Browsed by
Kategori: Förskoleklass

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

SÄGER DU VÄRDEGRUNDSMATERIAL SÅ SKRIKER JAG…

Juni. En månad präglad av avslut, men också av förberedelse och upptakt. Inom utbildningsväsendet följer ett arbetsår inte kalenderåret, d v s att det nya året startar i januari. Verksamheten startar i augusti, men förberedelserna startar ofta redan i juni. När utvärderingarna av det gångna året är klara vet man vad verksamheten kommer att behöva fokusera på att utveckla under kommande arbetsår. Att utveckla verksamheten innebär att man som pedagog kommer behöva lära sig mer samt utveckla sina arbetsprocesser inom givet område, oavsett vad man får för barngrupp. Det är en utmaning för många att hålla fokus på verksamhetens utveckling även när barnen är på plats. För de flesta verksamheter innebär ett nytt arbetsår även nya barn i gruppen och som pedagog vill man naturligtvis göra allt man kan för att ”få ihop gruppen” och då är det lätt hänt att man frikopplar både lärandet och barnen från det som är värdegrundens själva poäng. Det finns idag en uppsjö av metodmaterial som lockar pedagoger till tunnelseende. Men det finns inget quick fix när det gäller värdegrund och det går inte heller att lära barnen om värdegrund utan att man som pedagog själv gör sig till en del av gruppen man ska försöka få ihop.

Värdegrundsarbete sker överallt och hela tiden, skriver Skolverket på sin hemsida. Läser man vidare framgår det direkt att värdegrundsarbete inte främst handlar om hur barnen ska förhålla sig till varandra, utan om hur vi ska förhålla oss till barnen. Värdegrundsarbete handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Barn och elever lär sig om demokrati och mänskliga rättigheter genom att ha inflytande över sin situation. När barn och elever hindras att ha inflytande över sin situation p g a sin ålder sker diskriminering. Som pedagog har man ansvar för att se till att barn och elever får utrymme att vara med och besluta om sin situation, tillsammans med andra (både vuxna och barn). Redan från första dagen man är tillsammans behöver alla få möjlighet att ingå i sammanhang där man förhandlar fram regler och rutiner för samvaron.

Värdegrunden omfattar:

  • människolivets okränkbarhet
  • individens frihet och integritet
  • alla människors lika värde
  • jämställdhet mellan könen
  • solidaritet mellan människor

(Källa: Skolverket)

När vi på förhand exempelvis bestämmer hur barns födelsedagar ska firas, var barnen ska sitta, hur och när värdegrundsarbete ska ske är vi inne och naggar värdegrunden i kanten. Skillnaden mellan att ta ansvar respektive utöva makt är hårfin och behöver diskuteras. Pedagoger har exempelvis rätt att fatta beslut om firande av födelsedagar ska ske eller ej. OM man däremot beslutar att födelsedagar ska firas har barn och elever rätt att såväl vara med och besluta om hur firandet ska ske samt ha inflytande över själva genomförandet. Och med risk för att trampa på en och annan öm tå vill jag ändå lyfta att jag genom åren sett och hört säkert hundratals pedagoger ödsla (och då menar jag verkligen ÖDSLA) reflektions- och planeringstid till att tillverka födelsedagskort för att i nästa andetag klaga på att man inte har tillräckligt med tid till systematiskt kvalitetsarbete. Vad står det för? Och varför är det inte självklart att barn och elever ska involveras i firandet av födelsedagar? Är inte det det optimala tillfället för värdegrundsarbete?

I mitt arbete möter jag förskolor där man arbetar med att öka pedagogernas kunnande och medvetenhet kring demokrati samt hur man praktiserar demokrati tillsammans med barnen. Efterfrågan på särskilt metodmaterial minskar när man inser att det viktigaste arbetet med värdegrunden sker i pedagogens möte med barnet. Barn och elever speglar sig i de vuxna de möter.  Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder (Lpfö 98/16).  Till genuint värdegrundsarbete behövs därför inget metodmaterial. Viktigaste investeringen är istället att satsa på modiga pedagoger som vågar möta barn och elever i ögonhöjd genom att bjuda in dem i vardagligt beslutsfattande om hur man ska ha det när man är tillsammans om dagarna.

/Martina L

Share This:

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

För några år sedan arbetade jag på en förskola där vi åt luncherna i skolans matsal. Dagligen möttes barnen från förskolan och förskoleklassen i matkön och vid ett tillfälle passade jag på att sätta mig och äta vid samma bord som förskoleklasspedagogen. ”Ni måste dricka ett glas mjölk till maten innan ni får ta vatten”, sa hon med uppmanande stämma till barnen vid bordet. ”Jaha”, sa jag. ”Våra barn får välja själv vad de tycker passar bäst till maten.” Pedagogen såg snarare ut som ett utropstecken än som ett frågetecken i ansiktet när hon tittade på mig, sedan mumlade hon något om att det är viktigt att barnen får i sig mjölk.

I det här läget skulle man kunna diskutera mjölkens vara eller inte vara i våra dagliga dricksglas, men det är inte dit jag vill komma med mitt exempel. Istället vill jag att vi stannar upp och funderar över vad som händer med barnen i övergången mellan förskoleavdelningar eller mellan förskola och skola om pedagogerna tar ifrån dem rättigheter, möjligheter och förtroenden som de haft i lägre åldrar. I vår förskola fick de barn som ville ta körkort för limpistol fr o m att de började på 3-5 årsavdelningen. När de kom till förskoleklass och fritids låg limpistolerna gömda där bara pedagogerna kunde få tag på dem. Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?

Jag har förmånen att känna skickliga förskoleklassutvecklaren Annika Andréasson. I hennes klassrum användes aldrig Bornholmsmodellen. Där utvecklades barnens språk genom deras lekar och pedagogernas medvetna användande av dem som meningsskapande sammanhang för lärande. Ändå klarade alla hennes elever de centralt reglerade screeningarna, baserade på just Bornholmsmetoden. Nästan varje vecka får jag höra berättelser från förtvivlade föräldrar vars barn inte tycker det är roligt i skolan. Redan innan jul deras första termin tappade de lusten. De flesta visar eller säger inget, utan gör vad som förväntas av dem. För en del kommer bakslaget senare. Det är ett ödesdigert misslyckande, inte bara för de som tagit emot barnet, utan också för de som skickat iväg det och det gör mig förtvivlad. Vi måste prata mycket mer om övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Vilka pedagogiska erfarenheter har barnen med sig från sitt tidigare sammanhang? Vad har lust och meningsfullhet för betydelse lärandet och vad innebär det att verksamheten i både förskola och skola ska vila på demokratins grund?

Vid ett tillfälle då jag handledde förskoleklasspedagoger hände det magiska. De sänkte plötsligt sina garder och så tittade de på varandra samtidigt som den ena sa: ”Varför går vi egentligen ut på rast samtidigt som skolan? Det passar ju inte alls våra barn att bli avbrutna just då.” Det var förresten samma pedagog som jag träffade vide lunchen. Sådana tillfällen är Halleluja-moments för en pedagogista. All utveckling börjar med ifrågasättandet av sin egen praktik och om det håller i sig så tror jag att hennes elever idag både får limma med limpistol och dricka vatten till lunch…om de vill.

/Martina L

Share This:

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA…

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?
Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?
Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: ”Vad ska barnen göra?” än ”Varför ska barnen göra det?”. Den didaktiska frågan ”varför” är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten ”Kultur och estetik i skolan” (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: ”Vad kan vi göra för pyssel om…?”. Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: ”Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?”

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om…egentligen?


/Martina L

Share This:

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

Jag har tillbringat fem dagar i ett nytt förskolesammanhang och verkligen blivit genuint utmanad i min syn på barns inflytande. Att jag verkligen måste tänka flera vändor till kring min syn på barns rättigheter är uppenbart. Det jag nu också funderar över är vad stor variation i förhållningssätt kring barns inflytande får för konsekvenser; dels för en likvärdig förskola och skola i stort, dels för de barn som får erfara denna stora variation. Vilket barn blir man i respektive miljö och hur blir det när dessa barn möts och ska fungera tillsammans i andra sammanhang?

Spelar det någon roll om man får äta hur många smörgåsar man vill till mellanmål eller om man bara får äta en mjuk och en hård beslutat av de vuxna? Handlar inflytande om att jag själv måste smöra min egen macka, den macka pedagogen begränsat mig till att välja, eller eller handlar inflytande om att jag kan få välja att just då avstå ifrån att lära mig smöra den macka jag själv valt?

Min erfarenhet är att vi skapar vårt interna system av normer och gränser inom vårt lilla förskole- resp skolsystem; normer och gränser som egentligen handlar mer om att fungera i just den miljön än i samhället i stort. Risken för att vi skapar små subvärldar baserade på våra egna värderingar är oerhört stor om vi inte klarar av att distansera oss och reflektera över oss själva.

Finns det gränser för barns inflytande och för vems skull sätter vi i så fall dessa gränser? Kan det vara så att den institutionaliserade barndomen begränsar barns inflytande snarare än säkerställer det?

Läs den här länken ur Pedagogiska magasinet och diskutera, diskutera, diskutera. Och håll denna diskussion levande! Den måste upp på bordet så ofta det bara går och i relation till allt som sker i vår verksamhet hela dagen, inte minst rutinsituationer.

/Martina L

Share This:

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

Igår kväll var jag tillsammans med Linda Linder och Erika Kyrk Seger och lyssnade på Harold Göthson som föreläste vid Göteborgs universitet. Ämnet var ”Att verka för förskolans och skolans demokratiska uppdrag”. Det finns få människor som lyckas säga så många viktiga grejer på så kort tid som Harold. Flera av dem har jag hört honom säga förut, men de behöver upprepas om och om och om igen. En av dem är…
…dialogen med det som är olika…

Hur hanterar ni olikheter i er barngrupp? Låter ni barn som det ofta uppstår friktion emellan få mötas ofta och mycket eller delar ni på dem för att de ska få en ”paus” ifrån varandra?  För vems skull gör ni det? Om vi tänker oss att vi inom förskola och skola formar samhällsmedborgare – vad får vårt sätt att hantera olikheter för konsekvenser och när tänker vi att barn ska möta det som är olika om inte i vår verksamhet?
Grundantagandet i våra läroplaner är att människor föds nyfikna. Det kan vi liksom inte bara förhandla bort. Barn är nyfikna på varandra. Även på de som är olika. 

Vårt uppdrag är att hitta sätt att arbeta så att barnen hittar till varandra. Även de som är olika. När vi inte lyckas med det organiserar vi så att vissa barn inte behöver vara ihop. 

I en sådan organisation finns bara förlorare.
/Martina L

Share This:

”DET SNÖAR SÄLLAN FRÅN EN BLÅ HIMMEL…”

”DET SNÖAR SÄLLAN FRÅN EN BLÅ HIMMEL…”

Rubriken till detta inlägg är lånad från Karin Wallins bok ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) för att den etsat sig fast hos mig sedan jag först läste den.

Jag hör/läser i olika sammanhang efterlysningar av pyssel inom olika områden; rymden, kroppen, bokstaven N osv. Det är fantastiskt med det kollegiala utbytet som sociala medier erbjuder men det är någonting i en del av de här efterlysningarna som skaver hos mig. Jag känner i princip aldrig till bakgrunden och de sammanhang som dessa efterlysningarna springer ur, men ändå…

Ordet ”pyssel” är ett problematiskt ord för mig. Det första jag tänker är: Vad erbjuds de barn som inte vill ”pyssla” och hur ser pedagogen på själva pysslandet? Vad är syftet med pysslet när pedagogen har så svårt att tänka ut det och dessutom, i flera fall där jag fått inblick, svårt att motivera barnen/eleverna till att vilja delta?

”Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av tal- och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik. Multimedia och informationsteknik kan i förskolan användas såväl i skapande processer som i tillämpning.” (Lpfö 98/10)

”Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet.” (Lgr 11)

Det centrala begreppet här är skapande. En aspekt av skapande är att man producerar. ”Produkten” som avses är inte främst själva alstret, slutprodukten. Skapandet producerar tankar och processer, gestaltar något som tidigare inte existerat. Att man utifrån sitt eget perspektiv framställer något nytt och unikt. Ur ett lärandeperspektiv är det inte slutresultatet som är det viktiga utan processen under arbetets gång. Individen motiveras genom att skapandet sätter denne i relation till något, t ex ett visst kunskapsområde, och att dennes förståelse av området är det som gör uppgiften meningsskapande. I skapandet finns utrymme att vara kreativ, att tänka och göra utanför boxen. Där göds innovation och uppfinningsrikedom.
Ett annat centralt begrepp när det gäller skapande är kommunikation. Skapande arbete sker i ett sammanhang där det som skapas kommunicerar någonting till sin omgivning. Att det finns en mottagare av det som kommuniceras är också ett sätt att göra det meningsfullt. Den som skapar uttrycker sig genom det skapade. Som pedagog behöver man visa sin nyfikenhet för budskapet. Mångfalden av uttrycksformer är ett verktyg för demokrati, för att alla ska komma till ”tals”. Inte bara de barn /elever som äger ett rikt talspråk. Därför är det så viktigt att vi skapar möjlighet för alla att uttrycka sig, inte bara de som vill ”pyssla”. Någon kanske vill bygga, dansa, fotografera, musicera osv… Eller kanske alltihop? Finns den möjligheten?

I boken ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande:

”Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande. Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? 

Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. På stadsgator blir den en brun geggig modd av sörja. I skaren kan snön hålla ihop i stora blänkande flak. Ibland går det att krama snöbollar. Andra gånger håller snön inte alls ihop. Ibland knarrar den under fötterna. Ibland trycks den ihop i hårda vallar. Andra gånger håller den att gå på. Ofta syns det spår i snön – en skogsmus, en kanin, en lastbil? Eller är det en ängel som något barn har gjort? Ibland har rimfrosten målat en vit djungel av växtlighet på fönsterrutan. /…/

Kreativitet är en möjlighet vi alla föds med. Den behöver tas tillvara för att utvecklas och för att finnas kvar. Barn tycker om kopplingar och lekar med sina minnen, sinnen och kunskaper. Den som bara erbjuder barnen blått papper, lim och lite vit bomull eller vitt silkespapper missar allt det som snö kan vara enligt barn. Det blir en torftig vuxenbild och en fattig symbol för snö på samma sätt som de uppklistrade ”lövliken” på sina bruna stammar…” (Karin Wallin, s 63-64) 

Foto: http://www.gurragillar.se/rysk-fotograf-tar-fantastiska-narbilder-pa-snoflingor-sa-har-har-du-aldrig-sett-sno-tidigare/ 

 När vi söker efter ”pyssel” söker vi då brett skapande inom alla uttrycksformer, för att ge alla utrymme att komma till tals? När vi söker efter ”pyssel” söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? ”Pysslar” vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?

/Martina L

Share This:

OM 400 DAGAR…

OM 400 DAGAR…

…är det val till Sveriges riksdag. Vilken anser du är den viktigaste frågan att driva, gällande förskola och förskoleklass?

 /Martina L

Share This: