MÖTESPLATS FÖR LÄRANDE

Rubriken till detta inlägg är lånad från Karin Wallins bok ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) för att den etsat sig fast hos mig sedan jag först läste den.

Jag hör/läser i olika sammanhang efterlysningar av pyssel inom olika områden; rymden, kroppen, bokstaven N osv. Det är fantastiskt med det kollegiala utbytet som sociala medier erbjuder men det är någonting i en del av de här efterlysningarna som skaver hos mig. Jag känner i princip aldrig till bakgrunden och de sammanhang som dessa efterlysningarna springer ur, men ändå…

Ordet ”pyssel” är ett problematiskt ord för mig. Det första jag tänker är: Vad erbjuds de barn som inte vill ”pyssla” och hur ser pedagogen på själva pysslandet? Vad är syftet med pysslet när pedagogen har så svårt att tänka ut det och dessutom, i flera fall där jag fått inblick, svårt att motivera barnen/eleverna till att vilja delta?

Det centrala begreppet här är skapande. En aspekt av skapande är att man producerar. ”Produkten” som avses är inte främst själva alstret, slutprodukten. Skapandet producerar tankar och processer, gestaltar något som tidigare inte existerat. Att man utifrån sitt eget perspektiv framställer något nytt och unikt. Ur ett lärandeperspektiv är det inte slutresultatet som är det viktiga utan processen under arbetets gång. Individen motiveras genom att skapandet sätter denne i relation till något, t ex ett visst kunskapsområde, och att dennes förståelse av området är det som gör uppgiften meningsskapande. I skapandet finns utrymme att vara kreativ, att tänka och göra utanför boxen. Där göds innovation och uppfinningsrikedom.

Ett annat centralt begrepp när det gäller skapande är kommunikation. Skapande arbete sker i ett sammanhang där det som skapas kommunicerar någonting till sin omgivning. Att det finns en mottagare av det som kommuniceras är också ett sätt att göra det meningsfullt. Den som skapar uttrycker sig genom det skapade. Som pedagog behöver man visa sin nyfikenhet för budskapet. Mångfalden av uttrycksformer är ett verktyg för demokrati, för att alla ska komma till ”tals”. Inte bara de barn /elever som äger ett rikt talspråk. Därför är det så viktigt att vi skapar möjlighet för alla att uttrycka sig, inte bara de som vill ”pyssla”. Någon kanske vill bygga, dansa, fotografera, musicera osv… Eller kanske alltihop? Finns den möjligheten?

I boken ”Pedagogiska kullerbyttor” (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande:

”Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande. Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? 

Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. På stadsgator blir den en brun geggig modd av sörja. I skaren kan snön hålla ihop i stora blänkande flak. Ibland går det att krama snöbollar. Andra gånger håller snön inte alls ihop. Ibland knarrar den under fötterna. Ibland trycks den ihop i hårda vallar. Andra gånger håller den att gå på. Ofta syns det spår i snön – en skogsmus, en kanin, en lastbil? Eller är det en ängel som något barn har gjort? Ibland har rimfrosten målat en vit djungel av växtlighet på fönsterrutan. /…/

Kreativitet är en möjlighet vi alla föds med. Den behöver tas tillvara för att utvecklas och för att finnas kvar. Barn tycker om kopplingar och lekar med sina minnen, sinnen och kunskaper. Den som bara erbjuder barnen blått papper, lim och lite vit bomull eller vitt silkespapper missar allt det som snö kan vara enligt barn. Det blir en torftig vuxenbild och en fattig symbol för snö på samma sätt som de uppklistrade ”lövliken” på sina bruna stammar…” (Karin Wallin, s 63-64) 

Foto: http://www.gurragillar.se/rysk-fotograf-tar-fantastiska-narbilder-pa-snoflingor-sa-har-har-du-aldrig-sett-sno-tidigare/

 När vi söker efter ”pyssel” söker vi då brett skapande inom alla uttrycksformer, för att ge alla utrymme att komma till tals? När vi söker efter ”pyssel” söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? ”Pysslar” vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?

/Martina L