnet självt – något som alla barn oavsett familjesituation ska kunna få del av. Förskolans pedagogiska roll för barns utveckling och lärande från tidig ålder får därmed status av en egen politisk fråga. Regeringens förslag till riksdagen lägger fast principerna om en förskola för alla barn. Innebörden av förslaget var att alla barn från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan ska ha rätt att gå i förskolan. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Förslaget röstades igenom med bred politisk majoritet. Parallellt med detta, 1981-1985, hade en förskola-skolakommité där bl a Göran Persson (som då var kommunalråd) ingick, undersökt frågan om sänkt skolpliktsålder. Allting landade i att skolpliktsåldern inte sänktes, men att man såg möjligheter i att sammanföra en förskola för alla med skolan genom någon form av gemensamma måldokument. Det kom dock att dröja några år innan det blev verklighet:

I mars 1996 avger den nytillträdande statsministern Göran Persson (s) sin regeringsförklaring i riksdagen. Den innehåller några rader som kommer att innebära en stor förändring för förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen; ”Det livslånga lärandet ska vara en hörnsten i regeringens politik mot arbetslösheten. Sverige ska kunna konkurrera med hög kompetens, vars förutsättningar ska ges genom en hög kvalitet i alla skolformer, från förskolan till högskolan. Förskolan ska bidra till att förbättra grundskolans första viktiga år”. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt, utan att ha samtalat om varför vi ska göra det vi gör. Andra anpassar sig inte alls. Man flyger helt under radarn när styrdokument tillkommer eller ändras och tillåts att fortsätta så av sina chefer. Det är alltså inte så enkelt att vi kan lita på att en gemensam läroplan leder till en likvärdig förskola för alla barn. Vi måste ta oss tid att samtala med den och med varandra om vart den ska få leda oss.  Dessa samtal behöver börja med självinsikt och fortsätta i respekt; respekt för den andre och att vi tänker olika. Respekt för att vi valt förskolan av olika skäl. Men också en plan för hur vi ska gå vidare tillsammans. Vilken förskola ska vi skapa och för vem? Där läggs grunden för vår undervisning. För undervisningen börjar aldrig i ett tomrum, utan i våra avsikter med förskolan.

 

FRÅGOR FÖR SJÄLVREFLEKTION:

Vem tänker jag att förskolan är till för?

Hur ser jag på uppdraget att skapa en förskola för alla?

Har jag förändrat mitt sätt att tänka om detta under de år jag arbetat inom förskolan? I så fall; hur?

Hur påverkar mitt tänkande om förskolan mig i mitt arbete? Hur syns det i min arbete?

 

/Martina L

 

 

 

 

 

Share This:

ATT BÖRJA I ”RÄTT” ÄNDE…

ATT BÖRJA I ”RÄTT” ÄNDE…

Jag vill kroka tag i Pedagogiska kullerbyttans blogginlägg om polariseringen mellan omsorg och lärande utifrån mitt perspektiv och de erfarenheter jag har som pedagogista. 
Många av er står inför mötet med nya konstellationer av människor på era arbetsplatser i och med att ett nytt arbetsår börjar efter sommaren. Såväl nya som gamla arbetslag uttrycker ofta en önskan om att få tid till att ”prata ihop sig”. De flesta får också det samband med planeringsdagar i olika former, några timmar som ofta går i ett rasande tempo. Därför är det så oerhört viktigt att vi redan innan tänker igenom vad den dyrbara tiden ska användas till. 
Förskolans har en läroplan som ska vara vägledande. En del raljerar över att läroplaner är ok som läggs på våra axlar. För mig som ska samarbeta med arbetslag kring utveckling av förskoleverksamheten är den ett fantastiskt dokument. Det ger oss något gemensamt att utgå ifrån och arbeta i riktning mot, om vi betraktar den som ett verktyg och inte som ett hinder. Den blir lätt ett hinder om vi inte använder den till att skapa en gemensam förståelse för det som ska prägla vår verksamhet. 
Som pedagogista brukar jag förespråka att man ska börja att skapa sig en gemensam förståelse för uppdraget. Polariseringen mellan begreppen ”omsorg” respektive ”lärande” är lysande exempel på att vi gör detta alldeles för lite. Oavsett om ordet ”lärande” nämns 49 gånger i läroplanen och ordet ”omsorg” endast 5 (längesedan jag refererade till dessa siffror så rätta mig om jag har fel…) så vore att försöka skilja dessa två som att försöka skilja sött från salt eller ljus från mörker. De är varandras förutsättningar och att skilja på de två vore att försöka slita själen ur förskolepedagogiken. 
 Här några nyckelcitat i sammanhanget, hämtade ur förskolans läroplan: 

”Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling./—/  

Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygg­het, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. /—/

Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg. Verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet.”

—————————-

Förslag på hur man kan arbeta fram en gemensam förståelse för dessa i sitt arbetslag samt skapa ett utvecklingsarbete i sin verksamhet inom området: 
  1. Vad är omsorg kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
  2. Vad är lärande kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
  3. Hur tänker jag att dessa hänger dessa ihop med varandra?
  4. Jämför varandras svar. Leta likheter. Filtrera ut det gemensamma och formulera er gemensamma utgångspunkt, en viktig del av er verksamhets identitet. 
  5. Jämför varandras svar. Leta skillnader. Här hittar ni det intressanta ”spänningsfält” där ni kommer kunna utmana och utveckla både varandra och er verksamhet under arbetsåret. Att sträva efter samsyn i ett arbetslag är som att en seglare skulle sträva efter stiltje. Ni får det väldigt lugnt och skönt, men ni kommer inte särskilt långt. Utvecklingsmöjligheterna är betydligt mycket större hos de arbetslag som vågar bejaka sina olikheter och det är enklare att bemöta varandras olikhet i vardagsarbetet om man vågat närma sig dem redan inför arbetsåret. Besluta er exempelvis för att leta situationer i vardagsarbetet då ni ser varandras olikheter. Använd dessa situationer som underlag för fortsatta samtal, för att utvecklas och lära sig om sitt uppdrag. Det är när vi väljer att parkera i ett sätt att se som varningsklockorna bör börja ringa…
  6. Vilka vetenskapliga perspektiv finns det? Forskning? Går detta att tillämpa/pröva i vår verksamhet och använda för att ge vetenskaplig grund för hur vi arbetar vidare?

Det här tillvägagångssättet kan ni använda oavsett vilka begrepp ni står inför att behöva problematisera i just ert arbetslag. Läroplanen öppnar upp möjligheten för dessa diskussioner och skriver fram dem som en förutsättning för att vi ska kunna främja lärandet i en formulering som blivit en av mina käpphästar som pedagogista:

”Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget om innebörden i begreppen kunskap och lärande.”

Jag vill uppmuntra er till att våga pröva att ”diskutera” i andra uttrycksformer än tal och skrift. Mina pedagoger brukar få måla, rita, forma i lera, bygga eller klippa och klistra när de ska sätta ord på sina tankar om läroplanen och sitt arbete i förskolan.
—————————–

Såväl lärande som omsorg är ett tillsammans-arbete. Lärande sker när vi är tillsammans och för att kunna vara tillsammans måste vi förhålla oss omsorgfullt till varandra. Med omsorg menar jag allt från bemötande till att blöjan ska sitta skönt så att man kan koncentrera sig på det som händer runtomkring. 

”Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. ”

/Martina L

Share This:

FRÅN BLÅBÄRSSKOGEN I SVERIGE TILL VULKANERNA PÅ ISLAND – eTWINNING DEL 4

FRÅN BLÅBÄRSSKOGEN I SVERIGE TILL VULKANERNA PÅ ISLAND – eTWINNING DEL 4

Ni som följt min blogg ett tag vet att vi har haft ett eTwinning-projekt på gång i vårt förskoleområde. Huvudsyftena var att utveckla hur IKT-verktygen integrerades i verksamheten. Dessutom hade arbetslaget identifierat att de behövde utveckla hur man arbetade med att synliggöra kulturell mångfald. När man gjorde sitt första försök med att starta upp ett eTwinningprojekt var det matematik som var fokusområde. Det försöket kom inte så långt i o med att den ansvariga pedagogen på Island inte svarade på kontakten. En liten parentes till detta är att barnen på vår förskola blev mycket oroade över att hon inte hörde av sig: ”Ni måste åka dit och kolla så att hon inte har dött”, sa de till pedagogerna.

I alla fall gjordes ett nytt försök, den här gången med en annan förskola på Island och med naturvetenskap och teknik som fokusområde. I hela vårt förskoleområde hade vi frågan ”Vad finns under våra fötter?” som gemensam utgångspunkt. I Böle hittades mest mossor, svampar och blåbär. Vi fick in massor av intressanta saker, svar och bilder från barnen som vi tänkte skulle kunna leda till ett arbete om mossor och svampar. Detta uppehöll man sig ett tag kring.

Men så fort första bilderna och svaren från Island droppade in via eTwinningsajten bytte projektet spår helt. Barnen på Island berättade att det fanns lavastenar och barnen på vår förskola tyckte sig se en vulkan på en av bilderna (en jordhög intill ett hus). Intresset för detta blev större än vi kunna tro, med tanke på att våra barn inte hade några egna konkreta erfarenheter utan ”bara” hade de isländska barnens bilder och ord att gå på. Pedagogerna har konkret fått uppleva hur mycket energi barnen bidrar med i ett projekt när man lyckas hitta vad som är angeläget för dem. 

Utvecklingsområdena utifrån läroplanen skulle vara naturvetenskap och teknik. Om det handlar om mossor och svampar eller om vulkaner spelar mindre roll. Huvudsaken är att det är barnens nyfikenhet och intresse som är det som driver projektet framåt. Och vad beträffar barnen på Island så blev de mest nyfikna på blåbär och myror, för det finns det tydligen inte hos dem har vi lärt oss…


Igår var det ett reportage om eTwinningprojektet i vår lokaltidning. Jag är så stolt över vad dessa pedagoger har åstadkommit. De har utvecklat många delar av sin verksamhet, via det här projektet tillsammans med barnen. Igår arbetade jag min sista dag i Infjärdens förskoleområde. Nu väntar nya utmaningar på mig i västra Göteborgs förskolor. Hoppas ni följer med mig dit.

/Martina L

Share This:

”JAG TYCKER!” – OM FRIÅKNING I FÖRSKOLAN

”JAG TYCKER!” – OM FRIÅKNING I FÖRSKOLAN

Det verkar som att vår Skollag och vår läroplan är tolkningsbar in absurdum. Att mejsla så till den milda grad i läroplanen för att den ska passar in i ens egna åsikter om vad förskolan ska vara för en plats har lett oss fram till en förskola som håller på att bli väldigt grumlig och suddig i konturerna. ”Jag tycker” har blivit synonymt med ”så är det”…

Att arbeta i förskolan innebär att man är tjänsteman på uppdrag av Utbildningsdepartementet. Det här uppdraget kan komma att förändras under ens tid i yrket. Förändras uppdraget så att det strider mot min personliga grundsyn måste jag ompröva mitt yrkesval. För egen del har jag gjort ställningstagandet att om det blir så att det införs uppnåendemål för enskilda barn i förskolan, då slutar jag. Att arbeta kvar i ett uppdrag som strider mot min grundsyn drabbar både mig, barnen och förskolan som institution.

Förskolan är ingen skola, lik den institution som de flesta av oss associerar till när vi hör skol-begreppet. Förskolan är barnens samhällsarena där deras röster ska tas på allvar, höras och synas, där deras rätt till utveckling och lärande ska främjas. Undervisning i förskolan är inte detsamma som den undervisning vi själva fått då vi gått i skola. Undervisning i förskola handlar om att lära sig hur man är tillsammans och utforskar kunskapsinnehåll, i skapande och lek med sinnen och kropp, i processer som man själv har inflytande över och kan påverka. Bedrivs undervisning på det här sättet innebär det både lustfylldhet och frihet. Här behövs det många tydliga exempel som synliggör hur detta går till, eftersom så många förväxlar undervisning med avsaknad av rättigheter, inflytande och frihet. En förskola som enbart har som mål att dagen här och nu ska vara rolig fullgör inte sitt uppdrag. En förskola ska både vara lustfylld här och nu, samtidigt som den lägger grunden för barnens förmåga att inhämta kunskaper när de börjar skolan. Förskolan har ett stort ansvar för att så många stigar som möjligt trampas upp i barnens formbara hjärnor, annars bidrar vi till ökade klyftor mellan barns förutsättningar att klara sig bra i skolan.

Jag undrar: Hur har skollag och läroplan implementerats när det forfarande, 5 resp 16 år senare, verkar vara allmänhetens fria åkning beträffande hur man tolkar dem? Vem tar ansvar när tolkningarna av läroplanen börjar bli så slappa att barnen inte får det inflytande de har rätt till? Vem försvarar barns rätt till meningsfullhet, utmaning och stimulans när detta helt felaktigt tolkas som motsättning till lustfylldhet och frihet. Vem värnar om kvaliteten i förskolan för barnens skull?

/Martina L

Share This:

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

LEGO ELLER INTE – OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

I torsdags föreläste jag vid Förskolans Rikskonferens i Göteborg. Huvudbudskapet i min föreläsning var att pedagoger i förskolan bär ett ledarskap som bl a innefattar att man har ansvar för att skapa flerstämmighet för att stödja barnens lärandeprocesser. 

Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.

Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar.  I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa ”lydig kreativitet”, ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.

Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok – om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång – kort, smal – tjock, mjuk – hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte  en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet – vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att ”barnen tycker det är roligt” vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika ”roligt” med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.

På frågan om ”lydig kreativitet” bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?

Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej – det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; ”vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot – gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också – vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?” Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är ”roligt” är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart ”roligt” får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet – mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade ”roligt” varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.

/Martina L

PS. Märk väl…det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan…DS.

Share This:

PEDAGOGISK DOKUMENTATION SOM EN DEL I ETT SAMMANHANG

PEDAGOGISK DOKUMENTATION SOM EN DEL I ETT SAMMANHANG

Högsommar och semester ger tid åt nya tankar att vakna och växa. De senaste dagarna har jag använt till att läsa och förbereda en del av höstens föreläsningsuppdrag. Det kommer att handla mycket om pedagogisk dokumentation och systematiskt kvalitetsarbete i relation till bl a föräldrasamverkan. Jag dyker upp i flera sammanhang på orterna Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Skellefteå och jag kommer att återkomma till det här:

Pedagogisk dokumentation är en del i ett pedagogiskt och filosofiskt system, som bygger på en vision om förskolans plats i samhälle och som en del av barns rättigheter som medborgare i detta samhälle. Därför går det inte att beskriva hur man arbetar med pedagogisk dokumentation utan att beskriva hur hela sammanhanget ser ut… 
Fritt ur Elfström (2013)

En fortsatt skön sommar önskar jag dig.

/Martina L

Share This:

SOMMARFÖRSKOLA DEL 1

SOMMARFÖRSKOLA DEL 1

Här i Piteå kommun så har den kommunala förskolan öppet hela sommaren. Det finns barn vars föräldrar arbetar eller studerar sommartid och för dessa behöver förskolan vara tillgänglig. För många år sedan fick jag frågan av en förälder om vilka öppettider vi hade på midsommarafton. Båda föräldrarna arbetade i vården och man hade inga nära anhöriga som kunde vara barnvakt. Verkligheten ser olika ut från familj till familj.

I vårt förskoleområde så satsar vi fr o m i år på att koppla sommarförskolans verksamhet till det systematiska kvalitetsarbetet. Jag har frågar runt lite, via Twitter och olika Facebook-grupper, och det verkar som att vi har lyckats pricka in ett svart hål inom svensk förskola. Någon enstaka har hört av sig med exempel på kvalitetsdokument kopplat till sommarförskola. Enormt många har hört av sig och vill ta del av våra dokument. Många har också delat med sig av dåliga erfarenheter relaterat till sommarförskola. Därför känns det extra angeläget för mig att dela med mig av vår satsning. För barnens skull. Alla barn som vistas i förskolan har rätt till bra verksamhet, oavsett årstid.

Jag kommer här på bloggen dela med mig av de dokument jag formulerat. De följer i stort sett strukturen i vårt ordinarie systematiska kvalitetsarbete men i något förenklad form. Var är vi? Vart ska vi? Hur gör vi? Hur blev det? är frågorna som ligger till grund för dokumentet. Bakgrunden till det kan ni läsa här:

/Martina L

Share This:

REFLEKTION – MOTORN I KVALITETSARBETET

REFLEKTION – MOTORN I KVALITETSARBETET

I vårt förskoleområde håller vi på att bygga upp ett systematiskt kvalitetsarbete med pedagogisk dokumentation som grund. Det innebär att den kollegiala reflektionen är central för att verksamheten ska utvecklas. När jag kom till organisationen, för ca ett år sedan, svarade de flesta pedagoger att man reflekterade med någon kollega regelbundet men i princip ingen av dem skrev ner sin reflektion. Det fanns alltså ingen dokumentation som visade på vilket sätt reflektionen förde utvecklingen framåt. Reflektion är ett välanvänt begrepp, på gott och ont. För mig har det varit viktigt att dels ge den reflektion som äger rum i organisationen stöd och riktning, dels se till att den synliggörs d v s dokumenteras.

Att få ihop systematiskt kvalitetsarbete och pedagogisk dokumentation kan vara en utmaning. Det ena kan tolkas representera någon form av ordning och reda. Det andra representerar lite mer rhizomatiskt tänkande där lärandeprocesser inte äger rum linjärt utan i de möten som sker. Jag har sett det som en utmaning att förena dessa två och vi tycker oss vara på god väg att hitta en form för detta. Utgångspunkten är det ramverk som jag har byggt upp, i viss samverkan med andra naturligtvis och i en process som pågått i drygt två år. Ramverket illustreras i bilden nedan där varje färgat fält representerar ett led i det systematiska kvalitetsarbetet men navet är det som sker i mitten, i de gröna fälten.

De gröna fälten symboliserar det arbete som bedrivs dagligen ute på förskoleavdelningarna där planering/genomförande växelverkan och reflektionen (det gröna fältet i mitten) utgör ”kittet” mellan dem. Medans ramverket som helhet försöker stödja någon form av ordning och reda så finns det i det gröna navet utrymme för rhizomatiska processer. 
För att kunna reflektera behövs någon att reflektera tillsammans med, pedagog och/eller barn. Hos oss äger reflektionen rum ute på avdelningarna, i barngrupp och vid s k PUT-tid (pedagogisk utvecklingstid som ersatt bl a det som tidigare kallats ”planeringstid”). Reflektionen äger även rum i nätverk med pedagoger från andra avdelningar. Reflektionen dokumenteras i dokument där man förutom själva reflektionen skrivit ner syfte, vilka som deltog, vad som hände och hur man väljer att gå vidare. 
För att reflektionstiden verkligen ska användas till reflektion, d v s att man tittar bakåt för att ta sig framåt, så använder vi en R-figur, hämtad ur ”Teaching and Learning through Reflective Practice” av professor Tony Ghaye. Figuren bygger på ”uppskattningens kraft”, skulle man kunna sammanfatta det med, d v s att man uppmärksammar det man ser som positivt och framgångsrikt i kollegans arbete.
                                           
Reflektionen sker i fyra steg:
1. Uppskattning
2. Föreställning om hur man skulle kunna gå vidare (brainstorm där man försöker tänka utanför ”boxen”)
3. Urval från steg 2 för att designa och konkretisera vägar vidare.
4. Genomförande av det man valt under steg 4.
/Martina L

Share This:

HÅLLBAR UTVECKLING I FÖRSKOLAN – BÖRJAR HOS PEDAGOGEN SJÄLV

HÅLLBAR UTVECKLING I FÖRSKOLAN – BÖRJAR HOS PEDAGOGEN SJÄLV

I det förskoleområde där jag arbetar som pedagogista fick vi i somras utmärkelsen ”Skola för hållbar utveckling”. Att få den utmärkelsen är en bekräftelse på att man är på rätt väg, men innebär absolut inte att man kan slå sig till ro och vara nöjd. Tvärtom, i ansökan för att få utmärkelsen sätter man upp nya mål för sitt hållbarhetsarbete. Vi arbetar med detta på flera plan.
Just nu håller jag på att förbereda en workshop för våra pedagoger där de ska lära sig mer om och reflektera över vilka ekologiska fotavtryck man lämnar. Vi brukar ju säga att barn inte gör som vi säger. De gör som vi gör. Ett framgångsrikt hållbarhetsarbete med barnen börjar därför med att man själv blir medveten över sin livsstil. Innehållet i workshopen är inte helt klart, men jag lovar att berätta mer om den när den är genomförd (25/11). 
Vi försöker arbeta varierat och brett med dessa frågor för att nå såväl ekologisk som social och ekonomisk hållbar utveckling. Som utgångspunkt använder vi ”solen” från Den globala skolan.

I vår ansökan för att bli ”Skola för hållbar utveckling” har vi satt upp nya mål bl a när det gäller samverkan med omvärlden, inköp och barns inflytande. Det påverkar vårt arbete dagligen. Bl a har vi utvecklat föräldrasamarbetet och tagit in dem mer i vårt systematiska kvalitetsarbete. Vi håller på att starta upp ett eTwinningprojekt och har utbyte med lokala företagare. Vi lagar och återbrukar grejer på förskolan och barnen har inflytande över mycket av det som sker. Det gäller att påminna sig varje dag om att lokala åtgärder ger globala resultat, att se de små stegen men alltid sträva efter att bli ännu bättre.
Har ni frågor om vårt hållbarhetsarbete så är det bara att höra av sig till mig info@martinalundstrom.se
/Martina L


Share This:

PEDAGOGISKT LEDARSKAP PÅ FÖRSKOLAN

PEDAGOGISKT LEDARSKAP PÅ FÖRSKOLAN

Jag pratar i flera sammanhang om pedagogens roll på förskolan i termer av att man äger ett pedagogiskt ledarskap och att man själv väljer vad man gör av det. Inte så sällan ser jag pedagogen rygga tillbaka lite. Ledarskap? Det är väl chefens jobb? Eller?
 
Sedan jag började arbeta med att utbilda blivande och varande förskollärare i universitets och Skolverkets regi så har det blivit allt mer tydligt för mig att vilka förutsättningar som skapas för lärande kopplat till läroplanen beror på i vilken utsträckning pedagogerna på avdelningen axlat sitt ledarskap.
 
Jag läser just nu Arne Malténs bok ”Pedagogiskt ledarskap” (Studentlitteratur, 2000). Den belyser ledarskapet på ett sätt som identifierar en chefs ledarskap. Mycket av det han skriver ser jag även går att applicera på pedagogens roll i en förskolegrupp.
 
Att utöva ledarskap innebär, enligt Maltén, att man bedriver en påverkansprocess i syfte att få andra människor, indivier eller grupper att agera i riktning mot uppställda mål. Definitionen betonar inte bara måluppfyllelse utan även samspelet med andra människor.
 
”Ledaren har att intressera sig för uppgiften, men även för relationen till medarbetarna. Ledarskapet förutsätter såväl gruppdynamiska som problemlösande färdigheter. Ledaren kan uppnå resultat, men endast tillsammans med och genom andra människor. /—/ Ett gott ledarskap förmår att skapa mening med arbetet, står för utformningen av målen och strategierna samt förmedlar dessa till medarbetarna. Organisationen är dess människor.” (s 8 o 15)
 
Jag ser flera paralleller till arbetet inom en förskolegrupp och jag gillar bilden av barnen som pedagogens medarbetare.
Att vara ledare på förskolan är inte detsamma som att man bestämmer allt. Däremot innebär det att man ser till att saker händer, att barnen börjar agera. Det räcker ofta med att man ställer fram ett
material så börjar barnen agera och när barnen börjar agera börjar de också interagera – samspela – med tingen och människorna. Interagerandet är det som är essensen i lärandet. Börjar man tänka i de banorna så klarnar också bilden av det pedagogiska ledarskapet som varje pedagog har. De flesta barn interagerar utan någon vuxens inblandning. Men genom vår påverkan så får vi barnen att agera i riktning mot uppställda mål. Med den vetskapen kan man analysera sin egen förskolas miljö. Med och om vad inbjuder den barnen till att interagera? Med och om vad inbjuder den inte barnen till att interagera? Vad behöver vi lägga till? Vad behöver vi ta bort?
 
Genom att observera och lyssna till barnens interaktion får vi reda på vad det är som skapar mening för barnen och på vis får vi också reda på vägar vidare för det fortsatta arbetet. Processen blir en växelverkan mellan vuxnas barnperspektiv, d v s vad de vuxna antar kommer att  locka barnen till att agera i riktning mot målen, och barnens egna perspektiv, d v s hur barnen själva väljer att agera och interagera. I denna växelverkan föds den utforskande processen, där jag som pedagog gör antaganden som jag sedan undersöker genom att observera och lyssna på barnen. En ledare, d v s pedagog, som intresserar sig för uppgiften blir därmed en förskoleverksamhets viktigaste faktor för utveckling.
 
/Martina L
 


Share This: