Browsed by
Månad: januari 2013

MAURICE MERLEAU-PONTY

MAURICE MERLEAU-PONTY

Igår var jag på universitetet och hämtade en lunta med examinationer som jag ska läsa och bedöma de närmaste tre veckorna, en arbetsuppgift jag numer börjar vänja mig vid. Den här gången känner jag en viss förväntan. Lektionspassen jag hade med studenterna i den här kursen handlade nämligen väldigt mycket om en man som jag blir mer och mer förtjust i ju mer vi umgås. Tyvärr så dog han onödigt tidigt. Han blev bara 53 år. Annars hade vår relation haft möjlighet att djupna ytterligare.
Hans namn var Maurice Merleu-Ponty. Han var fransk filosof, professor i barnpsykologi och pedagogik vid Sorbonne 1949–52 och i filosofi vid Collège de France från 1952. Och om jag fick göra en sådan där önskemiddag, som i tv-programmet Go´kväll, då skulle han suttit på platsen närmast mig.

Maurice Merleau-Ponty myntade begreppet ”livsvärld”. Livsvärldsbegreppet handlar, väldigt förenklat, om vad man gör av mötet med en annan människa och hur man ser på den andre i relation till sig själv. Maurice Merleau-Pontys teorier har satt stor prägel på den vetenskapliga grund som dagens styrdokument för förskola och skola vilar på och är en av de filosofer som alla som arbetar med människor borde lära känna.

I mina kommande inlägg kommer jag att berätta mer om Merleau-Pontys teorier och hur man kan tillämpa dessa i sina vardagliga möten, vare sig de sker på förskolan eller i andra sammanhang.

/Martina L

Share This:

DET ÄNNU KOMPETENTARE BARNET

DET ÄNNU KOMPETENTARE BARNET

I måndags blev jag undersökt i min skadade vänsterarm. Undersökningen gjordes av Melvin 4 år som ögonblicket innan sadlat om från polis till läkare. Det fanns ingen bland de andra barnen som ville leka polis med honom, trots att jag följde med honom runt på förskolan för att fråga. Jag märkte det inte själv, men under vår vandring så förvandlades jag plötsligt till en potentiell lekkamrat/patient, ur Melvins perspektiv. Han hann inte ens hoppa ur polisoverallen innan han sa till mig: ”Lägg dig där.” och pekade på en hög med kuddar. Jag vände bara ryggen till någon sekund och när jag vänder mig om står han där; iklädd polisoverall, läkarrock och ett stetoskop. Det blev både undersökning och behandling av min arm, innan Melvin och de övriga barnen skulle gå över till en annan avdelning.

Jag lever i ett flöde av tankar om utbildning; på förskolor, universitetet, i möten och nätverk med kollegor och chefer. Men jag ljuger inte om jag säger att de möten som lär mig mest det är möten som det jag upplevde med Melvin. Det är då jag lär mig om barn, om mig själv, om förskolan och om andra människor. I många år har vi pratat om ”det kompetenta barnet”. För att höja statusen på barnen, för att se dem som kunniga istället som okunniga. Ju mer tiden går, ju mer barnen lär mig, så har jag istället börjat prata om det ännu kompetentare barnet. D v s inte barnet som är mer kompetent än sig själv, utan barnet som är mer kompetent än oss vuxna. Mer flexibelt, mer benägen att fokusera på möjligheter osv.

I höstas var jag på Förskolebiennalen i Norrköping. Där hade jag förmånen att lyssna till Ingrid Engdahl, forskare vid Stockholms Universitet, som har fokuserat på de allra yngsta barnen och deras kompetenser. Hon lyfte fram just de kompetenser som hon sett hos små barn och som saknas hos människor som är äldre än barnen. Jag minns särskilt exemplet hon tog med de yngsta förskolebarnens ordningssinne. En teckning hade ramlat ner från väggen. Ingrid hittar en 1-åring, febrilt engagerad i att försöka få tillbaks den på sin plats trots att det var en meter ovanför barnets huvud som teckningen skulle sitta. Hur många 15-åringar hade ens sett att teckningen ramlat ner, undrade Ingrid.

Så det tål att tänkas på; i relation till vem och vad betraktar vi barnen som kompetenta? Och vad klarar barnen av som inte vi vuxna klarar av? Och kan det vara så att vi inte bara tillägnar oss kompetenser under vår uppväxt, utan även förlorar dem? Vilka kompetenser då, och vad beror det i så fall på?

/Martina L

Share This:

ARKITEKTUR OCH PEDAGOGIK

ARKITEKTUR OCH PEDAGOGIK

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men genom att titta på en förskolas och skolas arkitektur och utformning så kan man utläsa ganska mycket av vilken syn på lärande som dominerade den epok då den byggdes.
I Kiruna har man just invigt nya Raketskolan. Jag har inte varit där ännu, men det lilla jag har sett av den via media gör mig nyfiken. Igår visades ett inslag ifrån skolan på våra regionala nyheter. Ni kan se det och läsa mer om skolan genom att klicka på länken.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/raketskolan?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Nordnytt+(svt.se+-+Nordnytt)

Jag tilltalas av tanken och hoppas att man får rätt i att mobbningen minskar. Mycket av dagens mobbning blir dock tyvärr inte synlig bara för att man använder genomskinliga väggar…

Ur lärandeperspektiv hade jag också önskat att man lyfte fram möjligheten att barnen kan se och inspieraras av varandra genom glasväggarna. Det kanske inte finns någon sådan tanke eller också så har det redigerats bort från inslaget eller kanske den tillfrågade politikern har ett annat perspektiv än pedagogerna på skolan. Jag blir också nyfiken på barnens perspektiv på det hela. Vilka fördelar ser de med glasväggar? Finns det några nackdelar? Jag kanske måste åka dit och fråga dem för att få veta 🙂

/Martina L

Share This:

VECKANS LÄSNING – OM BARNS PERSPEKTIV PÅ FÖRSKOLANS DOKUMENTATION

VECKANS LÄSNING – OM BARNS PERSPEKTIV PÅ FÖRSKOLANS DOKUMENTATION

Min förskolechef och jag fördjupar just nu vårt tänkande kring vad och hur vi ska dokumentera i våra förskolor. Skolverket anlitar ju mig för att utbilda pedagoger från hela Norrbotten i detta, men det är viktigt för mig att också vara förankrad ute i verksamheten för att tillsammans med förskolans pedagoger kunna utveckla användbara metoder och verktyg för dokumentation. Just nu läser jag en  bok som handlar om barnens perspektiv i det vi dokumenterar. Barnens perspektiv skiljer sig från barnperspektiv. Barnperspektiv är det vi vuxna intar när vi försöker utforma något utifrån vad vi tror är bäst för barnen. Barns perspektiv är det perspektiv som barnen själva har och som vi enbart kan få reda på genom att de själva får uttrycka sig. Det är en väsentlig skillnad på dessa två uttryck, trots att de klingar så lika.

Vad berättas om mig? : barns rättigheter och möjligheter till inflytande i förskolans dokumentation
Boken heter ”Vad berättas om mig – Barns rättigheter och möjligheter till inflytande i förskolans dokumentation”.
/Martina L

Share This:

NYA VÄGAR – NYA MÖJLIGHETER

NYA VÄGAR – NYA MÖJLIGHETER

Fram till idag så har den här bloggen varit en intern blogg, endast tillgänglig för de pedagoger som jag möter i min roll som pedagogista. Fr o m idag letar den sig in på en ny väg och blir öppen för alla som vill ta del av den. Jag hoppas och önskar att bloggen ska bli en källa för inspiration och nya tankar. Jag hoppas också att den ska bli en plats för möten mellan människor, människor som brinner för att utveckla förskolan och främja barnens perspektiv i pedagogisk verksamhet precis som jag gör.

Så, välkommen hit! Jag hoppas du ska trivas och våga dela med dig 🙂

/Martina Lundström

Share This: