Igår höll jag en kurs i pedagogisk dokumentation. Under en kursdag får deltagarna mycket tid till process och diskussion. Det är helt fantastiskt att vara med om den tystnad och tillknäppthet som ofta präglar en kursdags inledning för att sedan höra sorlet sprida sig och massor av kloka tankar och funderingar delas mellan deltagarna. Igår tog en av deltagarna upp frågan om barns rätt till att få välja om de vill få dokumentationer av sig själva publicerade eller inte och som många vet är det ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, vilket jag skrivit om i mitt kapitel i boken Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014). Trots att det är något jag tänkt och tänker mycket kring är jag långt ifrån att alltid veta hur jag ska hantera det.
I det samhälle vi och lever i och som barnen ska växa upp i måste vi prata om det här, pedagoger emellan, men också med barn och föräldrar. Vad innebär ett etiskt förhållningssätt kring dokumentation? En dokumentationsvägg på förskolan är lika mycket en del av det offentliga rummet som att lägga ut något på internet. Även om delningstakten inte är lika hög så finns ändå möjligheten/risken att någon fotograferar av något och delar det vidare.
Vi vuxna oftast väldigt obekväma inför foton och inspelningar av oss själva. Tänk dig att komma till jobbet varje dag och se dig själv på bild på väggen utan att först ha blivit tillfrågad alternativt ha fått vara med och välja vilken bild som ska offentliggöras. Kanske Webbstjärnans material för etiska samtal med elever i skolan kan vara en bra utgångspunkt för etiska samtal kring bruket av och barns delaktighet i våra dokumentationer i förskolan?
/Martina L
