Browsed by
Månad: november 2016

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

ATT FLYTA OMKRING – EN DEL AV LÄRPROCESSEN?

Mötesplats för lärande heter den här bloggen just därför att det är det jag vill att den ska vara; en plats där tankar möts och skapar nya tankar som en del i att lära mer om det som händer på förskolan. Igår hände det, tack vare att mitt förra blogginlägg delades i Facebook-gruppen Förskolan.se. Tankarna om det barnen gör mellan de zoner/stationer/aktivitetsytor vi vuxna ställer iordning för dem tog fart igen och nya frågor formulerades. Vad tänker vi om barn som ”bara flyter omkring” och hur värderar vi den handlingen? Och om vi använder ett sådant vokabulär om barnen borde vi titta på pedagogerna med samma glasögon; finns det pedagoger som ”bara flyter omkring”? Ytterligare en fråga som uppkommer är vad som händer när barn börjar skolan om vi i förskolan bejakar deras förflyttningar som en del i lärprocessen? Vilka samtal behöver vi i så fall föra med skolan om detta, för att inte dessa barn ska bedömas som problematiska? Jag läser följande på sidan 28 i Skolverkets Allmänna råd för förskolan:

”Många platser för barn har ofta en inneboende ordning skapad av vuxna. Rummen i förskolan är många gånger laddade med regler för vad som är tillåtet och inte. Är rummet ”färdigt” eller finns det utrymme för barnens innovationer i detta rum? Är det möjligt för barnen att förändra rummet? Kan barnen själva till exempel nå material de behöver och tillåtas att använda material på olika sätt? Miljön i förskolan påverkar också relationerna och ger signaler kring vilket beteende som förväntas, vilka aktiviteter och vilka möten som är möjliga. Den säger också något om vilket värde de som vistas där har och hur viktiga olika aktiviteter är.”

Man skriver bl a att den fysiska miljön inte bara kan skapa möjligheter till lek och lärande, utan också hinder. Det handlar om att våga rikta den kritiska blicken mot sin egen verksamhet och hur man som pedagog utövar styrning i den. Vad finns det för hinder för lek och lärande i vår fysiska miljö?

En text som jag använt mig av i funderingarna är den jag referera till i min bok ”Det synliga barnet – barns perspektiv i kvalitetsarbetet” (Lärarförlaget, 2016), av Jutta Balldin. Hon skriver följande:

”Barn värderar platsers funktion här och nu, som till exempel för att äta kakor eller bygga koja, men också rum med speciella uttryck, som till exempel träslöjdsalen i skolan (Skantze, 1990). Vuxna däremot värderar ofta platser i termer av hur de är planerade och organiserade. Vuxna bejakar i en större utsträckning kvantitativ platsrelaterad kunskap medan barn värdesätter kvalitativ kunskap och meningserbjudanden kopplade till specifika platser (Christensen, 2003). En skillnad som givetvis har betydelse för vilka platser vuxna respektive barn intar och bejakar för kunskapsutveckling och positionering. Det är för vuxna meningsfullt att veta kortaste vägen till jobbet och att ha utsikt, gärna långt över trädtopparna och bort till horisonten. För barn (som har möjlighet) är det mer meningsfullt att hitta den roligaste vägen till skolan och att under promenaden fånga smådjur, upptäcka saker, klättra, hoppa, och gärna tillsammans med andra som tar samma väg (Kirkby & Nabhan, 1994; Christensen, 2003; Cele, 2006).”

Foto: www.pixabay.com
Foto: www.pixabay.com

När vi tänker om barn och barns handlingar brukar jag vara hjälpt av att överföra samma sätt att tänka om mig själv och andra vuxna. Det händer mig ofta, i princip dagligen faktiskt, att jag behöver avbryta något jag varit djupt fokuserat på för att jag inte kommer längre. Jag kör liksom fast och behöver ägna mig åt något helt annat för att komma vidare. Samma strategi vet jag att många andra använder exempelvis när de löser korsord. Det leder mig fram till nya frågor om förskolan och vilka hinder för liknande tillvägagångssätt vi skapar för barnen. Tänk om det är så att möjligheten att kunna gå ifrån och återvända har större betydelse för barns lärande än förmågan att kunna fokusera på en och samma sak länge? Tänk om det är just i växlingen mellan som de banbrytande tankebanorna skapas? De som för oss vidare eller som fördjupar. De som får ”polletten att trilla ner”, som vi brukar uttrycka det. I så fall uppstår en motdiskurs till tidigare dominerande diskurser om hur vi avläser barns koncentrationsförmåga. Det kanske inte alls är så att barn slutar vara fokuserade i tanken bara för att de flyttar på sin kropp? Vad tänker ni om det?

/Martina L

Share This: