Igår visade sig Twitter från sin värsta och sin bästa sida. Mitt förra blogginlägg, om mobiler och människosyn, har väckt mer blandade känslor än något av mina tidigare inlägg. På Twitter råder lite “djungelns lag” om man väljer att uttrycka sin åsikt. Innan jag skriver eller delar något där måste jag tänka: “Ger jag mig in i leken måste jag leken tåla. Orkar jag det idag?” Tonen är stundtals skrämmande hård även i de kretsar där vi tror att det ska vara precis tvärtom. Jag läste exempelvis i förra veckan att en lärare skrev typ: “Ingen talar om för mig vad jag får eller inte får säga. Följ eller avfölj. Jag säger vad jag vill.” Jag kan inte låta bli att undra hur en sådan lärare undervisar sina elever i värdegrund och nätetik…
Under gårdagen fick jag mängder av hyllningar för mitt inlägg i mobilförbuds-debatten men jag fick också möta lärare som kände sig kränkta av att jag påstod att de hade dålig människosyn. Ett fåtal uttryckte det med en god och konstruktiv ton vilket gav mig väldigt mycket. Jag förstod att min text börjat leva sitt eget liv, och ta vägar jag inte hade kunnat förutse, när den tog sig in i människors hjärnor och uppenbarligen även i deras hjärtan. Därför behöver jag skriva en fortsättning.
Jag vill börja med att förtydliga att jag skriver ingenting om “de andra” lärarna. Jag skriver om de jag ser lyckas med sin undervisning utan att se elevernas mobiltelefoner som problem och det jag ser som den gemensamma nämnaren hos dem. Det finns lärare som delar denna människosyn men ändå sällar sig till skaran som applåderar ett mobilförbud i klassrummet. Min tes är att det egentligen inte är ett mobilförbud de behöver eller vill ha. De har ett stort problem i sitt klassrum där mobiler blivit konkurrenter till undervisningen hos en mindre grupp elever. Tiden är knapp. En del lärare har bara ett år på sig innan de ska kunna sätta betyg. De behöver en quick fix. Då kan jag förstå att förbud lockar och det är detta våra politiker lockas att svara upp mot. Men om vi går till botten med det här och försöker identifiera det verkliga problemet behöver vi istället för generella förbud hitta lösningar som är långsiktigt hållbara och främjar lärande på samma gång. Det handlar om att skapa goda förutsättningar inte bara för eleverna att lyckas, utan för att även våra lärarkollegor högre upp i stadierna ska lyckas. Jag ska försöka förklara hur jag tänker, med risk för att det tolkas på andra sätt…
Väldigt förenklat kan man säga att debatten om mobiltelefoner i klassrummet har två sidor, för eller emot. Båda sidorna förespråkar sin ståndpunkt ur ett lärandeperspektiv:
- Ett förbud mot mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande då elevernas uppmärksamhet flyttas från mobilen till lärandeobjektet.
- Att använda mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande om mobilen används som ett verktyg för lärande.