Browsed by
Kategori: Barns perspektiv

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

Mötesplats för lärande heter den här bloggen just därför att det är det jag vill att den ska vara; en plats där tankar möts och skapar nya tankar som en del i att lära mer om det som händer på förskolan. Igår hände det, tack vare att mitt förra blogginlägg delades i Facebook-gruppen Förskolan.se. Tankarna om det barnen gör mellan de zoner/stationer/aktivitetsytor vi vuxna ställer iordning för dem tog fart igen och nya frågor formulerades. Vad tänker vi om barn som ”bara flyter omkring” och hur värderar vi den handlingen? Och om vi använder ett sådant vokabulär om barnen borde vi titta på pedagogerna med samma glasögon; finns det pedagoger som ”bara flyter omkring”? Ytterligare en fråga som uppkommer är vad som händer när barn börjar skolan om vi i förskolan bejakar deras förflyttningar som en del i lärprocessen? Vilka samtal behöver vi i så fall föra med skolan om detta, för att inte dessa barn ska bedömas som problematiska? Jag läser följande på sidan 28 i Skolverkets Allmänna råd för förskolan:

”Många platser för barn har ofta en inneboende ordning skapad av vuxna. Rummen i förskolan är många gånger laddade med regler för vad som är tillåtet och inte. Är rummet ”färdigt” eller finns det utrymme för barnens innovationer i detta rum? Är det möjligt för barnen att förändra rummet? Kan barnen själva till exempel nå material de behöver och tillåtas att använda material på olika sätt? Miljön i förskolan påverkar också relationerna och ger signaler kring vilket beteende som förväntas, vilka aktiviteter och vilka möten som är möjliga. Den säger också något om vilket värde de som vistas där har och hur viktiga olika aktiviteter är.”

Man skriver bl a att den fysiska miljön inte bara kan skapa möjligheter till lek och lärande, utan också hinder. Det handlar om att våga rikta den kritiska blicken mot sin egen verksamhet och hur man som pedagog utövar styrning i den. Vad finns det för hinder för lek och lärande i vår fysiska miljö?

En text som jag använt mig av i funderingarna är den jag referera till i min bok ”Det synliga barnet – barns perspektiv i kvalitetsarbetet” (Lärarförlaget, 2016), av Jutta Balldin. Hon skriver följande:

”Barn värderar platsers funktion här och nu, som till exempel för att äta kakor eller bygga koja, men också rum med speciella uttryck, som till exempel träslöjdsalen i skolan (Skantze, 1990). Vuxna däremot värderar ofta platser i termer av hur de är planerade och organiserade. Vuxna bejakar i en större utsträckning kvantitativ platsrelaterad kunskap medan barn värdesätter kvalitativ kunskap och meningserbjudanden kopplade till specifika platser (Christensen, 2003). En skillnad som givetvis har betydelse för vilka platser vuxna respektive barn intar och bejakar för kunskapsutveckling och positionering. Det är för vuxna meningsfullt att veta kortaste vägen till jobbet och att ha utsikt, gärna långt över trädtopparna och bort till horisonten. För barn (som har möjlighet) är det mer meningsfullt att hitta den roligaste vägen till skolan och att under promenaden fånga smådjur, upptäcka saker, klättra, hoppa, och gärna tillsammans med andra som tar samma väg (Kirkby & Nabhan, 1994; Christensen, 2003; Cele, 2006).”

Foto: www.pixabay.com
Foto: www.pixabay.com

När vi tänker om barn och barns handlingar brukar jag vara hjälpt av att överföra samma sätt att tänka om mig själv och andra vuxna. Det händer mig ofta, i princip dagligen faktiskt, att jag behöver avbryta något jag varit djupt fokuserat på för att jag inte kommer längre. Jag kör liksom fast och behöver ägna mig åt något helt annat för att komma vidare. Samma strategi vet jag att många andra använder exempelvis när de löser korsord. Det leder mig fram till nya frågor om förskolan och vilka hinder för liknande tillvägagångssätt vi skapar för barnen. Tänk om det är så att möjligheten att kunna gå ifrån och återvända har större betydelse för barns lärande än förmågan att kunna fokusera på en och samma sak länge? Tänk om det är just i växlingen mellan som de banbrytande tankebanorna skapas? De som för oss vidare eller som fördjupar. De som får ”polletten att trilla ner”, som vi brukar uttrycka det. I så fall uppstår en motdiskurs till tidigare dominerande diskurser om hur vi avläser barns koncentrationsförmåga. Det kanske inte alls är så att barn slutar vara fokuserade i tanken bara för att de flyttar på sin kropp? Vad tänker ni om det?

/Martina L

Share This:

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA…

För några år sedan arbetade jag på en förskola där vi åt luncherna i skolans matsal. Dagligen möttes barnen från förskolan och förskoleklassen i matkön och vid ett tillfälle passade jag på att sätta mig och äta vid samma bord som förskoleklasspedagogen. ”Ni måste dricka ett glas mjölk till maten innan ni får ta vatten”, sa hon med uppmanande stämma till barnen vid bordet. ”Jaha”, sa jag. ”Våra barn får välja själv vad de tycker passar bäst till maten.” Pedagogen såg snarare ut som ett utropstecken än som ett frågetecken i ansiktet när hon tittade på mig, sedan mumlade hon något om att det är viktigt att barnen får i sig mjölk.

I det här läget skulle man kunna diskutera mjölkens vara eller inte vara i våra dagliga dricksglas, men det är inte dit jag vill komma med mitt exempel. Istället vill jag att vi stannar upp och funderar över vad som händer med barnen i övergången mellan förskoleavdelningar eller mellan förskola och skola om pedagogerna tar ifrån dem rättigheter, möjligheter och förtroenden som de haft i lägre åldrar. I vår förskola fick de barn som ville ta körkort för limpistol fr o m att de började på 3-5 årsavdelningen. När de kom till förskoleklass och fritids låg limpistolerna gömda där bara pedagogerna kunde få tag på dem. Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?

Jag har förmånen att känna skickliga förskoleklassutvecklaren Annika Andréasson. I hennes klassrum användes aldrig Bornholmsmodellen. Där utvecklades barnens språk genom deras lekar och pedagogernas medvetna användande av dem som meningsskapande sammanhang för lärande. Ändå klarade alla hennes elever de centralt reglerade screeningarna, baserade på just Bornholmsmetoden. Nästan varje vecka får jag höra berättelser från förtvivlade föräldrar vars barn inte tycker det är roligt i skolan. Redan innan jul deras första termin tappade de lusten. De flesta visar eller säger inget, utan gör vad som förväntas av dem. För en del kommer bakslaget senare. Det är ett ödesdigert misslyckande, inte bara för de som tagit emot barnet, utan också för de som skickat iväg det och det gör mig förtvivlad. Vi måste prata mycket mer om övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Vilka pedagogiska erfarenheter har barnen med sig från sitt tidigare sammanhang? Vad har lust och meningsfullhet för betydelse lärandet och vad innebär det att verksamheten i både förskola och skola ska vila på demokratins grund?

Vid ett tillfälle då jag handledde förskoleklasspedagoger hände det magiska. De sänkte plötsligt sina garder och så tittade de på varandra samtidigt som den ena sa: ”Varför går vi egentligen ut på rast samtidigt som skolan? Det passar ju inte alls våra barn att bli avbrutna just då.” Det var förresten samma pedagog som jag träffade vide lunchen. Sådana tillfällen är Halleluja-moments för en pedagogista. All utveckling börjar med ifrågasättandet av sin egen praktik och om det håller i sig så tror jag att hennes elever idag både får limma med limpistol och dricka vatten till lunch…om de vill.

/Martina L

Share This:

BILDER AV BARN I DET OFFENTLIGA RUMMET

BILDER AV BARN I DET OFFENTLIGA RUMMET

Igår höll jag en kurs i pedagogisk dokumentation. Under en kursdag får deltagarna mycket tid till process och diskussion. Det är helt fantastiskt att vara med om den tystnad och tillknäppthet som ofta präglar en kursdags inledning för att sedan höra sorlet sprida sig och massor av kloka tankar och funderingar delas mellan deltagarna. Igår tog en av deltagarna upp frågan om barns rätt till att få välja om de vill få dokumentationer av sig själva publicerade eller inte och som många vet är det ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, vilket jag skrivit om i mitt kapitel i boken Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014). Trots att det är något jag tänkt och tänker mycket kring är jag långt ifrån att alltid veta hur jag ska hantera det.

I det samhälle vi och lever i och som barnen ska växa upp i måste vi prata om det här, pedagoger emellan, men också med barn och föräldrar. Vad innebär ett etiskt förhållningssätt kring dokumentation? En dokumentationsvägg på förskolan är lika mycket en del av det offentliga rummet som att lägga ut något på internet. Även om delningstakten inte är lika hög så finns ändå möjligheten/risken att någon fotograferar av något och delar det vidare.

Vi vuxna oftast väldigt obekväma inför foton och inspelningar av oss själva. Tänk dig att komma till jobbet varje dag och se dig själv på bild på väggen utan att först ha blivit tillfrågad alternativt ha fått vara med och välja vilken bild som ska offentliggöras. Kanske Webbstjärnans material för etiska samtal med elever i skolan kan vara en bra utgångspunkt för etiska samtal kring bruket av och barns delaktighet i våra dokumentationer i förskolan?

/Martina L

Share This: