Jul och nyår och kanske framför allt dagarna emellan, brukar vara tid för eftertanke. Naturligtvis hoppas jag att ni alla får möjlighet att koppla av jobbet men tankemässigt brukar uppdelningen mellan det som är arbete och inte arbete vara knivskarp och många gånger är det när man minst anar det som man plötsligt ser saker klarare.
Att arbeta för att främja barnens perspektiv är en av mina starkaste drivkrafter i mitt arbete som verksamhetsutvecklare inom förskolan och en av de mest grundläggande delarna i det handlar om att ge barnen tillgång till uttrycksformer. Skapande material och möjlighet att måla, dansa, skulptera o s v har visserligen sina egenvärden men är också språken för den som inte har ordet och talförmågan. När vi tycker oss inte kunna lyssna på barnen för att de ännu inte kan prata är inte nästa steg att sätta oss och vänta tills de lärt sig. Vi måste skapa rika möjligheter för dem att komma till uttryck på andra sätt.
Under de senaste åren har jag mött mycket oro bland pedagoger för specifika barn, de allra flesta pojkar i 3-4-årsåldern. Barnen sägs vara
- oroliga
- bara springa runt
- störa andra
- inte lyssna
- vara okoncentrerade
- problematiska
- inte kunna inordna sig i gruppen
- inte kunna sitta stilla
- inte kunna…osv…
I enstaka enstaka fall finns det orsak till reell oro, men i de allra flesta fall har barnens beteende stått i direkt relation till miljön de befunnit sig i. När vi sett till att ge dem tillgång till tuschpennor som fungerar, lera, papper, färger, penslar har de blivit något helt annat, om man vågar se det och om man vågar utmana sin barnsyn. För i grund och botten är det vad det handlar om; tänker jag att barn ÄR eller tänker jag att barn BLIR? Tänker jag att människor ÄR eller tänker jag att människor BLIR?
När jag samarbetar med ett arbetslag som iordningsställt en förhållandevis torftig uttrycksmiljö för barnen händer det att jag föreslår att vi ska ställa fram exempelvis lera, färg eller tuschpennor, så att barnen kan se vad som finns att välja att göra. Det händer att någon pedagog hakar på men lika ofta får jag höra: “De vet att det finns färg. Dessutom blir det så många intryck om det finns för mycket material framme.” Det låter omtänksamt, men med en analyserande blick kan man se att det i samma lokal kan sitta Nalle Puh-planscher på väggarna, Bamse-schabloner på fönstren, lappar med ordningsregler och information, väggalfabet, almanackor, färgglada måttstockar med giraffer, teckningar och dokumentationer huller om buller, olikfärgade plastbackar, byråer målade i olika färger med mera, med mera; d v s massor av saker som kan störa individens synmiljö och det omtänksamma argumentet faller platt på marken. Det räcker inte att veta att det finns färg. De flesta av oss behöver se och nå materialen för att bli sugna på att använda dem. Annars finns det risk för att vi alla blir något av det som räknas upp i punkterna ovan. Men det kanske inte alltid passar mig som vuxen att barnen vill måla och då är det lätt att gömma sig bakom argument där man använder barnen som orsak. Det låter omtänksamt…
Inför ett nytt år är det många som tar tag i att börja rensa ut hemma. Man tar på sig sina analyserande glasögon när man öppnar garderoben eller förrådet och ställer sig frågan om man ska hålla fast vid något eller släppa taget. En del behålls men en hel del bestämmer man sig ofta att göra sig av med. Jag skulle vilja skicka med oss alla en uppmaning att göra detsamma i vår profession; att med en analyserande blick rensa i de pedagogiska miljöerna men också i vår argumentation. För till syvende och sist ligger ansvaret för alla barns rätt till möjligheter att utvecklas hos oss.
Med önskan om ett utvecklande 2018 för oss alla!
/Martina L
