Det här är första gången jag skriver en bloggtext som jag tänker mig lika gärna kan läsas av föräldrar som av pedagoger. Sannolikt som ett resultat av att många föräldrar just nu har sina barn hemma under längre perioder, med anledning av Corona-pandemin. Men mina tankar och perspektiv är alltid i rörelse. Tidigare självklara uppdelningar, som exempelvis den mellan hemmet och förskolan, är för mig inte lika självklara längre. Vi är människor på samma plats som tillsammans ska skapa en nutid och en framtid. Därför skriver jag detta som ett sätt att möta och förhålla sig till den tillvaro vi just nu befinner oss i.
DEN OKUNNIGE VUXNE
Det delas många råd om hur man pratar med barn om Corona-viruset. Det kan upplevas svårt att möta barn i frågor eller ämnen där vi själva känner stor oro eller som vi själva inte har så många svar på. Särskilt om man tänker att vår uppgift som vuxna eller pedagoger är att kunna ge svar. Kanske väljer man då hellre att ”skydda barn från” än att ”möta barn i”. Att möta barn i något vi själva inte har svar på kan sätta normer om den vuxne som den kunnige eller barnet som den som ska skyddas i gungning. Och gungande normer är svårt då dessa riskerar att hota våra personliga värderingar eller t o m rubba vår världsbild.
När vi närmar oss ett ämne eller innehåll bär vi på olika föreställningar om hur det ska gå till och vad det ska mynna ut i. Tänker vi oss att det ska mynna ut i att barnen lärt sig det vi redan kan? Eller tänker vi oss att det ska mynna ut i att vi och barnen tillsammans har lärt oss inte bara fakta utan också nya sätt att förstå och tänka, förståelser och tankar som inte går att läsa om i någon faktabok utan som blir specifika för vårt sammanhang? Det senare brukar jag benämna att man är medforskande, d v s utforskande tillsammans med barnen. Det må vara stressande för någon men det något vilsamt att finna i att som vuxen få vara en novis för den som har mod att våga testa. Våga pröva att vara i frågor som du inte har svar på tillsammans med barnen. Där växer även ens egen nyfikenhet.
MED FRÅGAN SOM DRIVKRAFT
Det kan vara svårt att förstå vad det innebär att vara medforskande om man har en annan grundsyn på hur lärande och kunskapsskapande går till eller om man aldrig själv har varit med om att barn faktiskt har bidragit till ens egen utveckling och lärande. Det kräver mod men också prestigelöshet att våga och kunna närma sig barns frågor utan att ha svar. Det kan också kräva en tankevända eller två för att se att det är frågan som är svaret. Jag brukar säga att vi ska utbilda barnen till att kunna lösa problemen som vår generation har skapat men själva inte kunna lösa. Då räcker det inte att vi ger dem våra svar. Tankarna behöver större plats än så. Det viktigaste vi kan ge barnen är att säkerställa att de alltid söker och undrar. Det är snarare frågorna än svaren som driver mänskligheten framåt för den dag då frågorna tar slut riskerar världen att stanna. Så istället för att bli oroliga för att vi inte ha svar på Corona-virusets framfart kan vi istället söka svar och förståelser tillsammans med barnen.
UTFORSKA TILLSAMMANS
Det finns flera olika strategier och tillvägagångssätt som man kan använda om man vill närma sig ämnet Corona-viruset med ett medforskande förhållningssätt. Här är några av mina:
Ställ produktiva frågor Produktiva frågor är frågor som stimulerar till tänkande och handlande; frågor som kräver mer än ett ja- eller nej-svar eller en värdering. Frågorna kan med fördel kompletteras med något ytterligare intryck; en bild eller film, ett ting, en växt, en målning, en text, en dikt, ett musikstycken, en dans…ja, i stort sett vad som helst som på något vis går att koppla till sammanhanget. Man kan också ta del av befintlig fakta som avstamp för att komma vidare.
Ordet Corona kommer från de kronliknande spikarna som sitter på virusets yta. Coronaviruset är täckt i en bubbla av oljig vätska. Coronaviruset kan besegras genom att man skapar ett vaccin emot det men också genom tvål. Tvål förstör viruset genom att den vattenavvisande delen av tvålmolekylen kilar in sig i vätskan och bänder isär den. (Källa: Dr M B Frieman och Dr S Weston, University of Maryland School of Medicine)
Barn har rätt till fritt skapande men också rätt att få stöd i att uttrycka sig. Många barn kan av olika anledningar inte tala så att vi förstår dem. Därför behöver vi vuxna erbjuda barnen fler möjlighet att uttrycka sig än med enbart talspråk exempelvis lera, rita och måla. Annars blir det omöjligt för dem att göra sin röst hörda och att uttrycka sina perspektiv. Barn har också rätt till fritt skapande, skapande som inte med nödvändighet behöver leda någon annanstans än just dit man är i stunden. Titta på form och färg. Titta nära, titta långt ifrån. Jämför och associera. Blanda, pröva, experimentera.
Utrymme för hypotetiskt tänkande Ta barnens alla tankar och idéer om hur man skulle kunna besegra Corona-viruset på allvar även då du själv uppfattar dem som lustiga och banala. Ofta är deras förslag inte så långt borta från det forskarna håller på med i sina labb. Men det ser inte alltid vi eftersom vi är noviser. Det är genom att ställa och pröva hypoteser som forskarna finner lösningar och att ställa hypoteser handlar om att våga föreslå det ingen annan ännu har tänkt. Man skulle kunna kalla det för en sorts fantiserande. Det är hypoteserna som gör det möjligt att tro på att det finns en lösning, att det finns något som är bättre än det som är just nu. I hypoterserna finns hoppet. Och att förmedla hoppfullhet; hopp om en ljus framtid, att allt kommer att ordna sig och bli bra – det är grunden i att arbeta med och för en hållbar utveckling. (Klarar man inte det behöver man först jobba med sig själv innan man kan möta barnen.) En stor del av framtidshoppet ligger också i att vi tror stora tankar om barnen. Att vi tänker att just de kan bli dem som skapar de stora innovationerna, som löser framtidens gåtor.
/Martina L
PS. På Instagramkontot @pedagogerian finns det fler bilder på vad man kan göra med barnen angående Corona-viruset. Där visar jag också vad man behöver för att kunna göra egen tvål, med inspiration från Eva Tuvhav Gullberg och Susanne Axelsson (Förskola 21, 2019) DS.
