Browsed by
Månad: mars 2014

HAR BARNEN LÄRT DIG NÅT IDAG?

HAR BARNEN LÄRT DIG NÅT IDAG?

I torsdags var jag på högskolan i Jönköping för att träffa mina pedagogistakollegor från RE-institutets pedagogistautbildning 2008/09. Vi träffas varje år någonstans i Sverige och det är alltid ett kärt återseende. Dessa människor hjälpte mig igenom det tuffa utbildningsåret och arbetar nu  i olika sammanhang för att främja barnens perspektiv. Det gör mig varm i hela hjärtat bara att tänka på dem… Dagen inleddes med att vi fick träffa, lyssna till och samarbeta med en av våra lärare från utbildningen, Sara Hvit. Hon doktorerar och vi fick titta på en del av hennes insamlade material. Det var en film från en förskola där några barn interagerade med varandra, en pedagog, en smartboard, några pallar och ett gosedjur. Ett av barnen på filmen skulle hämta en pall.

Hur gör du om du ska hämta en pall? Fundera en stund… Fundera också över varför du gör på det sättet? Jag gissar att du går fram till pallen, lyfter upp den vänder dig om och går tillbaka, enklaste och snabbaste vägen. Så gjorde inte barnet på filmen. Barnet lyfte upp pallen, vände den uppochner och barn den på huvudet. Inte enklaste sättet – för barn väljer sällan enklaste sättet. Eller som Liselott Olsson säger: ”Barn söker inte lösningen, de söker problem.” Inte då problem = bekymmer utan mer problem = utmanande och stimulerande. De gör en vanligtvis enkel och ganska tråkig grej till något roligt. Det här är en så himla viktigt lärdom för oss vuxna. Hur många gånger ser vi inte att barnen är på väg att lösa ett problem på sitt sätt och så skyndar vi oss dit för att visa hur de kan fixa det på ett enklare sätt, på vårt sätt. Inte alls för att vara elaka. Tvärtom. Vi vill hjälpa och kanske också lära dem något… Men om man istället tänker på den handlingen som att vi tar ifrån barnen något när vi ”hjälper” dem snarare än att vi ger… vad händer då med våra tankar och vad händer då med vårt agerande…

Bild hämtad ur ”Nasse hittar en stol” av Sven Nordqvist (1995)

Jag var nyss ute och träffade en av mina yngsta vänner. Han heter Johannes och fyller snart två år. Johannes vill ha ordning och reda omkring sig. Han hittade en stege som låg och skräpade på gräsmattan och visade tydligt att den behövde flyttas. Stegen var lite väl otymplig för honom, så jag erbjöd lite hjälp genom att ta ett tag i en av stegpinnarna. Tillsammans drog vi stegen i den riktning dit Johannes ville flytta den. Det kanske inte var enklaste sättet. Det kanske inte var kortaste vägen. Men det var roligt och det hände intressanta grejer efter vägen. Jag visste att det enklaste vore om stegen fick ligga kvar tills den använts klart och med den vetskapen hade jag kunna försöka avleda eller stoppa honom. Men då hade aldrig de roliga och intressanta sakerna hänt. Med lite eftertanke så vet jag också att nästa gång stegen ska användas så är det ”a piece of cake” för personen som ska ha den att hämta den där den nu ligger.

Min tes är att detta handlar om så mycket mer än bara om att flytta en pall eller en stege. När man möter barn med inställningen ”nu ska jag lära honom/henne det jag kan”  eller om man möter barn med inställningen ”vad ska han/hon lära mig idag” så genererar det två helt olika miljöer med helt olika förutsättningar för lärande. Det blir en jämlikhet och en ömsesidighet i det mötet som gör det möjligt för saker att ske och tankar att tänkas som aldrig annars hade hänt. Det öppnar dörrar och nya stigar att gå. Det föder kreativitet. För mig är detta också en demokratifråga. Demokratifrågan när det gäller barn och unga har i många sammanhang kommit att handla främst om rättigheter, men demokrati handlar också om ansvar och handlingskraft. Vad händer med ansvarstagandet och handlingskraften hos barnet om det han/hon är på väg att göra alltid tas över av en vuxen som tänker sig veta bättre? Vilka människor växer det upp ur en sådan mylla?

Och du som möter ett barn; fråga dig inte vad du kan lära barnet utan vad barnet kan lära dig.
Där vi ser målet, ser barnet vägen.
Där vi ser en lösning, ser barnet tio.

/Martina L

Share This:

eTWINNING I FÖRSKOLAN DEL 3

eTWINNING I FÖRSKOLAN DEL 3

Förskollärar-Karin håller, som jag berättat i tidigare blogginlägg, på att starta upp ett eTwinningprojekt med en förskola på Island. Projektet har hon gett namnet ”Let us Compare”, eftersom ett av syftena är att jämför vår miljö med en miljö i ett annat land. Jag har förmånen att vara pedagogista och Karins bollplank/kritiska vän i projektet.

Barnen i Karins barngrupp har beskrivit sin förskola och miljön runtomkring. När jag och Karin har tittat på dokumentationen av deras beskrivningar så består den till allra största delen av text. 

Informationen i en sådan dokumentation blir inte tillgänglig för barnen i o m att de inte kan läsa texten. När man arbetar med pedagogisk dokumentation så måste man ställa sig frågor som:
– Vad är syftet med den här dokumentationen?
– För vem görs den?
– Vad vill vi att dokumentationen ska hjälpa oss att minnas?
– Vilka lärandeprocesser vill vi att dokumentationen ska hjälpa oss att sätta igång?
– Vilken dokumentationsform är lämpligast för           ändamålet?
Eftersom det här projektet syfte bl a är att sätta igång lärandeprocesser inom området ”kommunikation” så blev det viktigt att involvera barnen i att tänka kring hur informationen om vår förskola ska nå fram till barnen på Island. Därför ställde Karin följande frågor till barnen, samtidigt som hon visade dem dokumentationen:
/Martina L

Share This: