I dagarna möter många barn förskolan för första gången i sitt liv. Vi vill att de ska känna sig välkomna. Vi vill att de ska trivas. Men förutsättningarna för att vi ska lyckas kan te sig tuffa. Barnen kliver in i ett sammanhang de inte valt själva och där mycket är tillrättalagt redan när de kommer. Var de ska vara och när. Vad de ska göra och med vem. Tänk dig att barnet står mitt i en dörröppning. Bakom sig har hon/han sina djupt älskade föräldrar. Och framför sig har hon/han…vadå? Vad är det första man ser när man kliver in på en förskola och är ca 85 cm lång? Många av arbetslagen jag samarbetat med har fått en chock när de sett bilderna jag fotograferat i den höjden. Då har de börjat förstå varför så många inskolningar krånglat eller varför så många barn mest gått runt och verkat ofokuserade. Finns det något att fokusera på? Finns det något att bli sugen på? Finns det något att undersöka länge? En mix mellan välbekant och obekant som man får blanda ihop och förflytta på sina egna villkor brukar vara ett vinnande koncept för att få våra yngsta medmänniskor att välja att trivas på just vår förskola. Kan vi dessutom beskriva våra avsikter med det vi erbjuder och dokumentera vad som händer när barnen möter det vi erbjuder, ja, då är vi en bra bit på väg när det gäller att erövra undervisningsuppdraget. Även om den reviderade läroplanen inte träder i kraft förrän hösten 2019 kan vi börja öva oss på just det:
- Att sätta ord på våra avsikter med det vi erbjuder.
- Att försöka se och dokumentera vad som händer när barnen möter våra erbjudanden.
Att se vad som händer när barnen möter är inte enkelt. Det kräver nyfikenhet, uthållighet och reflektion. Jag minns så väl när jag och en pedagog skulle se vad som hände några barn mötte en kubkonstruktion (120 x 120 x 120 cm) som vi ställt mitt i rummet. “De springer bara runt runt, ju”, sa pedagogen. Och delvis hade hon rätt. Två barn sprang runt, men när vi tittade på HUR de sprang kunde man se att en sprang runt en stolpe. En sprang runt hela kuben. En tredje stod under en av de överliggande ribborna och sträckte upp armarna, som om hon försökte att nå ända upp. Vi kunde inte på den stundens observation dra några långtgående slutsatser för att få ledtrådar om hur vi skulle gå vidare; vad vi skulle lägga till eller ta bort. Den enda slutsats vi kunde dra var att vi behöver titta mer på det här. Vi behöver se hur barnen fortsätter. Vad upprepar de? Vad förändrar de? Vilka möten blir betydelsefulla, med materialen, med människorna? Så småningom kommer vi börja upptäcka vad det är barnen håller på att upptäcka, men för det behöver både vi och barnen tid. Tid att pröva. Tid att pröva igen. Tid att pröva när jag själv vill. Tid att pröva när någon annan lockar dit mig. Tid att pröva själv. Tid att pröva tillsammans. Att ge barnen tid ger också oss tid. Tid att skärpa blicken. Tid att öva vårt öga och vår tanke. Vi behöver se bortom det vi först ser. Barnen springer inte bara runt runt. De håller på att undersöka och upptäcka. Frågan är vad?
Jag har i många år varit förtjust i Paula Strozzis kapitel Det dagliga livet i förskolan: Att upptäcka det märkliga i det vardagliga i boken Att göra lärande synlig (HLS Förlag, 2006) i allmänhet och henne beskrivning av deras miljöer i synnerhet:
Våra miljöer är som landskap av möjligheter och uppslag. Hela förskolan befrämjar relationer mellan barnen själva och barnen och materielen. Eftersom vi sätter högst värde på barnens egna önskningar och på deras tillfredställelse när de utför sina undersökningar (antingen själva eller i grupper) så måste vi var säkra på att den sorts materiel vi tillhandahåller ger barnen just ett sådant utrymme. Om vi t ex föreslår barnen ett experiment med overheadprojektorn, så måste de kunna finna och använda material som är genomskinligt, ogenomskinligt, färgat och ofärgat – dvs material som inte tvingar dem i en viss riktning utan som ställer frågor och lockar fram hypoteser och en önskan att experimentera. (s 67)
Man behöver egentligen inte krångla till det så mycket. Sex rör på ett ljusbord är en bra början för att det ska börja hända märkliga saker, medan sex rör i en plastback kan se väldigt ensamma och trista ut. Ibland inbillar vi oss att barnen inte ska påverkas, att de ska ta första initiativen och leda oss rätt. Men där behöver vi tänka om. Jag säger som Gert Biesta, professor i pedagogisk teori: Utbildning är ett ingrepp i någons liv som motiveras med föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre (Studentlitteratur, 2006, s 13). Så våga duka upp och bjuda in. Välkomna barnen till förskolan och var nyfikna på att se vad som händer när de möter den.
/Martina L
En tanke på “VAD HÄNDER NÄR BARNEN MÖTER…?”