En dag började några barn prata om lök vid lunchen. Det var en lökbit i maten som satte igång samtalet. Ett vardagligt samtal kring matbordet, som så många gånger förr. Matbordet har visat sig vara ett bra tillfälle för vardagliga samtal. Pedagogens närvaro, ansikten vända mot varandra och tid; avgörande aspekter för att kunna fånga och skapa förskolepedagogik.
Vi pedagoger gör hela tiden val när det gäller vad vi lyfter och väljer att göra förskolepedagogik av. Många gånger har jag sett vardagliga “smash-lägen”, liknande det med samtalet om lök, som pedagoger har missat. Ämnen och tankar som barnen är uppfyllda av just där och just då som man kan arbeta vidare kring med läroplansmålen som vägledande. Ämnen och tankar som man kan göra både längre och kortare projekt av. Men pedagogen ser inte, hör inte, för denne är uppfylld av någonting annat. Uppfylld av vaddå? Ja, det kan vara mycket. Kanske av att planera att plantera in saker som man vill att barnen ska intressera sig för. Ett klockrent exempel är när vi i ett arbetslag där jag ingick hade planterat in “guldpåsen” för att uppmuntra barnen till att våga och vilja berätta för varandra. Guldpåsen var ett stående inslag i samlingen. En dag, innan samlingen, var två barn fullkomligt uppslukade av de A5-kuvert som en förälder skänkt till förskolan. Av dessa kuvert skapade barnen “sagokuvert”; d v s de tillverkade alla möjliga attribut typ korgar och filtar mm som de fyllde kuverten med. När samlingen började bubblade dessa barn av berättarlust och berättarmod. Energi och inspiration som hade kunnat få smitta av sig till andra och göra berättandet meningsfullt. Men nä, det var inte deras tur idag för ett annat barn satt med guldpåsen fylld med saker hemifrån att berätta om. En av de saker jag ser när jag blickar tillbaka på mina år i förskolan är pedagogen som försöker slå knut på sig själva för att få in så många moment i det vardagliga som möjligt. Samtidigt ser jag pedagogen som missar smash-lägena som barnen ger, bara man verkligen lyssnar på vad de säger och gör.
Kanske du känner igen dig i min berättelse. Kanske du också upptäcker missade smash-lägen nu i efterhand. Vad var det som gjorde att du inte såg, inte hörde? Vi kan aldrig göra gjorda misstag ogjorda. Men genom medveten reflektion så kan vi lära oss av gjorda misstag. Det tycker jag är underbart och befriande. Jag har många många exempel på när jag varit en pedagog som jag skulle kunna skämmas över. Jag har varit mer lojal mot mig själv och mina kollegor än mot barnen. Men jag väljer att inte skämmas. Jag väljer att lära mig och ta tag i min förändring.
Idag har jag inte samma förutsättningar för att ta vara på smash-lägen, men då och då ser jag dem…
Om du har mod så får du gärna dela med dig av dina missade smash-lägen och hur du har gjort dem till lärdomar.
/Martina L
