Browsed by
Kategori: Pedagogista

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

Den här veckan kommer jag mestadels arbeta ute på förskolor. Det innebär att jag lyssnar in pedagogerna, ser mig omkring på avdelningarna och sätter mig in i verksamheten genom dokumentationen som gjort sedan jag var där förra gången. Dokumentation berättar inte bara vad som gjorts eller vad som hänt. Dokumentation berättar också vad pedagoger väljer att lägga tid på att lyfta fram och synliggöra. Dokumentation, och inte minst dokumentationens placering, berättar också en hel del om för vem man gör dokumentationen; vem den vänder sig till.

Att bryta dokumentationsmönster har visat sig lättare sagt än gjort. Därför förespråkar jag att man sätter dokumentationspraktiken på paus och gör en inventering av den dokumentation som finns, snarare än att man fortsätter som man alltid har gjort samtidigt som man ska försöka skapa nya mönster. Att pausa hela dokumentationsapparaten kräver mod, men också en plan för hur man ska komma vidare. Att göra en inventering av nuvarande dokumentation är första steget och blir inte bara en djupdykning i dokumentationen som sådan. Den blir också en kartläggning när det gäller pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Att utveckla såväl verksamhet som dokumentationen av den handlar inte främst om ändrade sätt att göra, utan om att pedagoger utvecklar ny förståelse och nya tankemönster. Min utgångspunkt när jag ska samarbeta med ett arbetslag är alltid att bilda mig en uppfattning om pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Är det begripligt för dem? Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är nyckelbegrepp i Aaron Antonovskys KASAM-teori. KASAM står för ”Känslan av sammanhang” vilket utgör en betydelsefull grund i en människas hälsa och välmående. Dokumentationspraktik som utlöser stress och förvirring eller upplevs som meningslös – sådana mönster måste brytas. Annars riskerar det att bidra till ohälsa hos pedagogerna. Min erfarenhet är att det inte finns några genvägar och att det inte går att säga till pedagogerna att sluta dokumentera vissa saker med ena handen samtidigt som man ber dem svara på utvärderingar och kartläggningar med den andra.

En dokumentation i sig är inte meningsfull. Den gör inte skillnad, vare sig för organisation, pedagogen eller barnen förrän den sätts i relation till någon. Först då börjar den ingå i ett sammanhang och bli en del av en berättelse. Den behöver kopplas ihop med ett före och/eller ett efter, som också behöver vara dokumenterat. Den behöver reflekteras öv17121973_10154852901216480_1082549763_oer och de tankar som uppkommer vid reflektionen behöver sättas i bruk i praktiken. Först när pedagogerna själva börjar se dokumentationsuppdragets meningsskapande funktion, som kittet mellan och skapandet av nya tankar och handlingar, börjar hjulet att snurra. Fram tills dess är det vi; förskolechefer, pedagogistor, pedagogiska handledare m fl som måste reflektera och kanske förändra våra tankemönster för att förbättra förutsättningarna för pedagogerna att utveckla sin förståelse för dokumentationsuppdraget. Veckans möten med arbetslag kommer till stor del att handla om att kartlägga den nuvarande dokumentationen. I de reflekterande samtalen omkring den framkommer pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Vilka delar av det är begripligt/obegripligt för dem och vad får det för konsekvenser för hur vi ska gå vidare?

/Martina L

Share This:

ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR…

ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR…

Tänk er en gammal skola…på kvällstid…mörkt, tyst, uppställda stolar…

Och så tänker ni er ett 30-tal pedagoger som arbetat i förskolan hela dagen…och nu ska de ta plats i den gamla skolan, på kvällstid, bland uppställda stolar…det är dags för arbetsplatsträff och ämnet för kvällen är Skollagen…

Händelsen är hämtad från en av mina gamla arbetsplatser och trots att jag tycker Skollagen är intressant och trots att jag inte hade arbetat i barngrupp alls den dagen höll till och med jag på att somna.

Att miljön har betydelse för barnens lärande, det är ingen nyhet längre. Men hur är det med pedagogerna? Hur skapar vi dynamiska lärmiljöer för dem? Hur gör vi möten och nätverksträffar energifyllda? Vad triggar de igång? Jag har ofta fått husera med arbetslag och nätverksgrupper i lånade eller delade rum, där inget får sättas upp på väggarna och allt måste lämnas precis som man fann det.  Den tröghet jag upplever i systemet när det gäller pedagogers utveckling tror jag delvis hänger ihop med att vi som har som uppdrag att bidra till deras utveckling ofta får dåliga förutsättningar för det, såväl tidsmässigt som miljömässigt, och långa perioder har det känts som om jag trampat vatten.

Vill vi ha förändring måste vi se till att skapa förutsättningar för förändring.

Min dröm är fler kreativa mötesrum för pedagogerna; där sinnena väcks till liv, där händerna har svårt att hålla sig borta från materialen och där nya konstruktiva tankar kan födas…jamen, det är ju precis sådana miljöer barnen har rätt till. Vi är kanske inte så olika ändå 😉

/Martina L

Share This:

ATT BÖRJA I ”RÄTT” ÄNDE…

ATT BÖRJA I ”RÄTT” ÄNDE…

Jag vill kroka tag i Pedagogiska kullerbyttans blogginlägg om polariseringen mellan omsorg och lärande utifrån mitt perspektiv och de erfarenheter jag har som pedagogista. 
Många av er står inför mötet med nya konstellationer av människor på era arbetsplatser i och med att ett nytt arbetsår börjar efter sommaren. Såväl nya som gamla arbetslag uttrycker ofta en önskan om att få tid till att ”prata ihop sig”. De flesta får också det samband med planeringsdagar i olika former, några timmar som ofta går i ett rasande tempo. Därför är det så oerhört viktigt att vi redan innan tänker igenom vad den dyrbara tiden ska användas till. 
Förskolans har en läroplan som ska vara vägledande. En del raljerar över att läroplaner är ok som läggs på våra axlar. För mig som ska samarbeta med arbetslag kring utveckling av förskoleverksamheten är den ett fantastiskt dokument. Det ger oss något gemensamt att utgå ifrån och arbeta i riktning mot, om vi betraktar den som ett verktyg och inte som ett hinder. Den blir lätt ett hinder om vi inte använder den till att skapa en gemensam förståelse för det som ska prägla vår verksamhet. 
Som pedagogista brukar jag förespråka att man ska börja att skapa sig en gemensam förståelse för uppdraget. Polariseringen mellan begreppen ”omsorg” respektive ”lärande” är lysande exempel på att vi gör detta alldeles för lite. Oavsett om ordet ”lärande” nämns 49 gånger i läroplanen och ordet ”omsorg” endast 5 (längesedan jag refererade till dessa siffror så rätta mig om jag har fel…) så vore att försöka skilja dessa två som att försöka skilja sött från salt eller ljus från mörker. De är varandras förutsättningar och att skilja på de två vore att försöka slita själen ur förskolepedagogiken. 
 Här några nyckelcitat i sammanhanget, hämtade ur förskolans läroplan: 

”Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling./—/  

Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygg­het, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. /—/

Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg. Verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet.”

—————————-

Förslag på hur man kan arbeta fram en gemensam förståelse för dessa i sitt arbetslag samt skapa ett utvecklingsarbete i sin verksamhet inom området: 
  1. Vad är omsorg kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
  2. Vad är lärande kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
  3. Hur tänker jag att dessa hänger dessa ihop med varandra?
  4. Jämför varandras svar. Leta likheter. Filtrera ut det gemensamma och formulera er gemensamma utgångspunkt, en viktig del av er verksamhets identitet. 
  5. Jämför varandras svar. Leta skillnader. Här hittar ni det intressanta ”spänningsfält” där ni kommer kunna utmana och utveckla både varandra och er verksamhet under arbetsåret. Att sträva efter samsyn i ett arbetslag är som att en seglare skulle sträva efter stiltje. Ni får det väldigt lugnt och skönt, men ni kommer inte särskilt långt. Utvecklingsmöjligheterna är betydligt mycket större hos de arbetslag som vågar bejaka sina olikheter och det är enklare att bemöta varandras olikhet i vardagsarbetet om man vågat närma sig dem redan inför arbetsåret. Besluta er exempelvis för att leta situationer i vardagsarbetet då ni ser varandras olikheter. Använd dessa situationer som underlag för fortsatta samtal, för att utvecklas och lära sig om sitt uppdrag. Det är när vi väljer att parkera i ett sätt att se som varningsklockorna bör börja ringa…
  6. Vilka vetenskapliga perspektiv finns det? Forskning? Går detta att tillämpa/pröva i vår verksamhet och använda för att ge vetenskaplig grund för hur vi arbetar vidare?

Det här tillvägagångssättet kan ni använda oavsett vilka begrepp ni står inför att behöva problematisera i just ert arbetslag. Läroplanen öppnar upp möjligheten för dessa diskussioner och skriver fram dem som en förutsättning för att vi ska kunna främja lärandet i en formulering som blivit en av mina käpphästar som pedagogista:

”Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget om innebörden i begreppen kunskap och lärande.”

Jag vill uppmuntra er till att våga pröva att ”diskutera” i andra uttrycksformer än tal och skrift. Mina pedagoger brukar få måla, rita, forma i lera, bygga eller klippa och klistra när de ska sätta ord på sina tankar om läroplanen och sitt arbete i förskolan.
—————————–

Såväl lärande som omsorg är ett tillsammans-arbete. Lärande sker när vi är tillsammans och för att kunna vara tillsammans måste vi förhålla oss omsorgfullt till varandra. Med omsorg menar jag allt från bemötande till att blöjan ska sitta skönt så att man kan koncentrera sig på det som händer runtomkring. 

”Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. ”

/Martina L

Share This:

#HAROLD DEL 2 – PEDAGOGISTANS TILLÄGG I EN ORGANISATION

#HAROLD DEL 2 – PEDAGOGISTANS TILLÄGG I EN ORGANISATION

Under fikapausen vid Harold Göthsons föreläsning vid Göteborgs universitet för en vecka sedan tog jag tillfället att växla några ord med honom om pedagogistarollen och hur vi används av våra organisationer. Har vi blivit det tillägg som pedagogistan är ämnad att vara eller har vi blivit chefernas förlängda arm? Förmodligen ser det väldigt olika ut. 

”Pedagogistan är inte en handledare av pedagoger utan en som tillför ett annat teoretiskt perspektiv. Den dagen pedagogistan/ateljeristan tänker som ni är det kört.”

När jag berättar om mitt arbete som pedagogista för andra sammanhang möts jag ofta av reaktionen ”Men hur ska vi göra som jobbar i en organisation som inte har en pedagogista?” Ett verktyg som jag använder i mitt arbete är överkryssandets praktik, med inspiration från den franske filosofen Derrida. När jag sitter med ett arbetslag och reflekterar över dokumentation bruka vi, bildligt talat, kryssa över tidigare tolkningar. Det innebär att man inte får säga det någon annan redan har sagt och/eller att man måste tillföra ett nytt perspektiv på dokumentationen. Det kan gälla såväl annat fokus som annan teori. Det är ett sätt för mig som pedagogista att inte behålla äganderätten på mandatet att lägga till ett nytt perspektiv. Istället blir jag den som ser till att fler perspektiv läggs till och tillhandahåller på så vis verktyg till arbetslagen som de kan använda även då jag inte har möjlighet att närvara. Det blir funktionen och inte personen som blir skillnaden. Det finns annars en risk att det blir pedagogistan som sitter på mandatet att vara den som tänker olika i relation till en i övrigt homogent tänkande grupp. När fler röster och perspektiv hörs blir också reflektionen rikare och djupare.

/Martina L

Share This:

eTWINNING I FÖRSKOLAN DEL 3

eTWINNING I FÖRSKOLAN DEL 3

Förskollärar-Karin håller, som jag berättat i tidigare blogginlägg, på att starta upp ett eTwinningprojekt med en förskola på Island. Projektet har hon gett namnet ”Let us Compare”, eftersom ett av syftena är att jämför vår miljö med en miljö i ett annat land. Jag har förmånen att vara pedagogista och Karins bollplank/kritiska vän i projektet.

Barnen i Karins barngrupp har beskrivit sin förskola och miljön runtomkring. När jag och Karin har tittat på dokumentationen av deras beskrivningar så består den till allra största delen av text. 

Informationen i en sådan dokumentation blir inte tillgänglig för barnen i o m att de inte kan läsa texten. När man arbetar med pedagogisk dokumentation så måste man ställa sig frågor som:
– Vad är syftet med den här dokumentationen?
– För vem görs den?
– Vad vill vi att dokumentationen ska hjälpa oss att minnas?
– Vilka lärandeprocesser vill vi att dokumentationen ska hjälpa oss att sätta igång?
– Vilken dokumentationsform är lämpligast för           ändamålet?
Eftersom det här projektet syfte bl a är att sätta igång lärandeprocesser inom området ”kommunikation” så blev det viktigt att involvera barnen i att tänka kring hur informationen om vår förskola ska nå fram till barnen på Island. Därför ställde Karin följande frågor till barnen, samtidigt som hon visade dem dokumentationen:
/Martina L

Share This:

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

BETYDELSEN AV FOKUSERAD REFLEKTION

”Vi vill att du kommer hit och hjälper oss att tänka kring vårt byggrum. Vi vet inte vad vi behöver lägga till för material för att vi ska kunna arbeta med temat därinne.” Detta önskemål från ett arbetslag är ett ganska vanligt förekommande inslag i min inbox och de hör till mina favoriter. Mitt jobb handlar mycket om att tänka kreativt, ”utanför boxen”, men det handlar också väldigt mycket om att behålla fokus och fråga pedagogerna ”Varför? Vad är syftet?”.

Inför förra veckan hade jag fått exakt ett sådant mail som jag skriver om i inledningen och i torsdags var det dags att besöka dem för några timmars gemensam reflektion kring temat ”Lika-Olika” och deras byggrum. Det är sällan tal om att sitta och reflektera i slutna rum. Idag sker den oftast på stående fot, med fullt av barn runtomkring och dokumentationen i händerna. Så även denna gång. I vår iver att hitta nya vägar och lösningar gick vi direkt in i byggrummet och började spåna, utan att titta på några dokumentationer, utan att fokusera på temat. Det blev en massa spretiga tankar om allt möjligt som man skulle kunna stoppa in i byggrummet, helt ofokuserat. Ingen idé kändes särskilt het och jag började ställa frågan ”Varför?” till mig själv. Stanna upp. Backa bandet. Gå tillbaka till syftet. Där finns svaret.

Vi lämnade byggrummet och tog istället fram dokumentationen från det temaarbete som redan var gjort. Vad är det för likheter och olikheter som barnen redan gett uttryck för att de kan och förstår? Vad är det för likheter och olikheter de redan börjat utforska? Sakta men säkert börjar det utkristallisera sig att ”stor och liten” är en olikhet som barnen ofta uppmärksammar och ger uttryck för att förstå. Utifrån det har pedagogerna försökt ge dem möjlighet att undersöka detta i både lera och bygg. Stor och liten kan vara: lång-kort, högt-lågt, tung-lätt. Det är inom detta område man befunnit sig i sitt utforskande. När vi börjar få syn på detta så klarnar det också vad vi ska tillföra för material i byggrummet. Det ger oss nya tankar och ett nytt seende på materialet, som vi inte tidigare hade. Till att börja med blir det olika material i varierande längder: tygband, gummislangar och papprör i fyra olika längder (1 1/2 m, 1 m, 1/2 m och 1 dm). Vi vill skapa en tydlig variation mellan olika längderna och att samma längd ska finnas i olika material, för att barnen ska kunna leta lika och olika kopplat till längd och inte enbart till material. Som inspiration och vetenskaplig grund för hur vi förstår små barns matematiska undersökande har vi Camilla Björklunds forskning som man kan läsa om i böckerna ”En, två, många” och ”Bland bollar och klossar”.

 
 
 
 
Begreppet ”reflektion” är ett utslitet begrepp och ibland även missförstått. Reflektion skiljer sig från vanligt tänkande och jag brukar använda Tomas Emsheimers (2005) definition för att förklara hur jag använder mig av reflektion över förskolans vardagsarbete. Dels är den påtagligt målinritad (har ett fokus), dels genomförs den med någon form av systematik och struktur och syftet är att distansera sig från gamla tankemönster för att utveckla nya samt söka lösningar på olika frågeställningar. Man ser två olika sätt att förhålla sig till reflektion i mitt exempel ovan och med dessa vill jag synliggöra skillnaden på ofokuserad och fokuserad/målinriktad reflektion.

Vår organisations utvecklingsmodell och systematiska kvalitetsarbete bygger på reflektion. Reflektion över arbetet med barnen, vilka lärandeprocesser som sker och hur man skapar förutsättningar för lärandet att ske är det som gör oss till en förskola i utveckling.  Då är det extremt viktigt att man ger reflektionen struktur, utan att för den skull använda samma mallar för alla, så att den inte sker helt ofokuserat och planlöst. Våra arbetslag utvecklar sina egna mallar för hur de skriver ner sina reflektioner, men alla har samma vetenskapliga grund och ställer sig ungefär samma frågor vid samma faser under ett arbetsår.

/Martina L

Share This:

TEMA – ETT VERKTYG FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

TEMA – ETT VERKTYG FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

De dagar då jag får möta barn och dokumentationer av pedagogernas arbete med barnen känner jag livet i mig 🙂 Det är där jag hämtar näring och inspiration till stora delar av mitt övriga arbete. I mitt förskoleområde finns det tio avdelningar. Några av dessa träffar jag regelbundet för att tänka tillsammans med dem om arbetet med barnen.

I fredags var jag på en av våra avdelningar för att tillsammans med pedagogerna gå igenom temadokumentationen. Man tyckte att man hade kört fast. Då kommer jag och tillför ett utifrånperspektiv och försöker se helheten – Vad var det tänkt att detta skulle handla om från början? Hur gör ni det meningsfullt för barnen? Vilket kunnande uttrycker barnen redan nu? Vilka hypoteser uttrycker barnen? Hur utmanar ni detta på ett undersökningsbart sätt? Detta är en rad av de frågor vi samtalar om, utifrån dokumentationerna.

Ett temarbete är avsett för att göra lärandet sammanhängande och kan därför aldrig avgränsas till att handla om bara ett av läroplanens målområden. Hela Piteå kommun utvecklar under tre år framåt sitt arbete med och för hållbar utveckling. Inom ramen för hållbar utveckling ryms alla förskolans läroplansmål, och hållbar utveckling kommer i Infjärden att genomsyra det systematiska kvalitetsarbetet i både förskola och skola. På sikt handlar det om att nå ett hållbart socialt, ekologiskt och ekonomiskt förhållningssätt hos både vuxna och barn.

 
 
Den här bilden, hämtad från  http://www.programkontoret.se/sv/Program-och-stipendier/Program-A—O/Den-Globala-Skolan/ ger en bra översikt över allt som ryms inom begreppet ”hållbar utveckling” och vi använder den regelbundet för att få syn på vilka delar vi får in ofta, sällan eller aldrig.
 


Arbetet tillsammans med barnen för hållbar utveckling är redan igång på flera av våra avdelningar. Arbetslaget som jag besökte i fredags har valt att ta maskar och deras liv som utgångspunkt för att väcka intressen och ge barnen erfarenheter som sätter igång tankar och lärandeprocesser. I fredags gick vi igenom dokumentationen från höstens arbete. Vi valde att gå vidare med tre spår:

1. Några barn försöker se masken på nära håll, för att ta reda på om den har ögon och mun precis som vi. Därför har vi skaffat ett usb-mikroskop. Nu kommer barnen kunna studera maskarna uppförstorat på datorskärmen.

2. Några barn har noterat att masken kan bli längre ibland och kortare ibland. Därför ska barnen själva få undersöka hur man kan göra sig längre och kortare, genom egen rörelse och genom att närstudera maskarna.

3. Några barn är rädda för maskarna. Därför kommer barnen få fundera över om de tror att maskarna är rädda för något.

/Martina L

Share This:

OM PEDAGOGISTANS ROLL I FÖRSKOLANS ORGANISATION

OM PEDAGOGISTANS ROLL I FÖRSKOLANS ORGANISATION

– Pedagogista, vad är det? Gissa hur många gånger jag behöver besvara den frågan. Ibland väljer jag medvetet att aldrig nämna ordet pedagogista när jag presenterar vad jag arbetar med. Istället säger jag: Jag arbetar med utvecklingsfrågor inom förskolan. Ur mitt perspektiv är det en ännu luddigare presentation, men den besparar mig tid då jag inte har lust att berätta vad jag arbetar med. Sådana dagar finns nämligen också. Men för det mesta brinner jag för att berätta om mitt arbete. Jag älskar det 🙂

I veckan som gått har jag varit i Stockholm på utbildning. Parallellt med detta befinner jag mig i ett Twitter-flöde som har med utveckling inom förskola och skola att göra. Detta gör att jag just nu är överfull av mentala blogginlägg som på något vis behöver komma ut via tangentbordet för att också ni ska kunna bli delaktiga i all spännande och viktigt som händer just nu. Systematisk som jag är så vill jag gärna ta det som jag varit med om i kronologisk ordning när jag skriver mina inlägg, trots att det som hänt senast är det som känns som det hetaste spåret just nu. Men jag håller mig till min systematik, för att mitt skrivande också är en reflektionsform som hjälper mig att sortera tankarna och fånga upp essänsen, och börjar med föreläsningen jag var på i måndags.

Reggio Emilia-institutet erbjuder i sitt utbildningsprogram föreläsningar som riktar sig till förskolechefer och pedagogistor. Den här gången var det Maddalena Tedeschi som arbetar som pedagogista i Reggio Emilia som föreläste och rubriken som var satt för dagen var ”Verksamhetsidé, styrdokument och organisation”. Jag vet inte varför, men det förekommer att institutiets rubriker på sina föreläsningar inte stämmer överens med innehållet. Den här gången var det inte ens i närheten, men jag fick ändå ut någonting av vissa delar av dagen.

Maddalena pratade framför allt om pedagogistans roll i en organisation. I de kommunala förskolorna i Reggio Emilia får man inte starta en förskola utan att man har en pedagogista. Det säger en hel del om hur man ser på sina pedagogistor. ”Pedagogistan är en central figur för kvalitet och en skapare av kontinuitet”, står det inskrivet i förskolans styrdokument i Emilia Romagna sedan år 2000. Spännande är att jag i den roll jag har i mitt förskoleområde här i Infjärden känner igen mig mycket väl i den beskrivningen. Det är så jag vill beskriva mitt uppdrag.  Maddalena gav följande bild av pedagogistans roll:

Här i Piteå kommun finns en pedagogista i varje förskoleområde och när Skolinspektionen gjorde sin granskning av kommunen skrev man såhär:
 
”Vid tillsynen av förskoleverksamheten i Piteå kommun framträder en tydlig och medveten koppling till förskolans läroplan. Såväl omsorg, fostran som lärande ses som självklara delar i den pedagogiska verksamhet som förskolorna erbjuder. Pedagogerna har ett professionellt förhållningssätt och inom varje skolområde finns en pedagogista med uppgift att tillsammans med rektorer och personal utveckla det pedagogiska arbetet. Att skapa stimulerande och utmanande lärmiljöer som ger barnen inflytande är centralt i utvecklingsarbetet.”

Vi har en lång väg kvar här i Piteå, men förutsättningarna för utveckling är goda bl a tack var att vi pedagogistor finns i den kommunala organisationen och om vi används på ett klokt sätt så kan det bli riktigt bra.

Som pedagogista balanserar man hela tiden mellan att ”stryka medhårs” och utmana, att bekräfta det som är gott och fungerar samtidigt som man tänker utanför boxen för att hitta ytterligare perspektiv och infallsvinklar. Man övar och utvecklar sin förmåga att öppna dörrar och bygga förtroenden gentemot alla personer i organisationen. Samtidigt ska man vara verksamhetsnära och involverad i det utforskande som barnen håller på med. Detta ger pedagogistan, som Maddalena beskrev det, ”en dubbel identitet”. Många gånger hamnar man därför som pedagogista i situationer där man måste ta ställning för något för att värna värden som finns inbyggda. Det kan gälla att värna om lärande processer som barnen är inne i när man hamnar i diskussioner som handlar mer om att värna de vuxnas intressen. Man kan också hamna i siutationer där man måste värna om kommundelens värden gentemot lokala politiker. Samtidigt ska man vara öppen för andra perspektiv och pluralism. Som ni hör så är det inte ett helt enkelt jobb att vara pedagogista, men jag älskar det 🙂

Ha nu en go söndag!

/Martina L
 

Share This: