HAR BARNEN LÄRT DIG NÅT IDAG?

HAR BARNEN LÄRT DIG NÅT IDAG?

I torsdags var jag på högskolan i Jönköping för att träffa mina pedagogistakollegor från RE-institutets pedagogistautbildning 2008/09. Vi träffas varje år någonstans i Sverige och det är alltid ett kärt återseende. Dessa människor hjälpte mig igenom det tuffa utbildningsåret och arbetar nu  i olika sammanhang för att främja barnens perspektiv. Det gör mig varm i hela hjärtat bara att tänka på dem… Dagen inleddes med att vi fick träffa, lyssna till och samarbeta med en av våra lärare från utbildningen, Sara Hvit. Hon doktorerar och vi fick titta på en del av hennes insamlade material. Det var en film från en förskola där några barn interagerade med varandra, en pedagog, en smartboard, några pallar och ett gosedjur. Ett av barnen på filmen skulle hämta en pall.

Hur gör du om du ska hämta en pall? Fundera en stund… Fundera också över varför du gör på det sättet? Jag gissar att du går fram till pallen, lyfter upp den vänder dig om och går tillbaka, enklaste och snabbaste vägen. Så gjorde inte barnet på filmen. Barnet lyfte upp pallen, vände den uppochner och barn den på huvudet. Inte enklaste sättet – för barn väljer sällan enklaste sättet. Eller som Liselott Olsson säger: ”Barn söker inte lösningen, de söker problem.” Inte då problem = bekymmer utan mer problem = utmanande och stimulerande. De gör en vanligtvis enkel och ganska tråkig grej till något roligt. Det här är en så himla viktigt lärdom för oss vuxna. Hur många gånger ser vi inte att barnen är på väg att lösa ett problem på sitt sätt och så skyndar vi oss dit för att visa hur de kan fixa det på ett enklare sätt, på vårt sätt. Inte alls för att vara elaka. Tvärtom. Vi vill hjälpa och kanske också lära dem något… Men om man istället tänker på den handlingen som att vi tar ifrån barnen något när vi ”hjälper” dem snarare än att vi ger… vad händer då med våra tankar och vad händer då med vårt agerande…

Bild hämtad ur ”Nasse hittar en stol” av Sven Nordqvist (1995)

Jag var nyss ute och träffade en av mina yngsta vänner. Han heter Johannes och fyller snart två år. Johannes vill ha ordning och reda omkring sig. Han hittade en stege som låg och skräpade på gräsmattan och visade tydligt att den behövde flyttas. Stegen var lite väl otymplig för honom, så jag erbjöd lite hjälp genom att ta ett tag i en av stegpinnarna. Tillsammans drog vi stegen i den riktning dit Johannes ville flytta den. Det kanske inte var enklaste sättet. Det kanske inte var kortaste vägen. Men det var roligt och det hände intressanta grejer efter vägen. Jag visste att det enklaste vore om stegen fick ligga kvar tills den använts klart och med den vetskapen hade jag kunna försöka avleda eller stoppa honom. Men då hade aldrig de roliga och intressanta sakerna hänt. Med lite eftertanke så vet jag också att nästa gång stegen ska användas så är det ”a piece of cake” för personen som ska ha den att hämta den där den nu ligger.

Min tes är att detta handlar om så mycket mer än bara om att flytta en pall eller en stege. När man möter barn med inställningen ”nu ska jag lära honom/henne det jag kan”  eller om man möter barn med inställningen ”vad ska han/hon lära mig idag” så genererar det två helt olika miljöer med helt olika förutsättningar för lärande. Det blir en jämlikhet och en ömsesidighet i det mötet som gör det möjligt för saker att ske och tankar att tänkas som aldrig annars hade hänt. Det öppnar dörrar och nya stigar att gå. Det föder kreativitet. För mig är detta också en demokratifråga. Demokratifrågan när det gäller barn och unga har i många sammanhang kommit att handla främst om rättigheter, men demokrati handlar också om ansvar och handlingskraft. Vad händer med ansvarstagandet och handlingskraften hos barnet om det han/hon är på väg att göra alltid tas över av en vuxen som tänker sig veta bättre? Vilka människor växer det upp ur en sådan mylla?

Och du som möter ett barn; fråga dig inte vad du kan lära barnet utan vad barnet kan lära dig.
Där vi ser målet, ser barnet vägen.
Där vi ser en lösning, ser barnet tio.

/Martina L

Share This:

4 thoughts on “HAR BARNEN LÄRT DIG NÅT IDAG?

  1. Underbara ord!
    Att fundera över vad barnet kan lära ut istället för att i allt tro att det bara är barnet som ska lära sig av vuxenvärlden eller av större barn, så viktigt.
    Barnet ska leva i en tid som vuxna inte vet ngt om och bla av den anledningen är det av vikt att inse att vuxna inte har en aning om vad som är väsentligt att prioritera i samband med barnets lärandeprocess.
    Ett ex är 1900- talets explosiva tekniska utveckling då alla generationer helt plötsligt blev barn oavsett ålder.
    Hästen kom succesivt att ersättas med bilen tex. De äldre visste det mesta om hästen och hur den skulle skötas och hanteras för att vara en resurs. De äldre kunde föra över sina grundliga kunskaper till barnen.
    Med bilen kom de äldre att bli som okunniga vuxna. De visste inte vad det var och än mindre hur den skulle skötas & framföras till en början. Barn & vuxna hamnade på samma kunskapsnivå.
    Detsamma gällde allt annat av teknisk utveckling från 1900-talets begynnelse fram till idag. Allt som tidigare gått från generation till generation blev under 1900- talet förlegat och obrukbart. Föräldrar & vuxna tappade sin tidigare identitet som lots åt nya generationer och hamnade i ett kommunikationsvacum då dom likställdes med barn och dessutom inte hade samma flexibla förmåga att ta till sig allt det nya som 1900- talet innebär från tex häst, cykel, bil till dagens datorer, nanoteknik etc.

    Vi gick från ett samhälle där barnen följde i sina föräldrars spår via ett samhälls där båda generationerna jämställdes och gick i varandras spår för att om möjligt förstå sin omvärld till dagens samhälla där barnen måste ta till sig dom spår som ingen ännu vet vilka de är och vad som komma skall.
    Av den anledningen är det viktigare än någonsin att inse att det som kanske gäller idag 2014 är helt förlegat om t.ex 10 år., 20 år….osv. Vuxna vet lika lite som barn om framtiden. Det gällde inte på 1800- talet, men vi bär fortfarande på den tron för vad händer annars med vår identitet som vuxna i vårt förhållande till barnen och i synnerhet vårt ansikte utåt i samhället.
    När vuxna lyckas med att ta sig över den tröskel som det innebär att inte känna behov av den identitet som har sin grund genom tiderna fram till 1900- talets tekniska revolution, då kan en ny , trygg och utvecklande kommunikation åter uppkomma mellan vuxna och barn utan att den vuxna känner sig identitetslös och så småningom värdelös inför och i jämförelse med dom nya unga , flexibla generationerna.
    Ditt inlägg här om hur ett dylikt möte mellan generationerna kan ge båda paterna värdefulla identiteter utan att det sker på bekostnad av den ena partens identitet.
    Först då har vi gått från en era till en annan era som rymmer flera generationers känsla av att vara av betydelse.
    Då är vi på väg åt samma håll på tandemcykeln, föräldrar/ vuxna & barn i teknikens alltmer escalerande hastighet & era.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *