När vi nu ska sätta undervisningsbegreppet i relation till vårt vardagsarbete med barnen behöver vi börja med att tänka kring oss själva i vår professionsutövning. Vad av det jag gjort tidigare skulle kunna klassas som undervisning och hur ska jag göra i fortsättningen för att det jag gör ska klassas som undervisning? Undervisning innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning, står det i den tilltänkta läroplanstexten (2018, s 4), men vad innebär det att utmana och stimulera? Pedagogikprofessor Gert Biesta menar att idén om utbildning, vare sig det gäller barn eller vuxna eller andra nykomlingar är ett ingrepp i någons liv vilket motiveras utifrån föreställningen att det på något sätt gör detta liv bättre (ur “Bortom lärandet”, 2006, s 13). Men alla delar inte uppfattningen att barnen i förskolan ska påverkas, åtminstone inte utifrån någon generell agenda, likt läroplanen. Därför utgör de samtal vi för med varandra och med läroplanen kring påverkan och vårt ansvar för påverkan en betydelsefull del i processen med att djupare förstå undervisning.
ATT VILJA PÅVERKA
Varje vecka deltar jag i arbetslags planeringar av sitt arbete med barnen. Att komma på idéer om vad man vill göra är inget vi lider brist på inom svensk förskola, men att förklara varför man vill göra det man föreslår är desto svårare. “Man vill ju inte påverka barnen”, sa en pedagog till mig så sent som i förra veckan. Jag och många med mig utgick under många år i vårt arbete ifrån synsättet att barnen inte skulle behöva göra något de inte själva valde eller ville, förutom vid rutinsituationer. De skulle få leka i fred och störas så lite som möjligt i allt vad de företog sig. Vårt uppdrag var att se till att barnen var trygga, mätta, torra, pigga och glada. De barn som exempelvis inte ville måla behövde inte måla och lockades därmed aldrig till att göra det, förutom i samband med olika händelser eller högtider. Så tänkte vi då och det var också vår övertygelse om att det var det rätta och bästa för barnen. Men det fanns också områden där vi ville påverka barnen. Att få alla att kunna äta med kniv och gaffel, kunna sitta still på en bestämd plats i samlingen eller vilja leka med alla var sådant vi försökte påverka dem till att göra. För att kunna planera för påverkan behöver vi dels orientera oss i vad det är vi förväntas påverka samt hur påverkan går till. Den kunskap vi idag har om hjärnan och hjärnans påverkbarhet, neuroplasticitet, kan hjälpa oss att förstå betydelsen av det vi erbjuder respektive inte erbjuder barnen i förskolan. Påverkan sker såväl genom det man möter men också genom det man förhindras att möta men framför allt sker den hela tiden, eller som psykolog David Edfelt beskriver det i Förskolepodden:
Hjärnan formas av alla erfarenheter. Det sker ca en miljonsynapsbildningar/sekund hos en 2-åring. Synapser är de kopplingar som sker mellan hjärncellerna vilka utgör grunden för en människas utveckling. En hjärna är med andra ord inte densamma vid dagens slut som vid dagens början. Kopplingar som upprepas och sker kontinuerligt bidrar till fördjupade spår i hjärnan, likt hur en stig trampas upp på en gräsmatta. Christian Eidevald har uttryckt det som att hjärnan formas och förfinas genom varje interaktion (intraaktion) vilket innebär att bemötande i kombination med rums utformning och material påverkar hur hjärnan formas, hjärnans arkitektur (ur “Berättande i förskolan”, 2014, s 232)
ATT ERKÄNNA DET RELATIONELLA PERSPEKTIVET
Det vi ger barnen möjlighet att möta eller inte möta kommer påverka vilka förutsättningar barnen får för att utvecklas och lära sig. Att skapa relationer till det som finns omkring dem blir därför av stor betydelse. Där barnet inte själv söker relation till människor, material, dokumentationer mm behöver vi, genom våra planeringar, stimulera och locka dem till att söka kontakt. Barn lär sig hela tiden, frågan är vad. Blir gruppen stökig kan vi påverka det genom att erbjuda dem material som är intressant och/eller organisera inom gruppen genom att dela in barnen i mindre grupperingar. Hur vi möter barnen är också en oerhört stor påverkansfaktor. Hur vi talar till dem, men också hur vi tar emot vad de kommunicerar till oss.
Den politiska ambitionen med vad barn ska stimuleras att vara i relation till finns formulerad i läroplanen. I den pekas de målområden ut som vi ska styra vår verksamhet mot, så att alla barn får möjlighet att utvecklas och lära sig inom dessa områden. Men den politiska ambitionen behöver omvandlas till personliga och professionella avsikter i vardagsarbetet. På så vis undviker vi den snedvridning som annars leder till för stora variationer mellan förskolor, det som annars leder till ojämlika förutsättningar för barnen. Man behöver inte kliva in genom särskilt många förskoledörrar för att inse att det blir väldigt olika att vara barn på det ena eller andra stället redan från början. Lokalers utformning och om väggar är nymålade eller inte kan vi inte göra något åt. Men vad vi placerar på väggarna, hur vi placerar möbler och hur vi möter barnen vilar helt och hållet på oss. Från det kan vi aldrig svära oss fria. Barnen väljer inte sin förskola. De ska ha samma rättigheter till möjligheter var de än blir placerade. Tyvärr ser det inte ut så i praktiken. Där jag möter de torftigaste miljöerna möter jag också ett oförstående för eller avståndstagande från det relationella perspektiv som läroplanen grundar sig på – att utveckling och lärande sker i relation till det man möter. Där existerar också ofta ett frånsägande av ansvar, där man skyller det som inte erbjuds barnen på andra; politiker, IT-avdelningen, lokalvårdarna, andra kollegor eller vårdnadshavare. Ibland även barnen. “Vi kan inte med den här barngruppen som är så små/livliga/okoncentrerade/ovana/okunniga i språket/så många med särskilt behov stöd.” osv. Att ta itu med
undervisningsuppdraget kräver därför att varje medarbetare erkänner det relationella perspektivet och sitt ansvar i det. Vad ett barn möter när det kliver in genom förskolans dörrar innebär att hon eller han påverkas, vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi tänkt igenom det eller inte. Kopplingarna i barnens hjärnor går inte att bromsa, bara att påverka. Det vi behöver diskutera är vilka kopplingar vi vill eller inte vill påverka. Finns det läroplansområden vi själva känner oss främmande inför eller som vi anser viktigare än andra? Vad främjar vi gärna? Vad främjar vi helst inte? Saknar vi något i läroplanen som vi vill påverka hos barnen? Hur hanterar vi det? Vad spelar det för roll för barnet ifall vi främjar eller avstår från påverkan inom olika områden? På kort sikt? På lång sikt? Vad spelar det för roll för förskolans utveckling? Vad spelar det för roll för ett samhälle?
Läs gärna mitt förra blogginlägg i serien. Du hittar det här.
/Martina L
