Browsed by
Månad: oktober 2018

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Del 1. Undervisning i förskolan – en förskola för alla

Den 1 juli 2019 träder en reviderad läroplan för förskolan i kraft och vi har nu nästan ett helt år på oss att börja samtala med den om vart den ska leda oss. För det är så jag tänker att vi behöver ta oss an våra styrdokument; inte ingnorera dem men inte heller låta dem få oss att gå i blindo. Vi behöver göra dem till våra vägvisare, som en röst vid de vägval vi ställs inför när vi ritar våra gemensamma kartor över det vi håller på med.

 

Bild: www.pixabay.se

 

VARIATIONER

Förskolan har en historia som sträcker sig ända tillbaks till mitten av 1800-talet. Dess föregångare har haft olika målgrupper och olika avsikter, alla skapade utifrån individers idéer om vad samhället och olika samhällsklasser behöver. Att ge omsorg, fostra och bidra till någon form av utbildning har varit genomgående, med varierande fokus, och alla dessa lämnar idag avtryck i såväl var och en av oss som i vår gemensamma läroplan. En annan variation som påverkar oss är för vem vi tänker att förskolan är till. Är den till för barnen, för föräldrarna, för samhället eller för alla tre? Här är variationen större än vad många vill erkänna. Jag minns exempelvis hur provocerande det var för många medarbetare när det blev möjligt för arbetslösa och föräldralediga att lämna sina barn på förskolan, särskilt för dem som ansåg att förskolan främst var till för föräldrarna; att de skulle kunna lämna sina barn någonstans där de visste att barnen var trygga och fick den omvårdnad de själva inte kunde ge. Även om det gått många år sedan dess kan man höra det ligga kvar som en klangbotten när vi idag ska ta oss an det reviderade uppdraget. Vi dras nämligen med två dålig vanor inom förskolan – vi har för bråttom och vi blundar. Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt och glömmer att vi inte per automatik tänker lika om något bara för att vi får gemensamma styrdokument. Alla har inte ens landat i idén om att förskolan är en rättighet för alla barn, en plats som är avsedd att ge ett mervärde i barnens liv, och att den därför ska vara likvärdig var den än bedrivs. Det får inte spela någon roll var man tillbringar sin förskoletid och det måste vara allas angelägenhet. Idag ser det inte ut så. Jag möter förskolor där barnen vandrar in i ett landskap av mötesplatser, där rummen används ungefär som golvytan i ett varuhus. Med material som ”ropar”: ”Stanna här! Ta på mig! Pröva!” Där erbjudandena till barnen aldrig tar slut. Jag möter också förskolor där erbjudanden skriker med sin frånvaro; där golvytan är nästintill tom. Möbler står efter väggarna och plastbackar ofta med lock, utom räckhåll för barnen. I mitten finns matbord svävandes över barnens huvud. Där finns också ofta pedagoger som säger att gruppen är stökig, dåliga på att lyssna och på att samarbeta men sällan eller aldrig sätter det i relation till vad man själv ger barnen för erbjudanden och möjligheter.

 

EN FÖRSKOLA FÖR ALLA

1985 la den dåvarande socialministern, Sten Andersson (s), fram det som kom att kallas den historiska propositionen:

Förskolan föreslås nu inte endast knytas till föräldrars behov av barnomsorg för att kunna förvärvsarbeta och studera utan dessutom bli en rättighet för barnet självt – något som alla barn oavsett familjesituation ska kunna få del av. Förskolans pedagogiska roll för barns utveckling och lärande från tidig ålder får därmed status av en egen politisk fråga. Regeringens förslag till riksdagen lägger fast principerna om en förskola för alla barn. Innebörden av förslaget var att alla barn från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan ska ha rätt att gå i förskolan. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Förslaget röstades igenom med bred politisk majoritet. Parallellt med detta, 1981-1985, hade en förskola-skolakommité där bl a Göran Persson (som då var kommunalråd) ingick, undersökt frågan om sänkt skolpliktsålder. Allting landade i att skolpliktsåldern inte sänktes, men att man såg möjligheter i att sammanföra en förskola för alla med skolan genom någon form av gemensamma måldokument. Det kom dock att dröja några år innan det blev verklighet:

I mars 1996 avger den nytillträdande statsministern Göran Persson (s) sin regeringsförklaring i riksdagen. Den innehåller några rader som kommer att innebära en stor förändring för förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen; ”Det livslånga lärandet ska vara en hörnsten i regeringens politik mot arbetslösheten. Sverige ska kunna konkurrera med hög kompetens, vars förutsättningar ska ges genom en hög kvalitet i alla skolformer, från förskolan till högskolan. Förskolan ska bidra till att förbättra grundskolans första viktiga år”. (B Martin Korpi, Utbildningsdepartementet, 2015)

Många anpassar sig snabbt till det man tror är rätt, utan att ha samtalat om varför vi ska göra det vi gör. Andra anpassar sig inte alls. Man flyger helt under radarn när styrdokument tillkommer eller ändras och tillåts att fortsätta så av sina chefer. Det är alltså inte så enkelt att vi kan lita på att en gemensam läroplan leder till en likvärdig förskola för alla barn. Vi måste ta oss tid att samtala med den och med varandra om vart den ska få leda oss.  Dessa samtal behöver börja med självinsikt och fortsätta i respekt; respekt för den andre och att vi tänker olika. Respekt för att vi valt förskolan av olika skäl. Men också en plan för hur vi ska gå vidare tillsammans. Vilken förskola ska vi skapa och för vem? Där läggs grunden för vår undervisning. För undervisningen börjar aldrig i ett tomrum, utan i våra avsikter med förskolan.

 

FRÅGOR FÖR SJÄLVREFLEKTION:

Vem tänker jag att förskolan är till för?

Hur ser jag på uppdraget att skapa en förskola för alla?

Har jag förändrat mitt sätt att tänka om detta under de år jag arbetat inom förskolan? I så fall; hur?

Hur påverkar mitt tänkande om förskolan mig i mitt arbete? Hur syns det i min arbete?

 

/Martina L

 

 

 

 

 

Share This: