Att utgå ifrån barn som bristfälliga eller att utgå ifrån barn som kompetenta ger helt olika konsekvenser för vad man ser och hör när man observerar barn. Låt mig ge er ett exempel. En förskola ska arbeta med att väcka barns tankar om kretslopp. Man har därför gjort iordning en maskkompost. Man har också gjort iordning några slutna kretslopp med växter. En treårig pojke var med och gjorde iordning maskkomposten. Han var däremot inte med och gjorde iordning de slutna kretsloppen. När han tittar på burken med växten och jorden säger han: “Det finns maskar där inne i jorden.” Om man ser pojken som bristfällig fokuserar man på att han har fel. Det finns inga maskar där inne i jorden. Pedagogens didaktiska fokus blir då på att få pojken att förstå att det inte finns några maskar i det slutna kretsloppet. Om man istället ser pojken som kompetent så fascineras man av att han kopplar ihop det slutna kretsloppet med maskkomposten, trots att ingen hjälpt honom att se sambandet. Pedagogens didaktiska fokus blir då på att skapa förutsättningar för pojken att utveckla sin tanke och förståelse ytterligare och att dela med sig av denna till andra. Det blir en helt annan praktik än med ett bristperspektiv som utgångspunkt. Våra antaganden om vad ett barn är och vad ett barn kan bli påverkar direkt den pedagogiska praktiken. All praktik bygger på teori. Därför är det nödvändigt att alla pedagoger får verktyg som gör att de själva kan se och kritiskt granska sin syn på barn, sin syn på kunskap och sin syn på lärande.
/Martina L
