Den 16 december 2025 skrev jag ett inlägg på Instagram och Facebook som väckte stor uppmärksamhet. Som en förlängning på detta formulerade jag tre punkter för att sammanfatta läsarnas reaktioner, vilka jag lovade att återkomma till. P g a tekniska problem med den här bloggen publicerade jag två av punkterna, Det måste vara en bluff och Till pedagogernas försvar, på Instagram och Facebook. Nu har jag fått ordning på bloggen och är redo att publicera den tredje punkten. Genom att publicera den här på bloggen finns det utrymme för mer text och det blir även enklare att skriva ut och dela texten analogt för att nå fler läsare.
Man kan naturligtvis inte dra hela “facket” över en kam. Fackföreningsrörelsen har haft en enormt stor betydelse i flera avseenden. Det jag syftade på i mitt inlägg och i den här rubriken är de förskolor där den fackliga representanten själv är en del av den kulturen där kräkningar mot barn blivit en norm – där är det svårt för rektor att lyckas förändra, eftersom den fackliga representanten då åberopar arbetsrättsliga lagar som skydd. Detta förefaller i flera fall stå över rektors ansvar för förskolans kvalitet och för att förskolans arbete med aktiva åtgärder mot diskriminering och kränkande behandling genomförs och dokumenteras fortlöpande (Lpfö25, s 22). Här ifrågasätter jag starkt att rektorer som försöker sätta stopp för kränkande kulturer i förskolan på flera platser står helt ensamma utan stöttning från sina chefer. Min tes är att detta bottnar i flera saker. Dels kan det vara (och är ofta) rent personrelaterat. Man vågar helt enkelt inte konfrontera och vara skarp och tydlig mot starka pedagoger. Dels saknas ett gemensamt språk för vad kvalitet är från ledningshåll – man förskjuter därför ansvaret till rektor, men när rektor tar tag i problemen viker man undan p g a feghet/okunskap/bristande engagemang. Alla chefer sitter nämligen inte på sin post för att man vill förändra villkoren för barnen.
Mina råd till rektorer brukar därför vara
- att skriva ner de kränkningar du ser och hör samt vad det är du reagerar på i relation till förskolans uppdrag. Datera. För att övertyga starka kränkande pedagoger är nämligen konkreta exempel din bästa “bevisning” för att få dem att sluta prata sig ur allt.
- att inte vara rädd för att de bryter ihop eller hotar med att sjukskriva sig. Alternativet är att de pedagoger som har ett bra förhållningssätt inte orkar och i värsta fall blir sjukskrivna och/eller söker sig bort från förskolan. Vilka vill du helst ha kvar?
- att koppla ihop sig med andra rektorer inom samma organisation, som också erkänner problemet och vill få ett stopp på det.
- att tidigt i din förändringsledningsprocess kommunicera med facket och förvarna om de förändringar du kommer behöva vidta och varför.
- Att påbörja en långsiktig process med att ta fram vision, värdeord och ställningstaganden för den eller de förskolor du ansvarar för som begränsar ickeprofessionellt och kränkande beteende samt ger dig verktyg för att leda.
Att arbeta i förskola är ingen rättighet. Om du mår dåligt eller av andra skäl har ett behov av att kränka barn och andra kommer du förr eller senare behöva komma till en vändpunkt, vare sig det innebär att du blir kvar inom förskolan eller väljer att sluta. En bitter pedagog är en dålig pedagog. Barnen är det viktigaste vi har. Förskolan är deras utbildning och du är inte bara deras förebild utan också deras medmänniska.
I och med det här är min utlovade serie av inlägg till följd av mitt inlägg på Instagram och Facebook den 16 december 2025 avslutad. Det är dock bara början på att vi ska sätta stopp för de missförhållanden som råder inom förskolan relaterade till pedagogers kränkande beteende. Det gäller alltifrån bristfällig professionalitet till kränkande behandling mot barn.
Fortsätt skriva och berätta för mig om dåliga erfarenheter som du stött på, både som pedagog, rektor, chef eller vårdnadshavare. Fortsätt kämpa för barnens rätt till bra förskola och viktiga vuxna.
/Martina L
