Det är inget nytt fenomen. Första gången jag stötte på det var för drygt 15 år sedan. I området där jag då jobbade som förskollärare hade vi en förskola som valt att profilera sig mot matematik. Vid en nätverksträff berättade en av matematiklärarna på högstadiet, som hade sina barn vid den förskolan, att han häpnade över vad barnen hade kunnat lära sig om matematik redan i förskoleåldern. “Jag är van vid att möta högstadieungdomar som behöver lära sig grundläggande matematik och har trott att det är så det är och ska vara. Plötsligt hör jag 5-åringar som kan det jag behöver lära ut till elever på högstadiet. Tänk vad mycket som skulle vara vunnet om vi jobbade utifrån ett helhetsperspektiv.” Tyvärr skrämde det pedagogerna i förskoleklass och inga broar byggdes. Istället uppmanade pedagogerna i förskolasserna pedagogerna i förskolan att hålla igen för “vad ska vi annars hålla på med när barnen kommer till oss om de redan kan det vi ska lära dem”.
Andra gången jag stötte på det var i samband med att jag läste Lärande C vid universitet. Eftersom kursen också var valbar för studenterna i förskollärarutbildningen fick vi möjlighet att möta deras VFU-erfarenheter. En av dem berättade att hon gjort VFU vid en förskola som präglades av en demokratisk praktik så till vida att man bl a samlade barngruppen varje morgon för att lyssna in deras tankar inför dagen och att barnen genomgående lärde sig att deras perspektiv var viktigt och intressant. Året efteråt mötte hon samma barn i samband med en annan VFU-period, men då i förskoleklass. Pedagogen berättade att barnen från just den förskolan var så jobbiga eftersom de krävde så mycket uppmärksamhet. De ville alltid prata och “ta plats”. De var så egocentriska.
Den tredje gången hämtar jag inte från min egen erfarenhetsbank utan från Caroline Wikings/Lärande mötesplats inlägg på Facebook och LinkedIn i helgen. Hon skriver följande:
En av mina förskollärare var på möte med övergång förskola-skola där fokus skulle vara på att skapa förståelse för varandras verksamheter med undervisningsbegreppet i mitten. Jättebra utgång tänkte vi rektorer som innan haft möte och satt själva ämnet…där står en förskollärare i förskoleklass och menar att det enda som förskolan är till för är att förbereda barnen för skolan
Dock var ingen imponerad över att barnen i grupp Lila som arbetar med tåg 
kan hur en hybridmotor fungerar och hur tåg kan röra sig framåt!
I Sverige finns det ca 10000 förskolor. För barnens, och även för pedagogernas och samhällets skull, önskar jag att jag kunde skriva att det dessutom finns 10000 goda exempel på övergångar mellan förskola och skola. Tyvärr är det inte så. Jag vet att det finns de som lyckas bygga broar, men alldeles för många barn drabbas av avgrundsdjupa diken när de ska byta från förskola till förskoleklass. Diken som får dem att tappa lusten att lära. Diken som får dem att tappa tilltron till sin egen rösts betydelse. Diken som är för dyrbara för oss alla att inte göra allt vi kan för att överbrygga.
Men vi behöver inte fler fördömanden verksamheter eller pedagoger emellan. Alldeles för många pedagoger är redan idag osäkra i sitt uppdrag och jagar efter mätbarhet och måluppfyllelse. Men pedagogik är ett relationellt och kollektivt arbete som kräver att man som pedagog ställer sina egna synsätt och perspektiv i dialog med andras samt analyserar dem i relation till styrdokumentens texter och den samtid vi lever i. Det barnen och samhället behöver är därför att vi börjar föra konstruktiva och prestigelösa dialoger om barn, kunskap och utbildningens funktion i samhället; dialoger där vi möter varandra med respekt, enas om att vi alla ska sätta barnens bästa främst men också enas om att vi inte tänker likadant om vad som är barnens bästa. Min utgångspunkt är nämligen att ingen människa tänker likadant som en annan, men att vi genom dialog kan enas om gemensamma avsikter med våra handlingar.
Demokratiuppdraget för förskola och förskoleklass är detsamma
När varje individ upplever och förstår sitt värde för den sociala gemenskapen – då skapas trygghet, vilket i sin tur ger goda förutsättningar för individens fortsatta utveckling och lärande. Det finns därför en avgörande anledning till att både förskolans och skolans (förskoleklassens) läroplan inleds med texter om demokrati och de värden våra utbildningar ska utgå ifrån:
Förskolan ingår i skolväsendet och vilar på demokratins grund. Av skollagen (2010:800) framgår att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. vilar på demokratins grund. (Lpfö18)
Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. (Lgr11)
Att se barn som ger sitt perspektiv som en tillgång
I Åre kommun har vi jobbat i snart 4 års tid med att skapa en demokratiskt förankrad förskola. Det innebär att pedagogerna gjort och gör ett gediget jobb med att ge barnen tillgång till en mängd olika uttryckssätt, dels för att kunna göra sina “röster” hörda och dels för att pedagogerna ska få ett bredare underlag att utgå ifrån när de ska lyssna in vad det är för tankar och frågor som barnen bär på. Dessa tankar och frågor tar man sedan som utgångspunkt för att skapa undervisning inom alla läroplanens områden. Hur en dag i en sådan praktik kan se ut går att läsa mer om här. De barn som varit med på denna resa från början börjar nu kunna uttrycka sina egna behov och därmed ställa krav på sina lärmiljöer.
Varför har dom bara tjocka pennor här? Hur ska jag då kunna rita ögon?
Detta uttryckte en 6-åring i våras vid ett besök i skolan hen skulle börja på. (Källa: @arepedagogistor på Instagram)
Ingen av oss som i något sammanhang bär ansvar för övergångarnas utformning kan väja för denna fråga från barnet. I förskolan ser vi den frågan som ett resultat av att vi lyckats med vårt uppdrag och den naturliga frågan för den/de som ska ta vid och förvalta lärandeprocesser likt i detta exempel borde vara: Vad behöver jag/vi göra nu? I Lgr11s kapitel för förskoleklassen står det nämligen att: Undervisningen ska ta sin utgångspunkt i elevernas behov och intressen samt i det kunnande och de erfarenheter som eleverna tidigare har tillägnat sig. Och när vi i förskolan lyckas med vårt uppdrag innebär det bl a att barn/elever själva kan formulera sina behov. Det måste ses som en god grund och en tillgång, inte som ett problem.
En väl fungerande utbildning är ett tillsammansjobb
Ingen pedagog kan skapa en god utbildning för barn och elever på egen hand. Vi måste gå in i prestigelösa dialoger där vi erkänner att det finns många olika sätt att se på barn, utbildning och kunskap. Vi behöver läsa och tolka uppdraget tillsammans med andra pedagoger som befinner sig i samma system. Vi behöver erkänna att det finns många olika sätt att tolka men också erkänna att vi måste enas och kompromissa. Det kommer innebära visst obehag. Vad händer i mig när barnet/eleven lärt sig uttrycka sina behov och förväntningar? Törs jag lyssna eller blir jag provocerad? Törs jag låta dem påverka eller är jag rädd att någon annan ska se mig som en som tappat kontrollen?
Dessa samtal får inte överlåtas åt pedagogerna själva. De måste ledas av rektorer som tagit ut en riktning för sin organisation och behöver inledas med att man säkerställer att alla som deltar i samtalen har kunskap om olika barnsyner, olika kunskapsperspektiv och olika synsätt på utbildningens syfte. Alla som deltar behöver också ta individuellt ansvar för att lyssna, ta in och försöka förstå hur andra pedagoger tänker.
Förskoleklassen, fritidshemmet och skolan ska samverka på ett förtroendefullt sätt med varandra och förskolan för att stödja elevernas utveckling och lärande. Inför övergångar ska de berörda skolformerna och fritidshemmet utbyta kunskaper, erfarenheter och information om innehållet i utbildningen. (Källa: Skolverket, 211130 )
Tillsammans måste vi diskutera vad priset är för att inte ta barnens perspektiv på allvar och vem det är som får betala det.
/Martina L
