Browsed by
Månad: februari 2015

GENUINT NYFIKEN PÅ BARNET

GENUINT NYFIKEN PÅ BARNET

När jag är ute och föreläser eller håller kurser i pedagogisk dokumentation brukar jag prata om vikten av att vara nyfiken på barnets perspektiv. Vid måndagens föreläsning fick jag en fråga om relationskompetens och hur man utvecklar den. Ofta när jag får frågor sätter de igång tankar och nya frågor hos mig snarare än att jag har svaret klart för mig. Så också denna gång. 
Att vara genuint nyfiken på barns perspektiv är kanske det mest självklara men också det mest komplexa att komma åt när man handleder pedagoger. Jag har många gånger bevittnat ett nyfiket och lyssnande förhållningssätt i tema- och projektsamlingar, som sedan inte lever kvar under andra delar av dagen. Ungefär som om man går in i en nyfiken roll som man träder ur när samlingen är över. Det är kanske här det är så viktigt att lyfta relationskompetensen, det genuina intresset för den andra människan oavsett dennes ålder…
Pedagogisk dokumentation är inte bara en metod eller ett arbetssätt. Det är ett förhållningssätt. Det är inget man bara tillämpar mellan nio och elva på förmiddagar tre dagar i veckan. Att läsa en bok eller lyssna på en föreläsning om detta kan sätta igång tankar, men förändringen börjar i mötet med barnet. 
Frågeställaren vid föreläsningen tipsade mig om serien Ditt kompetenta barn på YouTube. Kanske att ta del av den kan vara en början för någon…
/Martina L

Share This:

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

Jag har tillbringat fem dagar i ett nytt förskolesammanhang och verkligen blivit genuint utmanad i min syn på barns inflytande. Att jag verkligen måste tänka flera vändor till kring min syn på barns rättigheter är uppenbart. Det jag nu också funderar över är vad stor variation i förhållningssätt kring barns inflytande får för konsekvenser; dels för en likvärdig förskola och skola i stort, dels för de barn som får erfara denna stora variation. Vilket barn blir man i respektive miljö och hur blir det när dessa barn möts och ska fungera tillsammans i andra sammanhang?

Spelar det någon roll om man får äta hur många smörgåsar man vill till mellanmål eller om man bara får äta en mjuk och en hård beslutat av de vuxna? Handlar inflytande om att jag själv måste smöra min egen macka, den macka pedagogen begränsat mig till att välja, eller eller handlar inflytande om att jag kan få välja att just då avstå ifrån att lära mig smöra den macka jag själv valt?

Min erfarenhet är att vi skapar vårt interna system av normer och gränser inom vårt lilla förskole- resp skolsystem; normer och gränser som egentligen handlar mer om att fungera i just den miljön än i samhället i stort. Risken för att vi skapar små subvärldar baserade på våra egna värderingar är oerhört stor om vi inte klarar av att distansera oss och reflektera över oss själva.

Finns det gränser för barns inflytande och för vems skull sätter vi i så fall dessa gränser? Kan det vara så att den institutionaliserade barndomen begränsar barns inflytande snarare än säkerställer det?

Läs den här länken ur Pedagogiska magasinet och diskutera, diskutera, diskutera. Och håll denna diskussion levande! Den måste upp på bordet så ofta det bara går och i relation till allt som sker i vår verksamhet hela dagen, inte minst rutinsituationer.

/Martina L

Share This:

#HAROLD DEL 2 – PEDAGOGISTANS TILLÄGG I EN ORGANISATION

#HAROLD DEL 2 – PEDAGOGISTANS TILLÄGG I EN ORGANISATION

Under fikapausen vid Harold Göthsons föreläsning vid Göteborgs universitet för en vecka sedan tog jag tillfället att växla några ord med honom om pedagogistarollen och hur vi används av våra organisationer. Har vi blivit det tillägg som pedagogistan är ämnad att vara eller har vi blivit chefernas förlängda arm? Förmodligen ser det väldigt olika ut. 

”Pedagogistan är inte en handledare av pedagoger utan en som tillför ett annat teoretiskt perspektiv. Den dagen pedagogistan/ateljeristan tänker som ni är det kört.”

När jag berättar om mitt arbete som pedagogista för andra sammanhang möts jag ofta av reaktionen ”Men hur ska vi göra som jobbar i en organisation som inte har en pedagogista?” Ett verktyg som jag använder i mitt arbete är överkryssandets praktik, med inspiration från den franske filosofen Derrida. När jag sitter med ett arbetslag och reflekterar över dokumentation bruka vi, bildligt talat, kryssa över tidigare tolkningar. Det innebär att man inte får säga det någon annan redan har sagt och/eller att man måste tillföra ett nytt perspektiv på dokumentationen. Det kan gälla såväl annat fokus som annan teori. Det är ett sätt för mig som pedagogista att inte behålla äganderätten på mandatet att lägga till ett nytt perspektiv. Istället blir jag den som ser till att fler perspektiv läggs till och tillhandahåller på så vis verktyg till arbetslagen som de kan använda även då jag inte har möjlighet att närvara. Det blir funktionen och inte personen som blir skillnaden. Det finns annars en risk att det blir pedagogistan som sitter på mandatet att vara den som tänker olika i relation till en i övrigt homogent tänkande grupp. När fler röster och perspektiv hörs blir också reflektionen rikare och djupare.

/Martina L

Share This:

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

#HAROLD DEL 1 – OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

Igår kväll var jag tillsammans med Linda Linder och Erika Kyrk Seger och lyssnade på Harold Göthson som föreläste vid Göteborgs universitet. Ämnet var ”Att verka för förskolans och skolans demokratiska uppdrag”. Det finns få människor som lyckas säga så många viktiga grejer på så kort tid som Harold. Flera av dem har jag hört honom säga förut, men de behöver upprepas om och om och om igen. En av dem är…
…dialogen med det som är olika…

Hur hanterar ni olikheter i er barngrupp? Låter ni barn som det ofta uppstår friktion emellan få mötas ofta och mycket eller delar ni på dem för att de ska få en ”paus” ifrån varandra?  För vems skull gör ni det? Om vi tänker oss att vi inom förskola och skola formar samhällsmedborgare – vad får vårt sätt att hantera olikheter för konsekvenser och när tänker vi att barn ska möta det som är olika om inte i vår verksamhet?
Grundantagandet i våra läroplaner är att människor föds nyfikna. Det kan vi liksom inte bara förhandla bort. Barn är nyfikna på varandra. Även på de som är olika. 

Vårt uppdrag är att hitta sätt att arbeta så att barnen hittar till varandra. Även de som är olika. När vi inte lyckas med det organiserar vi så att vissa barn inte behöver vara ihop. 

I en sådan organisation finns bara förlorare.
/Martina L

Share This: