Browsed by
Kategori: Twitter

OM MOBILER I SKOLAN OCH TROLL PÅ TWITTER

OM MOBILER I SKOLAN OCH TROLL PÅ TWITTER

Igår visade sig Twitter från sin värsta och sin bästa sida. Mitt förra blogginlägg, om mobiler och människosyn, har väckt mer blandade känslor än något av mina tidigare inlägg. På Twitter råder lite ”djungelns lag” om man väljer att uttrycka sin åsikt. Innan jag skriver eller delar något där måste jag tänka: ”Ger jag mig in i leken måste jag leken tåla. Orkar jag det idag?” Tonen är stundtals skrämmande hård även i de kretsar där vi tror att det ska vara precis tvärtom. Jag läste exempelvis i förra veckan att en lärare skrev typ: ”Ingen talar om för mig vad jag får eller inte får säga. Följ eller avfölj. Jag säger vad jag vill.” Jag kan inte låta bli att undra hur en sådan lärare undervisar sina elever i värdegrund och nätetik…

Under gårdagen fick jag mängder av hyllningar för mitt inlägg i mobilförbuds-debatten men jag fick också möta lärare som kände sig kränkta av att jag påstod att de hade dålig människosyn. Ett fåtal uttryckte det med en god och konstruktiv ton vilket gav mig väldigt mycket. Jag förstod att min text börjat leva sitt eget liv, och ta vägar jag inte hade kunnat förutse, när den tog sig in i människors hjärnor och uppenbarligen även i deras hjärtan. Därför behöver jag skriva en fortsättning.

Jag vill börja med att förtydliga att jag skriver ingenting om ”de andra” lärarna.  Jag skriver om de jag ser lyckas med sin undervisning utan att se elevernas mobiltelefoner som problem och det jag ser som den gemensamma nämnaren hos dem. Det finns lärare som delar denna människosyn men ändå sällar sig till skaran som applåderar ett mobilförbud i klassrummet. Min tes är att det egentligen inte är ett mobilförbud de behöver eller vill ha. De har ett stort problem i sitt klassrum där mobiler blivit konkurrenter till undervisningen hos en mindre grupp elever. Tiden är knapp. En del lärare har bara ett år på sig innan de ska kunna sätta betyg. De behöver en quick fix. Då kan jag förstå att förbud lockar och det är detta våra politiker lockas att svara upp mot. Men om vi går till botten med det här och försöker identifiera det verkliga problemet behöver vi istället för generella förbud hitta lösningar som är långsiktigt hållbara och främjar lärande på samma gång. Det handlar om att skapa goda förutsättningar inte bara för eleverna att lyckas, utan för att även våra lärarkollegor högre upp i stadierna ska lyckas. Jag ska försöka förklara hur jag tänker, med risk för att det tolkas på andra sätt…

Väldigt förenklat kan man säga att debatten om mobiltelefoner i klassrummet har två sidor, för eller emot. Båda sidorna förespråkar sin ståndpunkt ur ett lärandeperspektiv:

  • Ett förbud mot mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande då elevernas uppmärksamhet flyttas från mobilen till lärandeobjektet.
  • Att använda mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande om mobilen används som ett verktyg för lärande. 
Det vi behöver för att dessa sidor ska kunna mötas är en långsiktig strategi och samsyn mellan stadier och skolformer. Det är omöjligt för gymnasieläraren att bedriva sin undervisning med mobiler i klassrummet om eleverna inte redan har med sig förmågan att förhålla sig till den digitala tekniken som verktyg för sitt lärande. I det akuta läget och i extremfallen (där enstaka elever faktiskt utvecklat ett sjukligt beroende) ger ett förbud lite andrum. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte en hållbar strategi. Det synliggör snarare att vi behöver bli mer solidariska med både eleverna och våra kollegor som ska ta vid där vi slutat. Vi måste börja redan i de lägre åldrarna, inte genom att förbjuda och undvika, utan genom att vägleda, stötta och visa på alternativa användningsområden av de verktyg eleverna redan lockas av och behärskar. Vi kommer även behöva involvera hemmen, vilket är helt i enlighet med läroplanerna. Frida Monséns inlägg tycker jag kan vara en bra utgångspunkt för detta. 
Den mörka sidan av min gårdag på Twitter handlar om mitt möte med trollen. De som kastar skit och har en elak ton. De som skippar att vara konstruktiva och inte söker efter att försöka förstå något annat perspektiv än sin egen ”sanning”. De som inte för en sekund är ute efter att vi tillsammans ska försöka lära av varandra för att lösa viktiga problem. Så fort man ställer en motfråga märker man att de börjar skruva på sig, diskussionen blir ointressant och de svarar arrogant att de inte har tid för trångsynta som jag och mina idiotiska och värdelösa texter. Till er vill jag säga:  Jag tror att troll spricker i solen. Därför gömmer ni er i Twitters mörkaste hålrum. Men jag tror också gott om er och jag är helt övertygad om att ni skulle bli på ett helt annat sätt om jag fick bjuda på en kopp kaffe och ni tvingades se mig i ögonen. Det är min människosyn. Tills dessa att ni vågar er ut i solen kan ni fundera över vilka som verkligen är det största hotet mot skolan…
/Martina L

Share This:

KOLLEGIALT LÄRANDE ONLINE

KOLLEGIALT LÄRANDE ONLINE

För några veckor sedan så väcktes tanken på att ha en digital bokcirkel hos mig och några kollegor på Twitter. Om jag inte missminner mig uppstod tanken ur de boksamtal och det intresse för inspirerande litteratur som Stafettjulkalendern bidrog till. Det geografiska avståndet behöver inte spela någon roll om lusten och viljan finns där. Ganska snabbt beslutade vi oss om lämplig bok och forumet vi valde var Google Hangout. Vi satt alltså uppkopplade, ca sex personer spridda över hela landet, och chattade om en bok vi läst. Alla var entusiastiska och nyfikna på detta ”nya” sätt att mötas och diskutera, vilket också märktes. Inläggen rasslade in i ett rasande tempo och man blev lite lätt stressad. Det kan behövas viss struktur på samtalet, t ex att var och en väljer ett citat ur boken som diskuteras i tur och ordning, men i stort är jag positiv till den här typen av mötesplatser för kollegialt lärande. Utan tvekan så är internet min största kompetensutvecklingskälla just nu, mycket tack vare engagerade och intresserade kollegor för vilka dela-kulturen är självklar.

Boken vi diskuterade var ”En ny lärandekultur – att odla fantasin för en ständigt föränderlig värld” (2013)  och den berör just nutidens och framtidens lärande och vad det innebär för vår traditionella syn på lärandet: ”Vad händer med lärandet när vi går från 1900-talets stabila infrastruktur till 2000-talets flytande infrastruktur, där ny teknologi hela tiden genererar, och förhåller sig till, förändring?” (s 9) 
Tanken är att vi ska återuppta vårt digitala samtal om boken och jag hoppas att fler kollegor hör av sig till mig och vill delta i den här typen av kompetensutveckling, även utifrån andra böcker. Är du intresserad? Hör av dig till mig via info@martinalundstrom.se eller via Twitter till @MartinaL71.
/Martina L

Share This:

#STAFETTJULKALENDERN LUCKA NR 7 – av @bmstegeryd

#STAFETTJULKALENDERN LUCKA NR 7 – av @bmstegeryd

Dagens lucka, nr 7, kommer från @bmstegeryd. Hon skriver såhär:

”Min bok av Maria-Pia Gottberg, är ”Social och emotionell träning för alla barn” (2009) om hur jag kan vara med att stärka och utveckla barns sociala och emotionella förmågor. Med på resan är också Friendy (sex könsneutrala dockor med olika känslouttryck) en vän för livet, som visar hur den kan användas för att öka barns insikt om sina känslor och sitt beteende. Det är viktigt att inse känslornas betydelse för inlärning. Det hela resulterade i att jag utbildade mig hos Maria-Pia och är en av hennes certifierade EQ-handledare.
Hur kan jag hjälpa barn hantera sina känslor? Hur engagerar jag mig i barnens emotionella utveckling? Hur bemöter och handskas jag med känslor och konflikter? Det är frågor som engagerar mig. Att få vara barnens redskap i det här arbetet är en stor uppgift. Lycka är att få vara med när ett barn som inte blivit sedd och/eller bekräftad börjar blomstra – det är stort.”

 #stafettjulkalendern #forskola

Share This:

#STAFETTJULKALENDERN LUCKA NR 6 – av @EkbergM

#STAFETTJULKALENDERN LUCKA NR 6 – av @EkbergM

Dagens lucka, nr 6, kommer från @EkbergM. Hon skriver såhär:

”För mig var det enkelt att välja en bok som gjort skillnad hos mig under min utbildning som förskollärare. Är kanske inte säker på att jag just under min utbildning 1997-2000 läste denna bok. Men eftersom jag tror på tanken att vi varje dag hela tiden i vårt arbete utvecklas och lär oss att bli förskollärare så blev det trots allt denna bok.

 Redan när jag läste och hörde om bokens titel visste jag att den var till mig. Hade någon frågat mig om vad som är det viktigaste i ditt arbete Malin så hade jag svarat att tända stjärnögon. Att få ett barns kreativitet att lysa, att med mina ord och glädje och spänning i varje stund av dagen och till mitt arbete med barnen få barnens ögon att lysa. Att tända barnens stjärnögon. Att gå in i varje situation tillsammans med barn och känna att barnen är våra lärare. Lättare än vi någonsin tror släcker vi snabbt och enkelt barnens ögon, via ord, handlingar och kanske till och med kroppsspråk. Genom att se på barnet som vår lärare, genom att utforska upplevelser tillsammans utan att begränsa oss tänder vi både våra egna och barnens stjärnögon. Att få lära och att utvecklas tror jag ligger i alla människors intresse och behov det måste vi använda oss av!

 Efter att åren promenerat iväg och jag idag inte har samma kontakt med barnen som innan upplever jag det lika viktigt i mitt arbete i dag som biträdande förskolechef att tända pedagogers stjärnögon. Att få pedagogernas ögon att lysa av hunger för sitt uppdrag. Att lyfta pedagogerna i alla situationer av dagen så att de finner sitt arbete lustfyllt och fullt av lärande tillsammans med barnen. När pedagogerna får arbeta med sina spetskompetenser, om de får inputs, utbildning och feedback, om jag är lyhörd över deras behov och intresse och om vi hjälps åt att lyfta deras arbete via feedback och inte begränsar eller använder oss av Jante lagen kommer även deras stjärnor att lysa STARKT. Jag är säker på att lyser pedagogernas ögon kommer de att få barnens ögon att också lysa.  Alla har stjärnögon, men ibland måste vi hjälpa dem som slocknat att tända dom igen och kanske igen. Det är mitt uppdrag och jag älskar det!” 


”Tänd dina stjärnögon: vad barn har lärt mig” av Lou Rossling (2009)

Share This:

LUCKA NR 1 #STAFETTJULKALENDERN 2013

LUCKA NR 1 #STAFETTJULKALENDERN 2013

Jag utbildade mig till förskollärare under åren 1993-1996. Det var Piagets, E H Ericsons och Mahlers teorier som dominerade. Jag fick lära mig i vilken ordning en människa utvecklas och att denna utveckling var lagbunden.
 
När jag kom ut på förskolan och mötte barnen kände jag i hela min kropp att något var fel. Som jag lärt mig att tänka stämde inte med hur jag ville vara tillsammans med barnen på förskolan. Jag ville inte utöva makt och kontroll. Vilken rätt hade jag att göra det? Jag ville möta barnen som en jämlike, som en som också kunde lära mig något av dem.
 
Hur jag tänkte och kände kring detta var inget jag lyckades förmedla till kollegor. Istället gjorde jag annorlunda mot hur de gjorde när jag var tillsammans med barnen, vilket naturligvis inte föll i god jord. Kollegorna visade det genom att styra upp situationer där jag i deras ögon givit alldeles för mycket inflytande till barnen. Det var en katotisk tid i min karriär, men magkänslan var att jag var på rätt väg. Så, för såväl barnens som min egen överlevnads skull fortsatte jag att vara den utmanande kollegan.
 
 

Gaile Sloan Canellas bok ”Deconstructing Early Childhood Education” (Peter Lang Publishing, 2002)

 
kom som en räddningsplanka, något för mig att landa på. Mening efter mening fick poletten att trilla ner och den fick mig att känna att mina tankar och känslor -ja, mitt sätt att se på och bemöta barnen på förskolan – var ok. Det fanns en till som tänkte som jag och det räckte. Synen på barnets utveckling som lagbunden var ingen sanning, så som den presenterats för mig på högskolan. Först då förstod jag att teorier ständigt måste ses som just teorier.
 
 Tyvärr så är boken svår att få tag på. Den måste beställas ifrån England. Jag har alltid haft en dröm om att få skriva en egen bok. Den drömmen kanske aldrig infrias. Det kan jag leva med. Däremot hoppas jag att jag någon gång får möjlighet att översätta Canellas bok till svenska, för att dessa ord och meningar ska bli tillgängliga för fler. Här följer några utdrag ur boken:
 
”A Child in one context is not necessarily a Child in another.” (s 42)
 
”Universalizing a particular group of people creates the conditions for social control.” (s 59)
 
”Child developement places children att the lowest level of hierarcy, the most inferior.” (s 62)
 
Kontentan av stora delar av boken blev för mig insikten att vi vuxna inte har rätt att betrakta barn som bristfälliga och ofullständiga så länge vi betraktar oss själva som färdigutvecklade. Det försätter oss i ett hierarkiskt system som automatiskt placerar barnen på botten och oss på toppen. Ingen människa är färdig. Vi är aldrig kompletta. ”We have never arrived at what we will become” (s 62). Eller som jag själv skrivit längst ner på en av sidorna i boken:
 
Att räkna människans utveckling som lagbunden måste vara omöjligt, eftersom interaktion inte kan förutsägas.
 
/Martina L
 
 


Share This:

FÖRSKOLA + SKOLA = SANT

FÖRSKOLA + SKOLA = SANT

Vi befinner oss mitt i Almedalsveckan 2013. Jag är inte på plats men följer det som sker där via massmedia, Twitter och enstaka bloggar. Det är valår i år, vilket alltid ger lite extra skärpa hos såväl politiker som journalister. I utbildnings-Sverige har en ”gräsrotsrörelse” kallad Skolvåren börjat sätta de akademiska systemet i gungning. Tack vare stöd från människor som vill se en förändring finns Skolvåren med på årets Almedalsvecka.

Även jag känner mig som en skolvårare och under juni månad publicerades min bloggtext om kunskapssyn på Skolvårens hemsida. Min förhoppning är att man i framtidens skola ska vara genuint nyfiken på och utgå ifrån de kunskaper och erfarenheter som barnen har med sig från sina år i förskolan. Först då får förskolan den status i utbildningssystemet som den förtjänar. Om du känner till något sammanhang där detta fungerar väl redan idag, så får du gärna tipsa mig om det.
/Martina L

Share This:

ATT VARA I ETT FLÖDE AV INSPIRATON

ATT VARA I ETT FLÖDE AV INSPIRATON

De senaste veckorna har varit riktiga WOW!-veckor.
Dels så har jag börjat jobba i barngrupp igen, efter över två års uppehåll. Det är bara en dag i veckan men tillräckligt för att kittla nerven. Nerven som tangeras varje gång ett barn säger eller gör någonting som går rakt in i tankemaskineriet och som gör att man inte går därifrån oberörd.
Dels så har en vän dragit in mig i Twitter-världen. Jag hade ett konto sedan tidigare, men mest för att kunna följa personer som uttrycker intressanta saker i andra media. Nu har jag upptäckt pedagog-världen och en hel vårflod av inspiration och nya tankar bara sköljer över mig. Det roliga är att det finns en ömsesidighet hos alla dessa kloka människor. De vill veta vad jag tänker och hur jag ser på någonting och det känns som om jag har fått hundratals nya kollegor på bara några veckor 🙂
Jag vill verkligen uppmuntra er till att skaffa ett Twitter-konto och börja följa #fskchatt på torsdagar kl 21-22. Veckans ämne är ”Digitala lärmiljöer”. Vi är många som behöver få oss en spark i baken när det gäller hur vi ser på digitala verktyg i förskolan. På torsdag har vi tillfälle att bli involverade. Man behöver inte skriva någonting. Det funkar bara att bara följa med i flödet.

Mitt Twitter-alias är @MartinaL71. Vi ses!

/Martina L

Share This: