FÅR MAN TÄNKA SJÄLV? (Om att odla det kollektiva omdömet)

I maj föreläste jag vid förskolekonferensen hos Guldgruvan i Töreboda. Min föreläsning låg sist i programmet och dessvärre sprack tidsschemat på torsdagen, i samband med lunchpausen. Det innebar för min del att tiden som återstod för min entimmesföreläsning var 45 min. Att minska ner en redan i förväg relativt kort föreläsning med 25% är en utmaning, särskilt om man får veta det precis innan den ska genomföras. En föreläsning är en berättelse och det går inte att utelämna de bärande delarna. Problemet när man bara har en timmes föreläsning är att i princip alla delar är bärande för att få ihop helheten. Det finns liksom ingenstans att skarva. Kontentan för min del blev att jag höll en av mitt livs sämsta föreläsningar, men jag kunde inte gjort det på något annat sätt. Jag hade inte förutsättningarna i min hand. För min egen del spelar det ingen roll. Jag lär mig och går vidare. Men för alla er som deltog, inte minst för er som enbart deltog vid just min föreläsning, vill jag här skriva fram min föreläsning i sin helhet. Först vill jag bara ge en liten bakgrund och introduktion.

Min föreläsning var förlagd som sist pass under en konferensdag där deltagarna både lyssnat till andra före mig och vandrat runt och undersökt Guldgruvans pedagogiska miljöer. Jag ville därför ge deltagarna tid och utrymme att landa i sina tankar och intryck under tiden som jag föreläste. Därför la jag upp min föreläsning som en form av reflektionstillfälle, utan massor av slides och bilder. Istället hade jag enbart ett foto från en glänta i skogen. Var och en fick sedan ta eget ansvar för vad av det man hörde man ville skriva ner. Jag ville på så vis ge var och en utrymme att fånga sina egna tankar snarare än mina ord.

Vad betyder omdöme?

Omdöme handlar om förmågan att bedöma, att ha urskillningsförmåga, förstånd, förnuft, klokhet och att var klarsynt. Allt detta är viktiga förmågor i en praktikers arbete, inte minst då man arbetar med människor och besluten många gånger behöver fattas i stunden. Då behöver vi vara grundade i vårt omdöme så att vi inte blir vilseledda, vare sig av oss själva eller någon annan.

Den här stunden vill jag använda till att skapa förutsättningar för dig att odla ditt omdöme så att du, när du går till dina kollegor för att dela med dig av vad du själv tänker om det du just tagit del av, kan lyssna in vad de tänker om detta. Att var och en bildar sig en uppfattning och därefter lyssnar på dem man ska göra jobbet tillsammans med är en bra grund för att odla det kollektiva omdömet. För att arbeta i förskolan innebär att man inte enbart har sitt eget omdöme att utgå ifrån. Det är ett tillsammans-jobb.

Att möta andras perspektiv för att lära sig om sitt eget…

Den här stunden vill jag bjuda in dig till en glänta där jag har befunnit mig ett tag. Din väg till den här gläntan är din. Det du hör och tänker är unikt för dig och för din väg hit. Precis som det är för var och en som tar del av detta. I den här gläntan kommer du få träffa en del människor som jag umgåtts med de senaste åren. En del har jag umgåtts med genom fysiska möten, andra genom deras ord i form av tal och text. Jag har burit deras ord och handlingar med mig för att försöka förstå både deras perspektiv men också mitt eget. Jag tänker att ni kan göra detsamma med det ni hör mig berätta om här.

Maggan

Den första personen jag vill presentera er för är Maggan. Maggan har arbetat som förskollärare sedan början av 1980-talet. När jag började arbeta som pedagogista på en förskola med stora utvecklingsbehov mötte jag Maggan. Hon ville så gärna bidra till utvecklingen och ingick i förskolans utvecklingsgrupp. När vi beslutade om inköp av material till barnen introducerade jag först dessa material för utvecklingsgruppen, så att de skulle kunna föra kunskapen om dem vidare till sina kollegor. Maggan var väldigt positiv men också osäker och rädd för att göra fel. Hon kom ständigt till mig och frågade hur hon skulle göra. När det blev dags att introducera limstift för barnen fick Maggan något drömskt i blicken och sa: “Jag minns när vi köpte in limstift till förskolan på 80-talet.” “Vad intressant”, sa jag. “Hur gjorde ni då?”. Maggan: “Vi samlade alla barnen i en ring och visade dem vad vi hade köpt in. Vi skickade runt limstiften och papper så att barnen fick känna, lukta och pröva. Vi skickade runt flera stycken så att de inte skulle behöva vänta så länge.”

Det visade sig alltså att Maggan hade full koll på hur man introducerade nytt material för barnen på ett fungerande sätt…på 80-talet. Vad är det som gör att Maggan inte vet hur hon ska göra det 2020? Svaret kanske vi hittar hos nästa person (eller personer) jag vill presentera er för…

Jonna

Jonna heter Bornemark i efternamn och är professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap. Jonna belyser den globala trenden med att styra offentlig sektor med hjälp av New Public Managenment (NPM), som drog igång på 1990-talet. NPM kommer från näringslivet och tillämpas i syfte att öka en verksamhets effektivitet, något som funkar om man vill öka sin försäljning men funkar mindre bra om arbetar i en verksamhet som har relationsskapande och mellanmänskligt baserade utvecklingsprocesser som syfte. Då kan det snarare gå riktigt snett, vilket hon bl a belyser i sin forskning och i sina böcker “Det omätbaras renässans” och “Horisonterna finns alltid kvar”.

”Hur ska staten kunna försäkra sig om att pengarna går till rätt saker? Granskningarna kräver av verksamheten att den kan visa utåt och uppåt att en miniminivå upprätthålls. Detta innebär att varje del av verksamheten måste dokumenteras och föras in i ett generellt språk som kan visas upp för de som inte är närvarande i verksamheten. /—/ Detta granskningsarbete går allt som oftast under namnet kvalitetsarbete eller kvalitetssäkring. /…/ Kvalitetsarbete handlar därmed inte längre om en komplex verklighet utan bara om det som låter sig planeras, följas upp och mätas på ett enkelt sätt.” (ur ”Det omätbaras renässans”, 2018)

För att förstå vad det är som händer med Maggan, och många många fler av de yrkespersoner som ska utföra det praktiska arbetet i offentlig sektor, när dessa tvingas in i strukturer baserade på kvantifiering och försök till mätningar av det omätbara, tar Jonna hjälp av en filosof från 1400-talet. Hans namn är Nicolaus Cusanus och hans begrepp ratio och intellectus är användbara i sammanhanget.

Ratio betecknar den strikt rationella och mätande sidan av vårt mänskliga medvetande, en sida som behövs, men som också behöver balanseras av en förmåga till omdöme, det Cusanus kallar intellectus. (https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skola/jonna-bornemark-lararkarens-intellectus-ett-motstand-mot-matparadigmen/)

Jag möter väldigt många “Maggor” ute i vårt lands förskolor; både pedagoger och rektorer som tappat kontakten med sitt omdöme (intellectus) och börjat utföra handlingar som egentligen strider mot vad de själva tror på och tänker är klokt. Ofta beror detta p g a att någon annan med makt över dem, som saknar betydelsefull förståelse för uppdragets komplexitet och med enbart NPM-baserade verktyg i sin låda, sagt åt dem att göra det. Genom att vi som arbetar nära praktiken börjar odla våra omdömen tillsammans kan det ge oss kraft att utöva mikromotstånd, inte för att förverkliga oss själva och våra personliga åsikter utan för att värna en pedagogik som ger en god grund för bildning av både individer och samhällen.

Skolverket menar att innan vi börjar dokumentera i förskolan måste vi fråga oss: Vad är det jag vill undersöka? Läs gärna det en gång till. Vad är det JAG vill undersöka? Det står inte; vad är det någon annan vill veta? Att undersöka inom relationell verksamhet är inte detsamma som att hitta förenklande svar, utan snarare om att försöka förstå mer om något än man förstod om det innan.  Genom att veta vad man vill ta reda på vet man också hur man ska söka svar på det – inte för att ta reda på allt, utan för att försöka ta reda på en del – det vi väljer ut. Eller som Jonna beskriver det; det är som att simma till en ö. På ön kan man hitta något av det man söker svar på, men kvar finns alltid horisonter av ickevetande. Det är att få kontakt med sitt intellectus – att som praktiker själv kunna räkna ut och förstå vad det är jag behöver ta reda på för att komma vidare. Det enda vi med säkerhet kan veta är att vi inte vet allt. Inte ens om något är kartlagt eller dokumenterat kan vi påstå att vi vet allt. Att tro det innebär stora risker. En av dem är att människor som befinner sig i praktiken tappar kontakten med sitt professionella omdöme. 

Harry

Sist men inte minst vill jag presentera er för Harry. Harry är ett av alla Sveriges förskolebarn. När han var ett år skedde följande att Harry letade upp en låda och i den lådan samlade han en del saker, som ni kan se på bilden. En människa kan aldrig med hundra procents säkerhet säga vad som rör sig i en annan människas tankar. I varje sekund sker tusentals miljontals sinnesintryck och nervkopplingar. Är inte det skäl nog för alla att inse att vi aldrig kan kartlägga eller bestämma vad ett barn förmår eller inte förmår? Däremot får det aldrig få oss att sluta försöka förstå barnet och aldrig få oss att sluta erbjuda barnet utmaning och stimulans. Vi måste våga göra antaganden om vad det är barnet tänker och håller på att undersöka för att förstå.

Det handlar inte om att försöka veta allt om barnen, utan snarare om att försöka ta reda på lite mer än vi tänkte innan; att våga formulera sina frågor. Vad är det vi behöver försöka förstå mer om kring barnen så att vi kan erbjuda dem något som tar dem vidare och djupare? Det är hos dem vi behöver ha vår lojalitet. Vad kan Harry ha tänkt och hållit på med när han valde att samla just dessa saker i den här lådan? Tänk gärna kring det tillsammans för att vässa ert lyssnande och seende – tillsammans. Börja sedan leta spår som era barn lämnar efter sig i era förskolor och försök förstå dem. På så vis kan ni hitta fram till svar om hur ni ska utveckla er praktik.

Slutligen…

Bortsett från att jag den här stunden har velat ge er möjlighet att få fatt i era tankar, har jag också funderat på om det är något jag vill skicka med er – med utgångspunkt i rubriken för konferensen ”När det gamla möter det nya”:

-Ta ställning för barnen rätt och röst. Behöver göras varje dag. 

-Ställ inte upp på förenkling av det komplexa, även om det verkar frestande. 

-Våga se förskolan som en arena som kan påverka ”krafterna” som försöker påverka oss, där de rörelser vi önskar se kan starta. Det är först när vi vet vad vi vill och vart vi vill vi kommer bli tagna på allvar.

-Lägg tid på att odla omdömet, hos er själva men också hos era kollegor och medarbetare. Hur blir vi kloka och klarsynta tillsammans?

-Prata inte bara förskola med varandra – prata samhällsutveckling, våga dela era farhågor men gör det på ett konstruktivt sätt. ”Vad kan VI göra? Hur blir VÅR förskola en kraft i den riktning vi önskar se?

/Martina L