Jag utbildade mig till förskollärare under åren 1993-1996. Det var Piagets, E H Ericsons och Mahlers teorier som dominerade. Jag fick lära mig i vilken ordning en människa utvecklas och att denna utveckling var lagbunden.
När jag kom ut på förskolan och mötte barnen kände jag i hela min kropp att något var fel. Som jag lärt mig att tänka stämde inte med hur jag ville vara tillsammans med barnen på förskolan. Jag ville inte utöva makt och kontroll. Vilken rätt hade jag att göra det? Jag ville möta barnen som en jämlike, som en som också kunde lära mig något av dem.
Hur jag tänkte och kände kring detta var inget jag lyckades förmedla till kollegor. Istället gjorde jag annorlunda mot hur de gjorde när jag var tillsammans med barnen, vilket naturligvis inte föll i god jord. Kollegorna visade det genom att styra upp situationer där jag i deras ögon givit alldeles för mycket inflytande till barnen. Det var en katotisk tid i min karriär, men magkänslan var att jag var på rätt väg. Så, för såväl barnens som min egen överlevnads skull fortsatte jag att vara den utmanande kollegan.
Gaile Sloan Canellas bok “Deconstructing Early Childhood Education” (Peter Lang Publishing, 2002)
kom som en räddningsplanka, något för mig att landa på. Mening efter mening fick poletten att trilla ner och den fick mig att känna att mina tankar och känslor -ja, mitt sätt att se på och bemöta barnen på förskolan – var ok. Det fanns en till som tänkte som jag och det räckte. Synen på barnets utveckling som lagbunden var ingen sanning, så som den presenterats för mig på högskolan. Först då förstod jag att teorier ständigt måste ses som just teorier.
Tyvärr så är boken svår att få tag på. Den måste beställas ifrån England. Jag har alltid haft en dröm om att få skriva en egen bok. Den drömmen kanske aldrig infrias. Det kan jag leva med. Däremot hoppas jag att jag någon gång får möjlighet att översätta Canellas bok till svenska, för att dessa ord och meningar ska bli tillgängliga för fler. Här följer några utdrag ur boken:
“A Child in one context is not necessarily a Child in another.” (s 42)
“Universalizing a particular group of people creates the conditions for social control.” (s 59)
“Child developement places children att the lowest level of hierarcy, the most inferior.” (s 62)
Kontentan av stora delar av boken blev för mig insikten att vi vuxna inte har rätt att betrakta barn som bristfälliga och ofullständiga så länge vi betraktar oss själva som färdigutvecklade. Det försätter oss i ett hierarkiskt system som automatiskt placerar barnen på botten och oss på toppen. Ingen människa är färdig. Vi är aldrig kompletta. “We have never arrived at what we will become” (s 62). Eller som jag själv skrivit längst ner på en av sidorna i boken:
Att räkna människans utveckling som lagbunden måste vara omöjligt, eftersom interaktion inte kan förutsägas.
/Martina L
