Sommaren 2024 börjar lida mot sitt slut, även om det återstår många soliga dagar och kanske även ett och annat bad. De tomma förskolehusen och förskolegårdarna börjar så sakteliga fyllas med människor igen, efter en sommar i stillhet. Rummen fylls av röster och kroppar, gården fylls av rörelse. Den energi som uppstår mellan människor som möts är så självklar i vardagen. När den återuppstår, efter sommar och semester, går den nästan att ta på. Så mycket vi vill prata om och berätta för varandra. Så många människor som inte mötts innan som nu ska börja se varandra och konversera. Ja, det är sannerligen något speciell med de första dagarnas energi.
Efter många års samarbete med olika förskolor har jag märkt att det är väldigt olika hur länge den positiva energin som uppstår vid sensommarens uppstart består. I förra veckan mötte jag en person på stan som är gift med en förskollärare. Han berättade att hans fru gick till jobbet första dagen efter semestern full av energi men kom hem i fullständigt kaos. Det gjorde mig bedrövad. Dels för hennes skull, men framförallt för barnens. Det gjorde mig också frustrerad, eftersom jag inte arbetar på den förskolan och därmed inte kan bidra med något för att göra något åt situationen just där.
Som vanligt har berättelser som dessa svårt att lämna mig. De biter sig fast i mig och vissa av dem äter sig in i mig. Det här går inte. Förskolan har inte råd med att pedagoger körs slut på och samhället har inte råd med att barnen inte får gå i en välfungerande förskola. Så vad kan jag göra? Hur kan jag bidra? Hur kan jag nå ut med de verktyg jag själv använt/använder och vet fungerat för andra? Det finns inget enkelt och enskilt “knep” eftersom allt hänger ihop. Börjar man göra något annorlunda behöver också andra saker förändras. Börjar en person tänka annorlunda behöver också andra vara redo. Mycket ansvar vilar såklart på en rektor. Rektorn är ju både chef och pedagogisk ledare. Men det handlar också om oss som människor. Hela den demokratiska idén handlar om att människor ska fungera tillsammans på villkor som gör det ok för alla att delta. Och människor är vi allihopa.
Medan jag arbetade som förskollärare höll jag flera gånger på att gå under. Vändningen kom i samband med att jag utbildade mig i självreflektion. Det hjälpte mig att få syn på den skillnad jag faktiskt kunde bidra med till enskilda barn. Den hjälpte mig att få syn på att jag själv faktiskt lyckades vara i utveckling, trots att kulturen jag jobbade i inte var det. Jag vet att ni är många som kämpar och därför vill jag dela med mig av detta. Du behöver inte berätta för någon om du tar hjälp av det här inlägget men du får gärna skriva och berätta för mig om det hjälper dig på något sätt. Förhoppningsvis håller du ihop det tillräckligt länge för att känna att du är på rätt köl och verkligen har något på gång, något som är bra för både barnen och dig. Förhoppningsvis ger detta verktyg dig kraft och också eget material som du kan använda dig av för att våga lyfta i reflektion med kollegor eller vid ditt medarbetarsamtal.
ATT SKRIVA SIG UR KAOS
Kanske tänker du att du är trött på att skriva, precis som jag gör emellanåt. men tänkt på skrivandet som rekreation och skapande så kanske det underlättar. Handens rörelser och tankarna som sorterar kaos till ordning kan ge en form av sinnesro. Och efteråt kan det uppstå ett rum av luft och frihet inombords, eftersom man nu lyft över en del av sitt tankegods till pappret.
- Gå in i en lokal bokhandel och skaffa dig en fin anteckningsbok. Även om direktiven säger att allt pappersarbete ska bli digitalt är du dig själv som människa och har rätt att få skriva ner dina tankar och reflektioner på papper, om du vill. Jag själv får en helt annan kontakt med mina tankar och reflektioner när jag skriver analogt. När hjärnan skickar signaler till handen om hur den ska forma bokstäverna hinner jag också tänka mer på orden jag skriver och dessutom känna formerna av dem. Det blir en estetisk och sinnlig upplevelse som bidrar till mitt välmående. Pulsen och frustrationen går ner i takt med varandra. Jag kliver ur mig själv och kan se mig själv lite mer från sidan. Det ger mig ett lite bredare perspektiv på det jag just stod mitt i. Och du…när du ändå är inne i den där bokhandeln, unna dig en skön penna också. En som glider precis sådär som du vill mot pappret. Idag finns det suddbara bläckpennor – bara en sådan sak! Fantastiskt om ni, likt mig, ibland inte blir nöjda med formen på era bokstäver.
- Dela in varje uppslag i fyra spalter, antingen genom att dra ett streck uppifrån och ner på varje sida eller genom att vika sidorna. Ge varje spalt en rubrik, från vänster till höger; Jag ser/hör/läser, Jag tänker/känner, Vad gör jag som pedagog av detta?, Skiss över processen som satt igång. Spalterna står alltså i relation varandra och från första spalten bygger man på utifrån varje rubrik.
- Jag ser/hör/läser Här skriver du ner det som gör ett intryck på dig och som får dig att känna eller tänka något. Beskriv det så kortfattat och konkret som möjligt. Det kan vara något som händer, något du lyssnar till eller läser som får dig att tänka eller känna något kring ditt arbete. Jag har t ex lyssnat till en del sommarpratare i sommar vilka väckt tankar hos mig som har en direkt koppling till mitt pratiska arbete i förskolan. Det har kunnat handla om hur jag bemöter barn, hur jag tänker om vad jag prioriterar att erbjuda barnen eller vad förskolan kan ha för funktion i samhället. Stort som smått, positivt och negativt; det som får dig att tänka och känna. Att skriva ner den här punkten syftar till att göra dig uppmärksam på vad du själv reagerar på samt att kunna ange upphovskällan till någon tanke eller känsla du fått, när du kanske så småningom vill kommunicera detta med någon kollega. Din tanke eller känsla är inte bara tagen ur luften, utan har uppstått i relation till någonting.
- Jag tänker/känner Här skriver du ner de tankar och känslor som kommer igång hos dig utifrån det du skrivit i förra spalten. Här sker en reaktion i dig som är viktig i odlandet av dig själv som pedagog. Oavsett om du kommer dela det du skriver ner med någon eller ej kan du via detta skrivandet komma i utveckling. Jag lärde mig själv använda den här typen av verktyg för min utveckling när jag ingick i ett arbetslag där jag kände mig otroligt ensam. Jag hade ingen som ville förändra någonting runt omkring mig och höll på att kvävas varje dag, kändes det som. Att börja skriva ner mina egna iakttagelser av det barn höll på med och reflektera över dem utifrån något jag läst i en bok gjorde att jag ändå utvecklades. Jag var inte kvar på den förskolan längre än ett år. Det var enklare att flytta på mig än att ta tag i de andras ovilja. Men jag hade min styrka i att jag tog ansvar för att vara lärande i en i övrigt “stillastående” kultur. Även när jag idag talar till pedagoger brukar jag säga att det är viktigare att de försöker fånga vad det jag säger väcker för tankar hos dem själva än att de skriver ner exakt vad jag sagt, eftersom det är den rörelse som skapas i dem själva som blir en del av den inre styrkan och värnandet om sig själva som tänkande människa.
ATT SKRIVA OCH SKISSA SIG TILL EGEN UTVECKLING
Att fånga det som påverkar en och sätta ord på sina tankar och känslor är ett steg. Att göra något av det är ett annat. Till viss del kan det räcka att man blivit medveten om något för att det ska leda till någon utveckling och förändring. Men sannolikheten att det verkligen gör det är större om man också formulerar det. Det är lite som att man lovar sig själva något genom att skriva ner det och det man lovar vill man hålla. Att slutligen skapa en skiss över processen kanske känns helt främmande för någon, men syftar till att koppla ihop flera uttryckssätt. Jag talar inte här om att man måste var skicklig på att teckna utan mer om att man använder tecken och symboler för att visa på rörelser och kopplingar mellan olika saker, lite som Smart Art i Powerpoint. Skillnaden är att här bestämmer du själv exakt hur skissen ska vara designad. Skissen visualiserar processen och kan underlätta om/när du ska kommunicera den till andra.
- Vad gör jag som pedagog av detta? Oavsett om det är något positivt eller något negativt som skrivits ner i spalterna innan, kan det generera till handling. Genom att visualisera det du vill se, det nya, ger du dig själv ett nåbart mål. Det kan vara något nytt du upptäckt eller något tanke- eller handlingsmönster som bryts, vilket innebär att du kommer tänka eller göra på ett annat sätt nästa gång. Det är också då andra kommer att påverkas, när DU gör något annorlunda än innan. Vare sig du tar upp det som en punkt på något gemensamt möte eller om du själv börjar agera på nya sätt öppnar du upp för att andra ska få tillgång till den rörelse och process du är i. I den bästa av världar önskar jag att alla ingick i arbetslag där detta är det man strävar efter. Så ser tyvärr inte verkligheten ut. Dessvärre är inte heller lösningen alltid att prat med sin rektor, även om det såklart är så det ska gå till om man omges av ett fungerande ledarskap. Därför vill jag här också vända mig till er som läser detta som arbetslag. Kanske det här inlägget kan vara det som öppnar upp för att påbörja en utvecklingsresa tillsammans, oavsett vilka förutsättningar för utveckling som finns i övrigt i er förskola. Att ni för in en punkt på era dagordningar, åtminstone en gång i månaden, där ni lyfter en sak var ur era anteckningsböcker, eller loggböcker som jag kallar den här formen av anteckningar. Det räcker att ge det en kvart om ni är tre personer. Fem minuter var; läs upp, lyssna, skriv ner vad du som lyssnar tänker om det din kollega lyfter. Ge en spegling som bekräftar om du märkt att kollegan gjort annorlunda på det sätt som hen just läst upp. Eller, om ni nått en sådan fas i er grupps process, utmana genom att ge din kollega ett annat perspektiv på det hen just läst upp. Fråga kollegan först om det är ok för hen att du ger ett annat perspektiv. Då får hen möjlighet att göra sig redo för att öppna upp tanken för ett annat perspektiv.
- Skiss över processen som startat. Här ritar du upp vilka parter/delar som ingår i det du tänkt kring. Det kan handla om såväl människor som ting eller också tankebubblor. Detta är bara exempel. Låt inte mig sätta dina gränser för vad din process kan innehålla och innebära. Använd dig också av tecken och symboler på rörelser och kopplingar emellan. Vill man kan man göra det med hjälp av postitlappar innan man skriver ner det. Jag själv behöver långsamhet och gärna både en löprunda och en natts sömn innan jag ser “bilden” framför mig. Med postitlappar går det att flytta runt, lägga till osv. Om du nu inte unnat dig en sådan där fin bläckpenna med sudd, förstås 😉
Slutligen vill jag önska dig styrka och mod att våga vara i rörelse och utveckling även om det är stökigt eller stillastående omkring dig. Lita på ditt omdöme och våga vara du. Barnen har rätt till det livslånga lärandet. Det har också du.
/Martina L
