Jag håller på att städa i min bokhylla. Jag valde att köpa all min kurslitteratur när jag läste till förskollärare 1993-1996. Efter det har jag läst åtskilliga kurser på universitetet samtidigt som jag jobbat, så det har hunnit bli en hel del. Böckerna väcker många minnen av såväl situationer på förskolor som diskussioner jag haft med kurskamrater. Att gå igenom böckerna är som att göra en resa. Jag genomförde min grundutbildning precis åren innan läroplanen trädde i kraft, medan ansvaret för förskolan fortfarande låg hos Socialdepartementet. Att vara förskollärare då var något helt annat än vad det är nu och jag kan förstå om många upplever förändringen som omvälvande.
Sedan 2008 arbetar jag som pedagogista och jag har under de åren mött många såväl barnskötare som förskollärare som brottas med sitt uppdrag. En del uttrycker tydligt att de anser att barn borde vara hemma med sina föräldrar. Jag har i många sammanhang försvarat dessa pedagoger. Det är inte lätt att förändra sitt sätt att tänka om förskolan när uppdraget förändrats så mycket som det har gjort. Mycket fokus läggs på begreppet “lärande” och man är rädd att lärandet ska konkurrera ut “omsorgen”. Men jag skulle vilja påstå att den största förändringen handlar om något helt annat. Det största förändringen hittar vi i första meningen i förskolans läroplan:
Det innebär att vi som arbetar i förskolan måste kliva ur rollen som “ställföreträdande förälder”, som försöker uppfostra såväl barn som föräldrar, och möta barnen som våra jämlikar. Förskolan ska sedan 18 år tillbaka inte vara ett extrahem till barnen, utan en samhällsarena där barnen ska praktisera demokrati genom att ingå i demokratiska sammanhang. Läroplanen stärker på så vis barns position i samhället om den används till att befästa barn som jämlika oss vuxna. Dessvärre kan jag ge en rad exempel på hur läroplanen kan fungera direkt kontraproduktivt. Ett bra exempel på det handlar om frukt. Lek med tanken att du är hemma hos goda vänner. De har bl a ställt fram en skål med frukt som du är bjuden att äta av. Du ser ett äpple som är sådär perfekt moget, men döm om din förvåning när en av dina vänner säger: “Idag får man välja banan eller päron.” Tanken ter sig något absurd, vilket det ofta gör när vi byter ut barn mot vuxna i våra berättelser om hur vi arbetar med barns inflytande i förskolan. Det kanske låter raljant, men jag är den förste att erkänna mig skyldig. Jag har själv arbetat på det sättet och när jag gräver i mitt minne för att förstå hur vi tänkte dyker argument som: Barnen behöver lära sig att de inte kan få precis vad de vill, vi ville skapa en valsituation för att kunna säga att vi arbetar med barns inflytande, man kan bli dålig i magen om man äter för mycket av en och samma sort och vissa barn skulle aldrig pröva något nytt om de alltid fick som de ville…osv. Idag kan jag se att vi var vilse i vårt uppdrag. Vi balanserade mellan att träda in som uppfostrare kontra demokratiarbetare som iscensatte valsituationer för att följa läroplanen.
I år har vi haft vår läroplan i 18 år och det är hög tid att var och en som arbetar i förskolan ägnar sig åt åtminstone några minuters självreflektion. Vad tycker jag egentligen om att barn är på förskolan? Vad tänker jag att förskolan ska vara till för? Är jag beredd att lägga synen på förskolan och pedagogen som uppfostrare och extrahem bakom mig och träda in i samhällstjänst för att utföra reellt demokratiarbete? Barnen har rätt till det senare.
Jag är medveten om att jag sticker ut hakan nu, men jag anser att det är viktigt för såväl barnen som för förskolans utveckling att man gör ett val. Det är också viktigt för ens egen hälsa att man arbetar i ett yrke där man kan vara stolt över det uppdrag man har och utför det på ett professionellt sätt. Själv har jag dragit en gräns för hur långt jag är beredd att gå. Om förskolan någon gång får uppnåendemål för barn, då kommer jag att sluta. Om det sker…vilket jag inte hoppas. För jag älskar verkligen att vara demokratiarbetare!
/Martina L
Kan bara hålla med! Mycket bra!