För några veckor sedan kom avsnitt nr 140 av Förskolepodden ut. Podden som drivs av Josefin Malm och Sofie Källhage fyllde nyligen 10 år och har blivit en väletablerad aktör inom den svenska förskolan. Alltid genuint nyfikna och med både djup och bredd bidrar ni till ökad möjlighet för fler pedagoger och rektorer att utvecklas. För mig som är ute och möter en mängd olika förskoleorganisationer är det enkelt att rekommendera arbetsgrupper att lyssna på ett avsnitt, för att få fler perspektiv samt få sina tankar och diskussioner att sätta igång. Tack Sofie och Josefin för att ni fortsätter hålla i och vara nyfikna och GRATTIS till era första 10 år!
Det 140:de avsnittet spelades in under SETTDAGARNA i Stockholm i mitten av april. Det inleddes med att Josefin och Sofie delade med sig av sina perspektiv på rubriken ovan. Därefter var jag inbjuden att samtala med dem från scenen, ett samtal som spelades in och nu blivit podd. Tidigare under dagen hade jag själv föreläst på samma scen, utifrån rubriken “Förskolan som demokratins första rum”. Dagen innan hade vi haft möjlighet att lyssna till Lena Lyckestål som presenterade Skolverkets nya verktyg “Demokratistegen”. Det var mot bakgrund av allt detta jag mötte Sofie och Josefin för att som de uttrycker det “hjälpa till att reda i detta”. Jag vet inte hur många av deltagarna som var med vid alla tre passen under SETTDAGARNA, men de som var det kan kanske läsa in mina kommentarer kring allt det de fått lyssna på mellan raderna i det inspelade samtalet.
Det är tredje gången jag medverkar i Förskolepodden och jag lyssnar alltid med stor nyfikenhet på vad det blivit av våra yviga samtal. Sofie och Josefin lyckas alltid med skicklighet och skärpa redigera mina långrandiga, ofullständiga och spretiga svar till någon slags essens. Skillnaden mellan att sitta i en inspelningsstudio och på en konferensscen är dock att tiden för själva samtalet är begränsad, vilket gör att tiden för att hämta tillbaka mina utläggningar till ursprungsfrågan inte fanns. De flesta av er som lyssnar på poddavsnittet var inte heller där och lyssnade på de tre föreläsningarna som föregick samtalet. Redan dagen efter samtalet beslutade jag mig därför att skriva ett blogginlägg där jag landar mitt resonemang, som ett komplement till poddavsnittet. Jag tar min utgångspunkt i Sofie och Josefines kloka frågor och även i den rubrik de formulerat för vårt samtal; Att arbeta demokratiskt eller med demokrati och den skillnad jag läser in i denna. För det blir skillnad om du ser demokrati som ett lärområde du ska undervisa inom eller om du ser demokrati som ett förhållningssätt du ska tillämpa i relation till alla de människor du har omkring dig. Och det blir skillnad om du ser barn som dem du ska lära ut något till eller som medmänniskor du ska fungera tillsammans med. Därför är det betydelsefullt att man har sina utgångspunkter klar för sig, både när man besvarar frågorna och när man lyssnar till hur dessa besvaras.
Jag tar min utgångspunkt i den statliga utredning som låg till grund för förskolans första läroplan. I särtrycket ur utredningen (Jord för växande – Särtryck ur Barnomsorg och skola-kommitténs betänkande Växa i lärande (SOU 1997:21) och Att erövra omvärlden (SOU 1997: 157 )) formulerades följande:
Eftersom vi lever i ett samhälle som präglas av snabba och ständiga förändringar är det viktigt att barn känner att de själva kan påverka sin situation och bli delaktiga i förändringar. (s 37) /—/
Förskolan är en mötesplats för både barn och vuxna, den spelar därför en central roll för hur tolerans och solidaritet utvecklas mellan människor och är en viktig del i en levande demokrati. (s 70)
För mig innebär det att barn och vuxna i förskolan ska mötas och vara en del av samma gemenskap. Klarar vi av det blir demokratin levandegjord och då har förskolan potential att bli demokratins första rum. En levande demokrati innebär för mig att man lär sig om demokrati genom att bli delaktig i att upprätthålla och utveckla demokratin; genom att man gör demokrati tillsammans. Det är en av mina utgångspunkter, vilken också föranleder mitt resonemang gällande att man som pedagog behöver börja med sig själv och sin förståelse för vad det innebär att göra demokratin tillsammans med chef, kollegor och barn. Att utbilda andra i demokrati görs genom att man levandegör demokrati tillsammans, i relation till varandra där våra olika uppdrag, funktioner och ansvar är synliggjorda och erkända.
Om man istället har som utgångspunkt att barn och vuxna i förskolan lever uppdelade i olika “världar”, demokrati är ett lärområde för att förbereda barn för något de ska delta i senare i livet och något man går in och ur – då blir resonemanget ett annat.
Hur kan vi vara demokratiska ledare i förskolan? Vad krävs av oss?
Det finns en orimligt hög andel dysfunktionella vuxenrelationer inom den svenska förskolan idag med tanke på det ansvar vi har för och inför barnen. Hur ska vuxna som inte själva klarar av att leva i demokratiska relationer och inte vill inordna sig i en demokratisk organisation klara av att utbilda våra barn i demokrati? Kanske är det därför det är enklare för så många att förhålla sig till demokratin som ett lärområde som man utbildar någon annan i. Då kan man fortsätta göra som man vill, vägra ändra sitt förhållningssätt till andra, hålla kollegor man inte gillar utanför och prata illa om chefen. Till en levande demokrati finns dock inga genvägar och barn ser mer än det vi tänker att de ska se. De känner av osämja mellan människor och hör hur vuxna låter mot varandra. Låt mig därför påminna om följande:
Förhållningssättet hos alla som verkar i förskolan, och deras sätt att
agera och tala om något, påverkar barnens förståelse och respekt för de
rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle.
Därför är alla som verkar i förskolan viktiga som förebilder.
(Läroplanen för förskolan 2018/25, s 5)
Vilka egenskaper tänker du blir viktiga? Vad behöver jag göra?
Frågan om egenskaper är svår att förhålla sig till utan att först reda ut vilken syn på människan och lärande man har som utgångspunkt. Jag utgår sällan från egenskaper när jag pratar om mellanmänsklighet utan väljer istället att ta min utgångspunkt i förmågor som vi kan öva på och utveckla. Konstruktiv självreflektion som är fokuserad på något specifik kräver att vi väljer att ägna oss åt den. Då kan vi också bli bättre på att uttrycka våra tankar för varandra, vilket är ett av demokratins grundläggande värden. Förmågan att lyssna på och försöka förstå andra är också en sådan. Den är inget som bara finns där hos alla, utan behöver också övas på.
När vi har fått syn på oss själva och gjort egna ställningstaganden; hur får vi in barnen? Har vi tid att se dem? Handlar det egentligen om hur vi ser på barn?
Här pratar jag om att det krävs en systemomställning. Barnens liv i förskolan är på riktigt. De har inte valt att delta i en utbildning, utan lever på utifrån de förutsättningar som ges. Platsen behöver därför vara iordningställd för att varje individ ska få rikligt med möjligheter att komma till uttryck, för att få riktigt med möjligheter till möten med andra perspektiv än sitt eget, för att få rikligt med möjlighet att förhandla och lära sig som riktiga saker – i relation till det som är viktigt för dem. Så vår fråga borde vara – hur kommer vi in med pedagogiken och de demokratiska värdena i det barnen håller på med snarare än hur vi får dem att överge det de själva håller på med för att delta i det vi vill få in dem i. Det jag efterfrågar mer av i förskolan är alltså något annat än att man försöker balansera dagarna mellan ytterligheterna “fri lek” och vuxeninitierade undervisningsaktiviteter. En pedagogik där barnens levda liv och de frågor de ställs inför när de försöker skapa förståelse för världen under pedagogernas ledning görs till gemensamma sammanhang där vi övar våra demokratiska förmågor samtidigt som vi också lär oss annat.
Hur vet jag att det jag gör är ett demokratiskt sätt?
Detta vet du först när du vet vad demokrati innebär och när du vet vilken syn på demokrati som ska vara vägledande inom den gemenskap/organisation du arbetar. Här är det rektors uppgift att initiera en process där alla medarbetare medvetandegörs och får det stöd hen behöver för att kunna arbeta demokratiskt på det sätt som rektor anser gynnar barnen och demokratin bäst. Det är i relation till det man kan “veta” om man gör rätt. Kvalitet i arbetet skapas genom att det finns en gemensam idé inom gemenskapen/organisation för vad som kvalitet är.
Hur sätter man fingret på sitt eget arbete? Hur vet man att man gör det man tänker att man gör?
Genom att man kan formulera syften som innefattar vilken effekt man vill se av sitt arbete, på kort och medellång sikt och genom att vi skapar bättre förutsättningar för kontinuitet i relationerna mellan barnen och mellan barn och pedagoger. Verktyget jag förespråkar är reflektion med dokumentationer av praktiken som underlag och där reflektionen syftar till att få syn på nya saker, andra saker än de man först tänkte, och till att bryta tankemönster.
Det är ofta när det blir stressigt som vi tappar vår profession och blir den där “diktatorn”. Hur undviker vi att hamna där?
Genom att man har gemensamma överenskommelser om vad demokrati är och vad den kräver av oss för att bli en levande demokrati får vi något att hålla oss till, även när det blir stressigt. Eftersom det ger både barnen och oss möjlighet att kontinuerligt öva på de demokratiska förmågorna byggs en robusthet in i organisationen som gör att det fungerar även när det blir stressigt. Vi blir mer tillitsfulla till att barnen klarar av ta ansvar för det gemensamma ju mer vi övar på detta tillsammans. När vi avspeglar detta till barnen uppstår en verkanskraft inom flera områden.
Det finns oerhört mycket kvar att göra inom detta område. Demokratin i Sverige försvagas dagligen. Förskolan har potentialen att bli demokratins första rum och därmed kunna bidra till att vända utveckligen. Tyvärr ser jag inte att Skolverkets nya material kommer att hjälpa oss på vägen. Det kommer inte göra fler förskolor till levande demokratier.
/Martina L
