Browsed by
Kategori: Det synliga barnet – barns perspektiv i kvalitetsarbetet

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

MENINGSSKAPANDE DOKUMENTATIONSPRAKTIK

Den här veckan kommer jag mestadels arbeta ute på förskolor. Det innebär att jag lyssnar in pedagogerna, ser mig omkring på avdelningarna och sätter mig in i verksamheten genom dokumentationen som gjort sedan jag var där förra gången. Dokumentation berättar inte bara vad som gjorts eller vad som hänt. Dokumentation berättar också vad pedagoger väljer att lägga tid på att lyfta fram och synliggöra. Dokumentation, och inte minst dokumentationens placering, berättar också en hel del om för vem man gör dokumentationen; vem den vänder sig till.

Att bryta dokumentationsmönster har visat sig lättare sagt än gjort. Därför förespråkar jag att man sätter dokumentationspraktiken på paus och gör en inventering av den dokumentation som finns, snarare än att man fortsätter som man alltid har gjort samtidigt som man ska försöka skapa nya mönster. Att pausa hela dokumentationsapparaten kräver mod, men också en plan för hur man ska komma vidare. Att göra en inventering av nuvarande dokumentation är första steget och blir inte bara en djupdykning i dokumentationen som sådan. Den blir också en kartläggning när det gäller pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Att utveckla såväl verksamhet som dokumentationen av den handlar inte främst om ändrade sätt att göra, utan om att pedagoger utvecklar ny förståelse och nya tankemönster. Min utgångspunkt när jag ska samarbeta med ett arbetslag är alltid att bilda mig en uppfattning om pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Är det begripligt för dem? Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är nyckelbegrepp i Aaron Antonovskys KASAM-teori. KASAM står för ”Känslan av sammanhang” vilket utgör en betydelsefull grund i en människas hälsa och välmående. Dokumentationspraktik som utlöser stress och förvirring eller upplevs som meningslös – sådana mönster måste brytas. Annars riskerar det att bidra till ohälsa hos pedagogerna. Min erfarenhet är att det inte finns några genvägar och att det inte går att säga till pedagogerna att sluta dokumentera vissa saker med ena handen samtidigt som man ber dem svara på utvärderingar och kartläggningar med den andra.

En dokumentation i sig är inte meningsfull. Den gör inte skillnad, vare sig för organisation, pedagogen eller barnen förrän den sätts i relation till någon. Först då börjar den ingå i ett sammanhang och bli en del av en berättelse. Den behöver kopplas ihop med ett före och/eller ett efter, som också behöver vara dokumenterat. Den behöver reflekteras öv17121973_10154852901216480_1082549763_oer och de tankar som uppkommer vid reflektionen behöver sättas i bruk i praktiken. Först när pedagogerna själva börjar se dokumentationsuppdragets meningsskapande funktion, som kittet mellan och skapandet av nya tankar och handlingar, börjar hjulet att snurra. Fram tills dess är det vi; förskolechefer, pedagogistor, pedagogiska handledare m fl som måste reflektera och kanske förändra våra tankemönster för att förbättra förutsättningarna för pedagogerna att utveckla sin förståelse för dokumentationsuppdraget. Veckans möten med arbetslag kommer till stor del att handla om att kartlägga den nuvarande dokumentationen. I de reflekterande samtalen omkring den framkommer pedagogernas förståelse för dokumentationsuppdraget. Vilka delar av det är begripligt/obegripligt för dem och vad får det för konsekvenser för hur vi ska gå vidare?

/Martina L

Share This: