Den frustrerade kommentaren får jag av Margareta Öhman vid vårt samtal efter min SETT-föreläsning om barns rätt till inflytande. Jo, det är The Margareta Öhman. Hon som skrivit den hyllade boken “Hissad och dissad” och som genom sitt arbete gjort skillnad för så många barn genom åren. Hon har åkt ut till Kista enbart för att lyssna till min föreläsning, vilket i sig gjorde mig enormt hedrad, men framför allt exalterad över de gnistor som slår inom en när man möter en människa som verkligen brinner för det man själv brinner för. Sådana möten är så viktiga för att man själv ska orka behålla glöden. Trots en trött post-SETT-kropp så känner mitt inre sig nu fulladdat för att vi måste ta tag i det här med barns rätt till inflytande i förskolan, på riktigt…IGEN! “Det här har pågått i över 40 år”, säger Margareta, och vi konstaterar att det går alldeles för långsamt. I vissa fall har utvecklingen till och med gått bakåt.
Idag varvar jag ner med vardagssysslor och umgänge med mina egna barn. Det är ett fantastiskt sätt för mig att distansera mig och reflektera för att tankarna ska ledas in i nya banor och sätta igång nya idéer om hur vi verkligen ska kunna göra något åt det.
Vid min föreläsning igår knöt jag vid några tillfällen an till boken jag skrivit och som Lärarförlaget kommer att ge ut i början av hösten. Nästan all återkoppling jag fick av åhörarna efteråt handlade om de tankar ur boken som jag delgav. Det känns hoppfullt. Samtidigt blir jag beklämd över alla dessa pedagoger som verkligen brinner för att barn ska få det inflytande de har rätt till i förskolan, men möter så mycket motstånd från kollegor. Var finns deras chefer? Ingen pedagog som förstått demokratiuppdraget ska lämnas ensam med att få sina kollegor att ta sig an det. Någon frågade mig om tips på forskning. Mitt svar blev: “Det behövs ingen forskning för att motivera barns rätt till inflytande i förskolan. Det räcker att läsa de första formuleringarna i läroplanen…”
/Martina L
