För några år sedan kom en pedagog till mig och ville prata enskilt. Hon hade tänkt ett tag, sa hon, och kommit fram till att hon inte ville utföra läroplanens uppdrag. Hon kunde inte stå bakom det och jag kunde inte annat än stötta henne i hennes ärlighet. Det var en lättnad för både henne och mig. Hon behövde inte låtsas mer och jag behövde inte ligga sömnlös med mina tankar om hur jag skulle få henne att göra sitt jobb på jobbet. Hon ville helt enkelt inte göra det och vågade till slut erkänna det, både för sig själv och andra.
Förskolans uppdrag idag är i flera avseenden väldigt annorlunda än det uppdrag många som arbetar i förskolan en gång valde. Allt för många som arbetar i förskolan varken vill eller förmår sig utföra det. Ändå är det e x t r e m t ovanligt att någon vågar fatta det beslut som min kollega ovan gjorde, att byta jobb.
Sveriges kommuner står just nu inför stora demografiska utmaningar. Totalt förväntas antalet 1-5-åringar minska med över 80000 barn fram till 2028. Det är nästan en årskull, meddelade SKR i ett inlägg i juni 2024. Det kommer självklart påverka oss som arbetar med förskolan. Många rektorer är bedrövade över att några av deras skickligaste pedagoger (vilka inte nödvändigtvis är utbildade vare sig till barnskötare eller förskollärare) måste sägas upp. Samtidigt kommer flera som egentligen inte vill eller förmår sig utföra uppdraget jobba kvar. I vissa barngrupper är det tack vare de där villiga och skickliga pedagogerna som barnen får den utbildning de enligt läroplanen har rätt till. Jag ser därför en stor risk med att dessa pedagoger glesas ut, samtidigt som många hänger sig kvar i förskolan trots att de varken vill eller förmår sig omsätta uppdraget.
Jag har i över ett decennium pratat och skrivit om de oacceptabelt stora skillnaderna mellan bra och dåliga förskolor. De skillnader som gör att de faktiskt får konsekvenser för barnen varje dag, både i nuet och för framtiden. De skillnader jag syftar på är inte de skillnader som handlar om barngruppsstorlekar eller ekonomi. Det jag syftar på är att det fortfarande får existera kulturer som inte är i rörelse och som inte är baserade på förskolans uppdrag. Att det exempelvis på en förskola kan vara helt tomma ytor för att pedagogerna ser att barnen skapar problem för dem annars, medan det på en annan förskola finns massor av mötesplatser där barnen stimuleras och utmanas till utforskande. Detta har inte med barnen att göra. Det handlar om barnsyn och det handlar om hur man ser på förskolan; som en rättighet eller som något dåligt för barnen.
Jag skriver det här inlägget som en vädjan till dig som verkligen inte tycker att barnen ska vara i förskolan, men ändå klamrar dig kvar där. Ge plats för någon annan pedagog som tror på förskolan och vill utföra uppdraget. Det kommer inte bara gynna barnen och den kollegan som vill vara kvar. Det kommer också gynna dig själv. Man måste nämligen inte arbeta i förskolan, särskilt inte om man inte tror på det som ska vara möjlighet att ske där.
Hos Arbetsförmedligen finns det idag över 7000 tjänster som personlig assistent varav minst 2000 är inriktade mot barn. Enskilda barn som behöver stöd av någon som
- “tycker om att jobba med barn”
- vill kunna fokusera på ett barn i taget
- tycker det är viktigt att vara ute varje dag.
En annan fördel är att man arbetar skift, vilket gör att man kan sluta tidigt ibland trots att man jobbar heltid. Det kan man inte om man jobbar heltid i förskolan. Åtminstone kan man inte räkna med det.
Skrivet i största välmening; för barnen, för förskolan, för dig.
/Martina L
