Det var en dag i juni. Vi skulle ha utvärderingsdag men vi skulle också försöka inspirera pedagogerna till att pröva lite nya dokumentationsappar. Flera av dem var osäkra på hur de kunde använda iPads tillsammans med barnen och en av uppgifterna de fick denna dag var att installera en specifik app och gå ut och börja fotografera. Sällan har jag varit med om så mycket skratt och energi på en av arbetsårets sista dagar. Tiden därefter översköljdes jag av dokumentationer av både barnbarn, husdjur och sommarutflykter i de sociala medier där jag var vän med flera av pedagogerna. Vi hade organiserat för att ge pedagogerna tid att upptäcka appen och de själva utvecklade förtrogenhet med den i för dem meningsfulla sammanhang. Man skulle kunna säga att de hade “tagit med jobbet hem”, i positiv bemärkelse men viktigast av allt var att den nyfunna lusten och inspirationen följde med tillbaks till förskolan efter sommaren.
LÅNGSAMHET SOM FÖRUTSÄTTNING FÖR UTVECKLING
Jag har under det senaste året kommit att prata allt mer om långsamhet och vad den kan göra med oss. Långsamhet är ett ord som lätt förknippas med negativitet såsom; slöhet, lathet, ineffektivitet osv. Men i en verksamhet likt förskolans vill jag påstå att långsamhet snarare behöver förknippat med en mer tidsorienterad aspekt, d v s att processerna som vår verksamhet syftar till kräver sin tid. Pedagogik är inget som kan stressas fram. Om pedagogen exempelvis inte tagit sig tid att känna hur olika penslar glider mot olika papper; hur ska denne då kunna veta vilket material som bäst lämpar sig att erbjuda barnen?
För några år sedan samarbetade jag med rektor Pia Ringborg Nilsson och arbetslagen på Bolmens förskola i Varberg. Vid reflektion över dokumentationen försökte vi förstå vad det var barnen undersökte när de byggde kulbanor. Materialet barnen använde var ett varierat material, d v s ett färdigt kulbanematerial men som kunde sammanfogas till olika banor. Barnen försökte konstruera kurvor men hur de än gjorde åkte kulan av banan hela tiden. Hur kunde vi stötta och stimulera dem i att fördjupa sig i kurvkonstruktion? Vad för typ av egenskaper behövde det material vi skulle lägga till ha? Vi kom fram till att böjbarhet var viktigt men också att kunna skapa lutning. Vi brainstormade kring olika typer av material – hönsnät, ståltråd, fläktrör, slangar osv och landade i att man först skulle inventera i det material som redan fanns på avdelningen. Direkt efter reflektionens slut hittade jag pedagogerna bland bygg- och konstruktionsmaterialen där de prövade att konstruera kurvor med det som fanns. I den stunden såg jag en glöd, lust och kreativitet hos pedagogerna som jag sällan sett like till. Man hade inte ens tagit sig tid att ställa undan sina väskor eller pärmar, utan gått direkt till materialen.
PEDAGOGENS LUST OCH KREATIVITET
Att vara pedagog är ett kreativt yrke. Man skapar pedagogik och behöver vara i ett flöde av inspiration och idéer balanserat med professionell eftertänksamhet där man ställer sig frågor likt: “Varför vill jag erbjuda barnen detta? Vilka processer är det jag vill påverka? Vad är det jag tror ska hända om jag erbjuder barnen det här?” Vad man erbjuder barnen får konsekvenser för hur barnen kommer bli och vad de kommer kunna ägna sig åt. Vad barnen ska ha möjlighet att ägna sig åt är ofta andra saker än vad man själv som vuxen i största allmänhet kanske intresserar sig för. Som pedagog har man dock ett särskilt ansvar för vad barn ska få för möjligheter.
I vardagen är det lätt att glömma att reflektera över skillnaderna mellan olika pappers kvalitet eller ifall det finns något inspirationsmaterial som lockar och stimulerar barnen till att pröva även sådan de själva inte kommer på att de vill hålla på med. För egen del är måleri exempelvis inget jag spontant blir sugen på att erbjuda barnen. Jag brukar säga att jag känner mig som en analfabet med en penna när jag får en pensel i handen. Men med ansvar för att barnen får tillgång till bildskapande kan jag inte välja bort det. Jag behöver därför hitta lustfyllda sätt att våga närma mig det för att exempelvis lära mig skilja på pappers grovlek och olika penslars lämplighet. Just nu använder jag mig av tulpanernas vissnande kronblad som intryck och inspiration, inte för att måla blommor utan för att pröva materialen. Slutprodukten är underordnad. Det är processen som är det viktiga. Däri närmar jag mig barnens sätt att utforska. Däri hittar jag min lust. Däri blir jag kreativ.
I dessa tider när många behöver hålla sig hemma från jobbet p g a att man har förkylningsliknande symptom vill jag därför uppmuntra er till att göra som pedagogerna i inledningen; ta med jobbet hem men gör det i positiv bemärkelse. Pröva en app, blanda färg, testa konstruktionsmaterial. Vem vet – du kanske hittar tillbaka till den kreativitet vi så lätt glömmer att vi behöver.
/Martina L
PS. Mer bilder och materialinfo hittar du på Pedagogerians instagramkonto. DS.
