LUCKA NR 24 – #STAFETTJULKALENDERN2015

LUCKA NR 24 – #STAFETTJULKALENDERN2015

Så har det blivit dags för sista luckan i årets stafettjulkalender. Jag vill börja med att tacka alla er som bidrar till att inspirera oss som arbetar i förskolan genom att dela med er. Utan er hade det blivit en väldigt trist och ensidig kalender. Årets nyhet var att kalendern utökats med filmklipp, vilket visade sig vara en riktig höjdare.

Nu har turen kommit till mig och jag tänker dela med mig av mina tankar kring en tunn liten skrift som är mitt verktyg i arbetet som pedagogista varje dag. Tyvärr har den kommit att bli föraktad i vissa sammanhang. Jag möter föraktet hos såväl lärarutbildare som pedagoger. Jag har även blivit ifrågasatt av kursledare i andra utbildningssammanhang för att jag försvarar den här skriften.

Skriften jag syftar på är Läroplan för förskolan 98/10 och jag väljer alltid att skriva ut båda årtalen för jag tycker att vi behöver påminna oss om att den är över 17 år gammal vid det här laget. Ändå möter jag kontinuerligt förskolor där barn hindras från att lära sig. För det är så jag ser på det när barn inte har tillgång till pennor, musikinstrument, media- och informationsteknik och så vidare… Lärande handlar om kommunikation och de exempel jag precis räknade upp är verktyg för att kommunicera. För barn som ännu inte utvecklat sitt talspråk är det särskilt viktigt att man får möjlighet att kommunicera på andra sätt. Många gånger möter jag precis motsatsen; ju yngre barn, desto färre verktyg för kommunikation. Därför behöver förskolan en läroplan. Inte främst för att förskolan ska förbereda barnen för skolan. Inte främst för att förskolan ska vara föremål för politisk styrning. Förskolan behöver sin läroplan för att säkerställa alla barns rätt till möjligheten att lära sig i en verklighet där det finns pedagoger som gör precis tvärtom.

Med det vill jag önska er alla en fridfull jul.

/Martina L

Ps. Loris Malaguzzi formulerade en gång en dikt som handlade om precis detta. Den är värd att läsas och reflekteras över dagligen. Hur undviker vi att beröva barnen sina språk? Ds. 

Ett barn är gjort av hundra språk
Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankarhundra 
sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundra att tycka om
hundra lustar att sjunga och förstå
hundra världar att uppfinna
hundra världar att drömma fram
Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.
Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.
Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio
Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop.
Man säger dem:
att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.

Share This:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *