“Det händer något med mig när jag kommer in på den här förskolan! Jag blir liksom lugn inombords men sugen på att hålla på med grejer samtidigt.”
Funderar du någon gång vad som händer med dig när du kliver in i ett rum? Hur tänkte jag och kände innan jag gick in här? Hur tänker och känner jag nu när jag är här? Efter att under lång tid ha övat mig på att vara medveten om detta hos mig själv är jag helt övertygad. Vi ÄR inte färdiga. Vår utveckling är inte förutbestämd. Vi och vår utveckling skapas och BLIR till i mötet. Min teoretiska utgångspunkt är därmed konstruktionistisk och det påverkar hur jag tänker och agerar; inte bara i det pedagogiska rummet utan i livet som helhet. Hur jag är i mötet med den andre påverkar såväl mig som den andre. Man kan alltså välja i vilken riktning man vill påverka den andre. Om man tar det som utgångspunkt för utformandet av den pedagogiska miljön och hur man väljer att förhålla sig i den öppnas många möjligheter och dörrar. Material, aktiviteter och regler som varit självklara tidigare blir inte längre självklara. Man börjar vandra på ifrågasättandets väg, vilket är både läskigt men också vägen för sitt eget upptäckande och lärande.
“Jag vill känna, pröva, flytta grejer och vandra runt.”
Som pedagog har man i uppdrag att skapa förutsättningar för lärande. Tänker man då att lärande är att ta sig från punkt A till punkt B får det konsekvenser för hur man utformar miljön, aktiviteter och regler. Det påverkar också hur man förhåller sig till detta. Jag är en förespråkare för ordning och reda. Ju fortare man vet var grejer finns desto fortare kan man sätta igång. Men ordning och reda balanserar också på gränsen till att döda och kväva lust och kreativitet. Idén som föddes i ett rum och i mötet med ett material kan slockna på en tusendels sekund av en regel eller en pedagog som säger att man inte får flytta saker ur sin “zon”. Begreppet “zon” måste för övrigt vara ett av dagens förskolas största modeord. Det signalerar att här finns något genomtänkt, men balanserar också på gränsen till att här har någon tillrättalagt vad som ska kunna hända. Men reflekterar vi någon gång över vad denna uppdelning, ordning och reda ställer till med för begränsningar? Vilka idéer som aldrig fick bränsle? Vilka förbindelser som aldrig kunde ske?
Alla dessa tankar bollar jag med förskolläraren Mona Petersson. Hon arbetar på den avdelning där jag känner precis så som jag beskriver i citaten ovan. Hon är också ateljerista och konstnär och har lång erfarenhet av arbete med de yngsta barnen.
“Iakttar man de yngsta barnen länge så upptäcker man att de är vandrare”, säger hon. “De går från plats till plats, men det mest intressanta händer inte på de olika platserna utan på deras färd emellan.”
Plötsligt förstår jag vad det är som händer i mig varje gång jag kommer in på den avdelningen. Den är utformad just så att man ska se, lockas och bli sugen på att förflytta sig mellan platser och gärna ta med saker från den ena platsen till den andra. Ingen har bestämt vilka material som hör ihop. De röda trådarna i miljöerna skapas inte av pedagogernas förtanke utan av barnen själva. De vandrar från sandlådan, till den magiska sanden, till leran osv som om det inte fanns några rum eller avgräsningar. Allt är möjligt. Idéer som uppstår kan slå rot och breda ut sig, eftersom de kan se och bli sugna på att förflytta sig.
Det är det här lärande handlar om…eller? I alla fall är det så jag tolkar synsättet att lärande sker genom undersökande lek men också genom att iaktta och reflektera, som det står i våra styrdokument. Vi pedagoger kanske vill skapa organisatorisk ordning och reda genom att schemalägga reflektionstid för barnen utanför leken. Men tänk om det här är barnens sätt och möjlighet att återta sitt initiativ och sina rättigheter över sin reflektionstid? Vad händer med vårt förhållningssätt om vi börjar se deras vandrande och förflyttande av grejer som deras egeninitierade stund för reflektion? För den franske filosofen och poeten Édouard Glissant (2011) är kunskap något rörligt som uppstår i resandet mellan öarna. “Kunskap uppstår inte främst på fasta land utan i rörelsen mellan landytor”, som Anna Larsén och Erika Lewis skriver i boken “Pedagogisk miljö i tanke och handling” (Lärarförlaget, 2016).
Min utmaning blir att fortsätta fundera över “ordning och reda” i relation till mitt uppdrag att skapa goda förutsättningar för lärande. Vilken blir din?
/Martina L
En tanke på “MED FOKUS PÅ FÄRDEN…”